#blogg100 – I vila hos sig själv.

Lånade den som vandrar om natten i höstas. Eller rättare sagt, en vän stack boken i handen på mig och sa att denna skulle jag läsa. Så det gjorde jag. Förundrades. En ofantligt vacker bok. Språket, känslan. Läste ut den… och vägrade lämna tillbaka den. Visste att det fanns mer jag ville med denna boken, eller kanske var det den som ville mer med mig?

Igårkväll plockade jag fram den igen – det är dags nu. Dags att läsa om. Dags att reflektera. Och blogga om den, inom ramen för mitt tema i #blogg100-utmaningen. Hann bara två sidor innan jag såg det. Det första fragmentet av en längre mening, ett fragment som likt nässlans nässelcell exploderade och sköt rakt in i mig.

…i vila hos sig själv…

Min förmåga att uppleva livet, när jag är där, i vila hos mig själv, så mycket större. Ingen känsla förkastad, förringad, bortkörd. Välkomnad, helhjärtat och öppet, nyfiket med en visshet i botten, en visshet som utgår från känslan av att – fullkomligt – vara i vila hos mig själv. I de stunderna är allt som det ska, hur kaotiskt och förvirrande livssituationen än må vara. Det som är, det är, och det är som det ska vara.

I stunderna där jag går vilse i mig själv, där jag snubblar mig fram, slår i tån så det gör ont så ont… då är jag långt från den där vilan, tycks det mig. Och ändå så vet jag, att det är en chimär. Avståndet påhittat, för det enda som egentligen krävs är en endaste tanke som tränger genom (det mentala) bråtet som lagt sig som en barriär mellan mig och välbefinnandet… Och den tanken kan komma när som. Var som. Hur som. Givet att jag förmår hålla en aldrig så snäv springa öppen till mitt innersta jag. Och då det åtgår mer energi att försöka hålla mig sluten, än att hålla en springa öppen, så nås jag, av ljuset, av tanken, som i ett huj för mig tillbaka, till mig, mitt medfödda välbefinnandet. Där jag finner mig, åter, i vila hos mig själv. Hemma.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 69 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Vad hände där?

Vaknar. Kollar på klockan. Fem. Vänder mig om, borrar ner näsan i sängtygen och ligger där ett par minuter och funderar på om jag ska gå upp och kissa. Men nej, det är så skönt i sängen. Så jag ligger kvar, vrider och vänder mig en smula, för egentligen hade jag behövt gå på toa.

Katten PopSen piper katten Pop, säger att det är dags för mat. Jag tänker att han är helt knäpp som tycker klockan fem är lämplig frukosttid, men visst… kliver ur sängen, går ner för trappan, skopar upp lite knaper till honom, och tittar på klockan: 06:27. Blir helt paff!

Va? 06:27? Vad hände där egentligen?

Jag har ingen känsla över att jag somnade om. Och sov i 1,5 timme till. Men tydligen gjorde jag just det.

Är det inte lite förunderligt? Att det finns saker som sker i och runt mig och mitt liv, helt utan att jag är medveten om dem? Som att jag somnade om och sov ett par timmar till, utan att jag överhuvudtaget var medveten om att tiden gick? Och tänk så mycket annat som bara sker i bakgrunden, helt utan att mitt medvetna jag är inblandat. Merparten av kroppens alla finurliga funktioner är ju sådana. De bara är där, finns och fungerar, arbetar tyst på i bakgrunden och ser till mig och mitt välbefinnandes allra bästa. Andning, blodcirkulation, matsmältning, lappandet och lagandet av små skavanker, skrapsår och blåmärken. Hår och naglar som växer, njurar och lever som renar systemet. Och så mycket mer.

Tänk. Kroppen gör alltid (!) sitt allra bästa för att i varje stund säkra mitt välbefinnande. Den gör alltid vad den förmår för att jag ska må så bra som möjligt. Vilken fantastisk gåva! Har du tänkt på det någon gång, vilken ofantlig gåva det är oss givet?

Att bringa klarhet i livets nycker

Läser ett par av de texter jag skrivit senaste tiden. Hjärtat kramas om. Jag läser, och känner med mig själv, den Helena som skrev, i stunden, som gav uttryck för oro, frustration, sorg, kärlek, önskan och drömmar, och så mycket annat.

Jag ser fakta och åsikter i en salig blandning. Känslorna växlar, från stund till stund. Emellanåt lägger jag åsikter på det jag upplever. Ibland gagnar det mig, ibland inte. Att jag får syn på det – att jag värderar det jag upplever – underlättar, för det hjälper mig att låta känslorna komma och gå, som en våg som sveper över mig. Det hjälper mig att inte ta mig själv på blodigt allvar. Det gör det enklare att andas igenom känslorna som stundtals är så starka att det är svårt att andas.

Jag ser produktiviteten. Som väcktes igen efter en månad; under den första månaden som separerad blev det mindre skrivet. Gläds åt att jag hittat tillbaka till morgonritualen, där en stunds skrivande ingår innan jag lämnar sängen. Jag samlar texter på hög. Publicerar visst och låter annat ligga till sig. Kanske det är texter som aldrig ser dagens ljus. Kanske blir det en bok någon gång. Tanken finns där. Och texterna. Som idag känns för råa, nakna. Utelämnande. Av mig, det är en sak. Men av andra berörda; det är något att vara vaksam om. Så jag skriver. Och fortsätter samla på hög.

Jag ser hur jag växlar mellan svenska och engelska. Gläds åt att jag har två språk, som ger mig möjlighet att uttrycka mig utifrån det som kommer till mig, som lika ofta är på engelska som på svenska. Blir det en bok kanhända texter får översättas, från det ena till det andra språket, så helheten framkommer.

Jag läser mina texter, och kramar om mig själv. Påminns om att jag i tidigare stunder av kris, uppbrott, omvälvande förändring också har tytt mig till orden, till penna och papper, till skrivandet. Insikten att det är ett verktyg som spelar stor roll för mitt välbefinnande. Att jag ges klarhet när jag släpper ut tankar som annars kunde snurrat rundor i evighet innanför pannbenet. Nu slår de månne en kullerbytta eller två, innan de gör en volt ner på pappret. Där får jag syn på dem, på mig, på sinnesstämning i stunden, på sammanhang.ordenUtan orden, utan förmågan att med ordens hjälp bringa klarhet i livets nycker – var vore jag då? Vem vore jag då? Oändligt mycket mer förvirrad, rädd, ensam och förtvivlad. Tror jag. Vet inte. Och det spelar ingen roll. För skriver gör jag. Och så länge förmågan finns där, kommer den stå vid min sida i mörka, så väl som ljusa stunder. Det är jag innerligt tacksam för. Har du testat? Att få syn på dig själv, i skrivandet?

Så släcks ljuset i dina ögon…

Har du nånsin varit med om att det i ditt liv finns något som är så tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt, att du bara vill låtsas som ingenting? Ignorera det, helt och hållet. Visslande gå omkring och titta upp mot himlen, istället för titta på det, känns det, erfara det, påminnas om det…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För vissa saker försvinner faktiskt med tiden. Blir inaktuella, livet går vidare, någon flyttar, du får andra intressen eller bara andra perspektiv…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För det är för tungt just nu. För att den där önskan att låtsas som ingenting är det bästa för dig just nu. För det är för tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt för dig. Just nu.

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För under tiden som du låtsas som ingenting, så växer du till dig, får nya erfarenheter, bygger upp dig igen, läker sår, om än i det undermedvetna.

Men ibland… ibland händer det att slöjan du har för ögonen, slöjan som gör att du kan låtsas som att allt är på topp, rycks bort. Abrupt. Medvetet. Omedvetet. I bästa välvilja, eller i syfte att nypa till.

När det sker, så är det som om ljuset i dina ögon släcks.
Men än värre är att hela du släcks. Som om chocken blir för stor. När du låtsas som ingenting, du skrattar, skämtar, snackar om allt och inget – utom just detta – täcks du av den där slöjan; den skyddar dig, håller dig uppe, invaggar dig i säkerhet.

Och så. När slöjan rycks bort. Hela du släcks. Fysiskt.
Jag ser det. Erfar det.
Det går inte längre att låtsas som ingenting, ens som åskådare.

Ögonlocken sluts. Nacken mjuknar, förmår inte hålla huvudet högt. Hakan mot bröstet. Armarna tappar all muskelstyrka. Benen – som nyss var som trumpinnar mot golvet, ett sätt att släppa ut myrorna ur dina brallor – stillnar. All kraft lämnar dig. All förmåga att röra dig, som bortblåst. Undantaget är tårarna som trillar, sakta, över dina kinder. Du torkar dem förstulet, vill inte visa din svaghet, vill inte vara utan slöjan, vill inte vara i det som är för tungt för dig att vara i.nedsläckt ljus

Jag famlar i mörkret. Kan inget göra. Känner maktlösheten svepa över mig. Du mitt Gode Barn, en av många Goda Barn som kommit till Sverige, på flykt utan krig, elände, misär. Med saker i bagaget jag inte ens kan föreställa mig. Saker jag önskar jag kunde sudda bort, från dina erfarenheter, från allas erfarenheter, från att nånsin ha hänt, från att nånsin hända igen.

Kan inte. Det har skett. Det sker. Det kommer att ske. Kan inget göra åt det.
Men kan finnas där, för dig. Hjälpa dig bygga din styrka, mentalt, känslomässigt. Bistå dig, som God Man, som medmänniska. Även när det, stundvis, faktiskt är jag som rycker bort slöjan. I min önskan att bistå, att kunna hjälpa dig återknyta band som brustit under flykt, under turbulens, under kaos.

Så släcks du ned… och jag ångrar mig:
Varför frågade jag, varför sa jag, varför, varför, varför… 

Kanske för att jag vet, att detta inte är en börda som kommer försvinna. Inget problem som hux flux löses av sig själv. Inte heller känslomässiga band som kan ersättas av andra relationer, inte på något vis.

Kanske för att det är del av mitt uppdrag, mitt åtagande, att hjälpa dig bygga både ett nu och en framtid. Vissheten att det är en stor utmaning om dåtiden upplevs som en börda alltför tung att bära.

Men kanske också för att jag vet hur bördan är beskaffad. Inte i detaljer, men i form, processen bakom själva upplevelsen av bördan som en börda. Vet att jag kan bistå dig i det. Vet att vad som än händer så kan du må bra. Kan inte lova att det händer, som vi alla vill ska hända. Men vet, verkligen vet, med hela mitt jag, att oavsett vad som händer, så är ditt välbefinnande aldrig längre än en tanke bort.

Som jag längtar till den dag då vi obehindrat kan tala med varandra. Till dess kan, och ska jag, med alla medel som står mig till buds, finnas där för dig. Det är mitt att göra.

Följ känslan

Följ känslan. Den uppmaningen hör jag ofta. Att jag ska följa känslan.

Men vad betyder det egentligen?

Min förståelse är att det handlar om att låta sig ledas av livskraften, av visdomen, av det där som vi alla är en del av. Den talar till dig. Inte alltid som ett högtalarutrop, ofta är det en ganska tyst röst, kanske så tyst att du själv måste lyssna, verkligen lyssna inåt för att uppfatta den. Där finns känslan. Du vet den där känslan av ro, frid, välbefinnande, av att tillhöra, som ibland sköljer över dig? Det kan inträffa precis var som helst, när som helst, med vem som helst. I badet, när du nattar dina barn, under en cykeltur, när du plockar svamp i skogen, målar garaget, halvslumrandes i hängmattan, under gemenskap eller självsamhet. Precis var som helst. För känslan är inte beroende av en viss sak, eller en specifik person. Den kommer när du är i kontakt med livskraften, det som vi alla är en manifestation av.

Ram Dass har den vackraste definitionen av begreppet Namaste, som för mig beskriver den där känslan så fantastiskt väl:BoldomaticPost_I-honor-the-place-in-you-where

“I  honor the place in you where the entire Universe resides.
I honor the place
of love, of light, of truth, of peace.
I honor the place within you where
if you are in that place in you,
and I am in that place in me,
there is only one of us.”

Hur följer jag den känslan då? Det bästa sättet är att vara i kontakt med dina känslor, att vara observant på dem. Om du börjar bli ilsk, arg, irriterad, rädd, ångestfylld. Kliv inte in i det, om du kan undvika det. Se vad du kan göra för att istället hitta känslor som du mår gott av/i. Glädje, nyfikenhet, utmaningar, generositet, omtanke, vänlighet, engagemang. Följ de känslorna.

Och det behöver inte betyda att du ska byta jobb för chefen är så himla elak, eller sluta umgås med en vän som är så negativ. Nä. Inte alls (fast valet är ditt). Men när du känner hur känslorna som du inte gläds åt, som inte gagnar dig, kryper över dig – fall inte i deras sirensång, att kliva rätt in i dem.

”Ja, gisses, chefen alltså, han e ju helt knäpp alltså, jag vet inte hur jag ska stå ut idag, jag tror minsann jag måste byta jobb, och det i brådrasket för han gör mig så vansinnig!”

Faller du i den fällan, så garanterar jag att du snart mår än sämre, irritationen och missnöjet växer, och med det kommer ännu en harang av dessa tankar, som i sin tur gör att du blir än mer ilsk och irriterad… och så är spiralen igång.

Gillar du att vara i den spiralen? Jag gör det inte. Och jag har förstått att jag inte behöver kliva in i den. Jag hamnar i den med jämna mellanrum, för tankarna jag tänker kan jag inte styra. Men om jag noterar vilken känsla som väcks inom mig, så kan jag bli observant på att nu är det fara å färde, och det gäller att kliva ur virvelvinden innan den har mig i ett fast grepp.

Och ja. Det går att göra det. När jag förstod att jag inte är mina tankar, jag är den som tänker dem, så öppnades nått inom mig. Förståelsen för att jag har ett val. Jag kan välja att följa med i den nedåtgående spiralen. Eller ej. För jag är inte mina tankar. Jag är den som tänker dem. Så när jag upptäcker att jag är på väg ner, så väljer jag (ofta) en annan väg. Jag väljer att följa en känsla som ger mig välbefinnande, snarare än de som sänker mig. Jag väljer ofta att se och erkänna de där sänkande tankarna, men jag vill inte hänga med dem. Jag vill inte fastna i deras sällskap.

Men det är så svårt, säger någon. Jag själv också, ibland.

Ja. Det kan det vara. Men jag har själv insett att det är svårt främst för att det är (eller var) ett så ovanligt angreppssätt för mig. Det kändes underligt. Ältandet, dramat, att hålla mig fast i situationer som genererar sådana känslostormar (av känslor som inte gagnar mig) att jag fick svårt att sova, kanske tappade aptiten, eller tvärt om, började tröstäta, fick ångest, blev apatisk…. Det kändes bekant. Så var jag van vid att reagera. Att istället släppa taget, att inte följa med sirenen ner i bråddjupet, det var ovant. Men nu, nu är det att släppa taget som faller sig naturligt för mig. Snarast känns det väldigt underligt när jag hamnar i ett drama-träsk. För det händer så klart. Jag dras in i det som händer, tycker och tänker en massa, och tappar bort att vara observant på om aktiviteten i fråga ökar eller minskar mitt välbefinnande.

Och det är vad det handlar om. Att följa känslan innebär att bli observant på ditt välbefinnande och att följa den i spåren. Lite som den magnetiska nordpolen och att lära sig att orientera med hjälp av karta och kompass. Om du orienterar utifrån ditt välbefinnande, och är observant på när det ökar, och när det minskar, så kommer du snart att uppleva det förunderliga att du, oavsett hur det stormar runt dig, kan ha en hög grad av välbefinnande. Första gångerna det hände mig blev jag ganska chockad. Nu har jag vant mig och kan bara säga att det gör livet mer njutbart.

Dramaträsket

Vet du vad jag menar med dramaträsk? Du vet, när någon blivit lämnad, lurad, plastikopererat sig, köpt flådigaste huset, bytt jobb tre gånger senaste året och snacket drar igång. Det är svårt att värja sig och så lätt att falla in i det:

Har du hört? 

Har du sett? 

Visste du att?

Hur är det möjligt? 

Jag skulle väl aldrig…! 

Hur kan hon se något i honom?

Nää, har du sett så misslyckad operationen blev? 

Hon är ju värsta hoppjerkan och snart kommer hon bli portad från branschen om hon fortsätter så där!

Känslorna vallar höga, indignation, avundsjuka, skadeglädje, missunnsamhet.

Än värre är det ju om man själv är del i ekvationen. Den som blivit lämnad, lurad, sparkad…

Snacket går, ältandet, tyckandet, dömandet. Intriger och hämndplaner, strategier och utfrysningar. Vilda drömmar, både dag- och nattetid. Känslorna vallar än högre. Och välbefinnandet är långt borta. Fast lite av en adrenalinkick kan det onekligen ge att fastna i dramaträsket. Blodet hettar, pulsen rusar. Men välbefinnandet är långt borta. Ron, friden, känslan av samhörighet finns inte på kartan. Åtminstone inte min.

BoldomaticPost_Vet-du-att-du-har-ett-val-attHar du tänkt på att det är ett val du har, att kliva ner i dramaträsket eller ej? För så är det. Du har ett val.

Ju mer sällan jag väljer träsket, desto obehagligare upplever jag det de gånger jag medvetet eller omedvetet faller ner i det. Ju mindre sällan jag väljer träsket, desto mindre lockar det, känslosvallet sparar jag gärna till annat, till känslor som verkligen ger mig äkta glädje, samhörighet, och ökat välbefinnande.

Dramaträsket. Funkar verkligen som ett riktigt träsk. När du väl trillat i, så fungerar det så att ju mer du sprallar, desto djupare sjunker du. Lösningen för att ta sig ur ett träsk är att stillna, att lugnt fördela vikten på så stor yta som möjligt och sakta men säkert sträcka sig mot, dra sig ålandes, till fast mark. På det viset tar jag mig lugnt och målmedvetet ur dramaträsket de gånger jag halkar dit. För mig har dramaträsket nämligen helt förlorat sin tjusning. Jag vill inte vara där. Alls. Lockar det dig?

Älskar livet!

Häromdagen skickade jag följande Vibermeddelande till Wivan:älska livet

Lite kortfattat och styltat måhända, men jag vet att Wivan förstod dess andemening. Det vill säga – att oavsett i vilken fas jag befinner mig i i den bergochdalbana som är livet, så kan jag se, uppskatta och älska det jag upplever i stunden – för det är det som är livet. Och det är så fantastiskt härligt!

Jag kan vara nere, och älska livet. Fast jag helst inte skulle vilja vara nere, så är jag helt ok med att jag är det. För jag vet att det är för stunden, det varar inte för evigt, något annat kommer. Förr eller senare.

Och jag kan vara uppe, hög av livslust, och älska livet. Fast det kan vara lite utmattande att vara så där saligt lycklig, och jag vet att även detta kommer att passera, förr eller senare. Och det är helt ok det med.

Jag älskar att uppleva det som är livet. Och att ha det som ett slags grundton i livet är så oerhört underbart, och skiljer sig så från min upplevelse av livet, förut. Då var det mer något att genomlida på något vis. Och inte för att mitt liv varit skit, inte alls, långt ifrån till och med. Men i svackorna så var mitt inre välbefinnande så långt borta från mig, och idag är det mig *oftast!* så väldigt närbeläget och allom närvarande. I med- såväl som motgång.

Dagen efter skrev Charlotte motsvarande sak, fast något mer välformulerat som den ordkonstnär hon är, i en morgonstatus på Facebook. Jag log, igenkännande, och skrev en kommentar att jag visste precis vad hon menade. Vet du?