Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (bok 4 av 26)

Under våren 2017 fick jag helt plötsligt ett sug att sticka ut och springa (lufsa…), varpå jag gjorde det. Anmälde mig till Kalkbrottsloppet och sprang (lufsade och gick, ärligt talat) det. Sen blev det inte mycket mer under hösten men första veckan på 2018 så kom lusten över mig igen och intentionen att sticka ut och springa (lufsar fortfarande, men går snabbare och snabbare åtminstone) en gång i veckan. Så det gör jag – hittills har jag hållit mig till intentionen. Så kanske det inte var så konstigt trots allt att jag lånade Haruki Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av vännen Anders Roos i höstas när jag satt på golvet och gick igenom lådvis med böcker hemma hos honom.

Nu är det ju l å n g från samma typ av löpning vi ägnar oss åt, jag och den gode herr Murakami, som sysslar med långdistanslöpning, och under dryga tjugo år sprungit minst ett maratonlopp varje år. Galet. Skulle aldrig falla mig in (i nuläget. Vem vet… Jag menar, skulle aldrig fallit mig in att anmäla mig till Kalkbrottsloppet för bara ett år sedan!).

Det har varit intressant läsning, inte minst att få komma ”på insidan” av en annan människas skäl och motivation till att vara ute och springa. Sen kom ett stycke en god bit in i boken som jag föll huvudstupa för. Haruki skriver om tankar och hur de dyker upp på himlen som moln, olika former, olika storlekar… äsch, jag låter texten få tala för sig själv:

Medan jag springer, springer jag bara. I princip löper jag i ett vakuum. Om man vänder på det, skulle man kanske kunna säga att jag springer för att uppnå ett. I ett sådant vakuum händer det förstås att en och annan tanke letar sig fram. För ett totalt vakuum är naturligtvis inte tänkbart i den mänskliga själen. Människans psyke är inte starkt nog att kunna härbärgera ett sådant och heller inte så oföränderligt till sin karaktär. Men de tankar som letar sig in i mitt medvetande medan jag springer är helt och hållet sådana som hör ihop med vakuumet. Inte innehållsmässigt, det är snarare tankar som existerar med vakuumet som axel. 
De liknar molnen på himlen – alla dessa moln med olika storlek och form. De dyker upp och försvinner, men himlen fortsätter att vara som förut. Mollen är inget annat än gäster på genomresa. De passerar förbi och försvinner, bara himlen blir kvar. Himlen är något som samtidigt både existerar och inte gör det. Det är något som har en fysisk form och samtidigt inte har det. Vi kan bara inse det faktum att detta diffusa kärl finns och acceptera det.Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Jordad.

Läser en bok vid namn ”Att vara jordad” med den uppseendeväckande undertiteln ”den kanske viktigaste upptäckten för vår hälsa i modern tid”. Skriven av Clinton Ober. Och ja. Den är flummig så det förslår. Och samtidigt säger hela min varelse att det ligger mycket i det här. Vi har ändrat sättet människan ”är människa” på så många sätt senaste seklerna, att det Clinton skriver om jordning känns oerhört logiskt, sannolikt, troligt och vettigt.

Och nog skulle detta (vaddå detta? Jamen, läs boken, eller googla lite. Människan jordar sig för sällan, och det skapar problem för oss, om vi inte jordar oss, är kortfattat bokens budskap.) kunna vara en av anledningarna till att trädgårdsarbete (rehabiliteringsträdgårdar ni vet) är så oerhört välgörande för folk med utmattningsdepression eller psykisk ohälsa, eller hur?

Imorse när jag gjort min sjua och det lockade lite i spring-tarmen drog jag därför på mig löparkläderna och drog iväg – barfota. Har sån tur att jag bor precis vid Bulltofta rekreationsområde i Malmö, och där finns det gott om grusgångar och än bättre gräs att springa på.

Och det är skönt, riktigt skönt att springa (lufsa! Det är vad jag gör i sanningens namn, i synnerhet när jag springer barfota – vilket jag gjort flera gånger innan jag började läsa boken – då går det än mer långsamt, blott en smula snabbare än om jag går) barfota.

Har du inte testat så gör det – min upplevelse är att merparten av mitt fokus landar i fotens kontakt med marken, vilket gör att jag inte upplever att jag blir trött på samma vis. Jag bara lufsar på, och lufsar på, och lufsar på liksom; har inte utrymme att tänka på hur det känns i benen och höfterna, hur puls och andning ökar i frekvens, hur tröttheten kryper på osv. Istället är känslan av fotens kontakt med marken i fokus. Med det daggvåta gräset. Med vissnade löv. Med den leriga uppförsbacken. Skillnaden mellan att springa på asfalt med enstaka småstenar (aj aj!) och hur det känns att springa på en grusgång fylld med samma småstenar (mycket skönare!).

Det jag blir förvånad över är hur rena fötterna är, förhållandevis, när jag kommer hem efter en halvtimmes-runda. Dessutom så pirrar det härligt i fötterna under ett par timmar efteråt – något jag tror handlar om att fötterna får mycket taktil stimulans under rundan, och kanske också på grund av jordningen, som Clinton skriver om. Oavsett vilket ökar mitt välbefinnande efter en runda som denna!