Lågt hängande frukter

Att sparra.
I ett samtal.
I boxningsringen.
Oavsett var, så gagnar det att sparra.
Givet att jag är i behov att öva, träna, få testa nytt, lära in nya tanke- eller rörelsemönster. (Alltsom oftast med andra ord.)

Sparringpartner Lena Fridlund, vilken klippa. Kul har vi dessutom!

Har sparrat i dagarna två, nästa möte inbokat i övermorgon. Min chef har fått gå till jobbet, på ett sätt som hen inte gjort på länge. Det är så lätt att bara köra på utan att faktiskt reflektera över om insatsen är värd det. Om timmarna jag, i form av min egen arbetare, lägger ner faktiskt ger de resultat och den effekt jag, i form av min egen chef, önskar. Eller inte?

Och önskar chefen inget, för att chefen inte har gjort sitt jobb, ja, då kan arbetaren i mig jobba ihjäl sig, klappa sig på axeln och säga Bra jobbat! fast det enda som hen kanske lyckas är en form av Sisyfosarbete.

Men nu är chefen ombord, arbetarens direktiv blir allt tydligare, och samverkan dem emellan kommer att ge resultat. Eftersom chefen vaknat och går till jobbet kommer hen ha koll på uppföljningen av resultat och effekt av arbetarens arbetsinsats. Blir det inte resultat – ändra. Gör något annat. Tänk om, tänk till, tänk nytt. Och agera. Och följ upp. I en evig spiral!

Vi avslutade med att sätta mål, och min sparringpartner var noga med att säkerställa att vi båda fick ett par lågt hängande frukter med oss till nästa sparringtillfälle. Det både inspirerade och gav mig tankespjärn.

Så när dagens Mastermindmöte led mot sitt slut, bad jag deltagarna att ge mig ett kortsiktigt mål att bocka av tills vi ses igen nästa vecka, och ett långsiktigt att ta ett kliv framåt i till dess.

Att blanda de två typerna av mål, kort- och långsiktigt, och säkerställa att det finns åtminstone en eller ett par lågt hängande frukter bland de mer omogna och svåråtkomliga målen, gör gott. Det ger en känsla av progression, att något händer, och är ett ypperligt tillfälle att klappa sig på axeln och säga Bra jobbat där!

Kan vi inte sluta peka finger?

Jennie Bengtsson skrev om utbildning och uppfostran under Åsikter i Sydsvenskan häromdagen, och inlägget är en av tidningens mest lästa digitala inslag, någonsin. Det gör mig än mer förtvivlad. För förtvivlad är jag. Så förtvivlad att jag skrev just det på Twitter, och blev tillfrågad att skriva en replik till Jennie, utifrån min syn på saken, som förälder. Så det gjorde jag:

Låt oss sluta peka finger!

Här kommer texten i original:

Slår upp Sydsvenskan och läser Jennie Bengtssons löfte att utbilda barnen, om jag, som förälder, uppfostrar. Jag uppfattar frustrationen och förtvivlar, för hur hjälper detta oss nå ett välfungerande samarbete mellan vårdnadshavare och skola, som kan bidra till att göra Jennies (och elevernas!!!) arbetssituation dräglig, och helst riktigt bra?

Jag hör Jennie säga gör ditt, så gör jag mitt. Det enda jag som förälder kan bidra med är att uppfostra mina barn. Och det gör mig ledsen. Lärare har ofantligt mycket att ge våra barn, men det har föräldrar (och resten av samhället) också. Det står tom i läroplanen, Lgr11: Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling.

Hennes frustration är förståelig. Jag vet mycket väl att vi har ett skolsystem som inte fungerar som avsett, för omvärlden har förändrats. Inlägget pekar på just det. Systemet fungerade då det skapades, men idag och imorgon behöver vi något annat. Men att stänga dörren till samverkan bidrar inte till ett bättre fungerande skolsystem. Tvärtom.

Gemensamt skapar vi det samhälle vi lever i, och samarbetar vi kan vi åstadkomma förändring. Då måste alla också ta sitt ansvar. Det finns ingen enskild syndabock, varken skolpersonal, huvudmän, föräldrar, lärarutbildningar eller politiker, så låt oss sluta peka finger. Låt oss mötas kring hur vi tillsammans kan göra det allra bästa för våra barn. Jag vill gärna mötas, för kidsen ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Vill du?

Skolstart avklarad!

Minstingen i familjen kom hem efter skolan och jag frågade:

På en skala mellan 0 och 10, vad tycker du om din nya klass?

Svaret löd:

En 10a!

Nya mentorn fick en applåd av föräldrarna som fick följa med första stunden i klassrummet, då hon ganska omgående lärde sig alla barnens namn. Imponerande! Det ska bli spännande att lära känna de av barnens lärare som jag inte redan känner.

Gårdagens inlägg om skolstart har rönt lite uppmärksamhet, mestadels igenkänning och medhåll men även lite mothugg. Bra kombo, och jag uppskattar verkligen alla som tar sig tid att dela sina tankar med mig.

En kommentar handlade om att hysa tillit till personal och skolledning, och jag håller med, det är ofantligt viktigt. Men tillit är inte något som kan beordras fram. Snarast växer det fram som ett samspel, för det krävs samverkan mellan de olika ingående parterna för att tillit ska få fäste och en god grogrund.

Ett annat sätt att säga det där är genom det gamla ordstävet It takes two to tango. Så min förhoppning är att personal och ledning på mina barns skolor tackar ja, när jag bjuder upp till dans. För det gör jag, tro inget annat. Självklart för mig att jag vill medverka till ett gott samarbete och en god samverkan mellan skola och hem, för barnens skull!

20140818-223052-81052493.jpg

Vad krävs för att du ska känna tillit?