Sjösättning

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

Varför – Vad – Hur?

Det där är undertiteln till boken Processbaserad verksamhetsutveckling skriven av Anders Ljungberg och Everth Larsson, som jag just läst ut. Tung bok, femhundrasidor plus utgiven av Studentlitteratur, så ni kan ju bara ana dess vikt och omfång. 🙂

Har mina rutiga och randiga skäl att läsa just denna bok, i just detta tillfälle, och senaste dryga veckan har jag plöjt den, med (blyerts)penna i hand likväl som papper och penna bredvid, många notiser har det blivit.

Boken lyfter varför – vad – hur, både i förhållande till processbaserad verksamhetsutveckling så klart, men också i förhållande till utveckling av processer i stort, och lyckas på ett föredömligt vis lyfta fram vikten av de två förstnämnda och faran i att fastna i den sistnämna. Försök själv rita en överskådlig och lättförståelig processkarta där fokus ligger på hur och vem. Det blir snabbt väldigt rörigt, så tricket är, tror jag mig förstå, att tänka i lager. Översta lagret ska vara så överskådligt som möjligt (utan att för den delen bli helt menlöst), och därefter kan man kliva djupare och djupare ner i processens lager för att till slut hamna i sånt som jag oftast hängett mig åt, rutinerna, instruktionerna, SOP:arna (Standard Operating Procedures) som i stor detalj ska berätta just hur, vem, när.

Nåväl – har fått mig mycket matnyttigt till gagn, och nu är jag redo att börja skapa, vilket osökt leder mig in på bokens två sista meningar:
Avslutningsvis vill vi gärna framhålla att det är lättare att skapa framtiden än att spå den. Det är troligtvis också betydligt mer spännande och lönsamt.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken  ”Processbaserad verksamhetsutveckling” av Anders Ljungberg och Everth Larsson.

För min skull…

Varför läser du det här? Prenumererar du på dessa blogginlägg? Eller har du dem i din RSS-läsare av något slag, t ex Feedly? Eller är den en sån där blogg som du håller lite koll på, emellan åt, surfar in och kollar ett par inlägg nu och då? Kanske du ser länkar till blogginläggen i mina sociala media-flöden? Eller var det någon som delade en länk som gjorde dig nyfiken?

Oavsett vilket så är du varmt välkommen. Jag uppskattar dig, som läser, kanske kommenterar, gillar något inlägg eller delar vidare. Ofantligt mycket! 

Men ska jag vara fullt ärligt är det dock så, att den jag skriver för i främsta hand är mig själv. För när jag skriver, så väcks – oftast – något i mig. Det händer något. Allt som oftast. Visst – någon enstaka gång bara kastar jag ut ett inlägg för sakens skull, eftersom jag har en föresats att blogga dagligen. Så är det. Men det är verkligen undantagsfall. Majoriteten av inläggen jag skriver gör nämligen att det händer något i mig. En reflektion. En ny tanke. En insikt. En fråga. Nyfikenhet. Förvåning. Upprördhet. Igenkänning.

Och vet du? Nu när jag tänker efter – jag tror inte jag skulle gilla det om någon skrev, målade, musicerade, skapade i någon form, UTAN att det händer något i dem själva? Om det enkom gjordes för någon annan, och inte väckte något alls i skaparen av verket.  Är det ens möjligt? Och om det vore möjligt, håller du med mig om att det vore ofantligt sorgligt?

Att skapa ett liv

I brist på inspiration, inget som riktigt lockar att skriva om idag, bläddrade jag igenom foton i mitt bildflöde, hittade ett stämningsfyllt foto från Gamla Stan i Stockholm, och sökte sedan i min citat-samling.

Resultatet blev det här:

Gamla Stan

Skapa ett liv som känns bra från insidan och
inte ett liv som bara ser bra ut från utsidan. – Christoph Treier

Själv har jag vaknat upp till insikten att jag skapar mitt liv. Har du?