Hemkommen efter en skrivarhelg med Bob Hansson på Mundekulla. Fantastiskt! Livgivande, inspirerande och berörande, på mer än ett sätt. I slutcirkeln sa jag, att jag idag skulle vakna, klifsa ut på Bulltofta och gå en morgon-promenadmeditation likt den vi gick igårmorse.

Fem minuters eldandning – fyra snabba inandningar genom näsan, följt av fyra snabba utandningar genom munnen (sa Bob. Googlar och läser hur breath of fire görs med näsan. Vad vet jag. Coolt var det oavsett!). Repeat. I fem minuter. Fem minuter är långt, jag lovar!

Fem minuter av att sjunga tacksamhetens lov – vad är jag tacksam för. Mina fötter (idag barfota. Lite kallt. Och samtidigt så skönt att jorda mig!), barnen, luften jag andas och vinden mot mitt ansikte (lyssnade till de första två avsnitten av The Habitat igår, lyssna så förstår ni referensen!), min hjärna, mitt hjärta, solen, det gärna, kirskålen (Äntligen!) och katten Pop och så mycket mycket mer.

Fem minuters reflektion kring den bästa dagen om tio års tid. Ta chansen att uppleva den, för en stund, redan idag. Vad ser jag, vad känner jag, vad gör jag och med vem?

Fem minuter om min vision för idag – förankringen i drömdagen om tio år skänker perspektiv och öppnar för mer av en drömdag redan idag. Väcker reflektion kring vad som är bråttom kontra viktigt, inte minst med det längre perspektivets drömläge i sinnet.

Sist, men definitivt inte minst, fem minuters internt pepptalk. ”Som en amerikansk träningscoach”, sa han, Bob, och gav några exempel. Snygg du är! Och bra! Kärleksfull och rolig. Omtänksam och en jävligt bra person. En sån som skriver och har något viktigt att berätta. 

Så där klifsade jag runt på gräs och grus på Bulltofta, med kalla fötter som rodnade av morgondaggens kyla, samtidigt som jag pratade högt med mig själv. En underbar start på dagen – tack Bob! Och tack mig själv!