Lågt hängande frukter

Att sparra.
I ett samtal.
I boxningsringen.
Oavsett var, så gagnar det att sparra.
Givet att jag är i behov att öva, träna, få testa nytt, lära in nya tanke- eller rörelsemönster. (Alltsom oftast med andra ord.)

Sparringpartner Lena Fridlund, vilken klippa. Kul har vi dessutom!

Har sparrat i dagarna två, nästa möte inbokat i övermorgon. Min chef har fått gå till jobbet, på ett sätt som hen inte gjort på länge. Det är så lätt att bara köra på utan att faktiskt reflektera över om insatsen är värd det. Om timmarna jag, i form av min egen arbetare, lägger ner faktiskt ger de resultat och den effekt jag, i form av min egen chef, önskar. Eller inte?

Och önskar chefen inget, för att chefen inte har gjort sitt jobb, ja, då kan arbetaren i mig jobba ihjäl sig, klappa sig på axeln och säga Bra jobbat! fast det enda som hen kanske lyckas är en form av Sisyfosarbete.

Men nu är chefen ombord, arbetarens direktiv blir allt tydligare, och samverkan dem emellan kommer att ge resultat. Eftersom chefen vaknat och går till jobbet kommer hen ha koll på uppföljningen av resultat och effekt av arbetarens arbetsinsats. Blir det inte resultat – ändra. Gör något annat. Tänk om, tänk till, tänk nytt. Och agera. Och följ upp. I en evig spiral!

Vi avslutade med att sätta mål, och min sparringpartner var noga med att säkerställa att vi båda fick ett par lågt hängande frukter med oss till nästa sparringtillfälle. Det både inspirerade och gav mig tankespjärn.

Så när dagens Mastermindmöte led mot sitt slut, bad jag deltagarna att ge mig ett kortsiktigt mål att bocka av tills vi ses igen nästa vecka, och ett långsiktigt att ta ett kliv framåt i till dess.

Att blanda de två typerna av mål, kort- och långsiktigt, och säkerställa att det finns åtminstone en eller ett par lågt hängande frukter bland de mer omogna och svåråtkomliga målen, gör gott. Det ger en känsla av progression, att något händer, och är ett ypperligt tillfälle att klappa sig på axeln och säga Bra jobbat där!

24/24 – Are you a cook or a chef?

We got a final gift. The generosity kept on coming. A beautifully printed piece of paper to remember the occasion by. (As if I would ever forget it anyway?!)

The photo doesn’t do the print justice at all. But my piece of print is being framed right now, so it’s the only photo I’ve got to share with you.london session

The question is this: Do you want to be a cook or a chef?

You see. Seth calls out for more chefs. And I agree. We do need more chefs. But, if at heart you are truly are a cook. Go be a cook, and create a life that matters to you, doing what you love!

But if you are not, at heart, a cook. Don’t settle for it. Don’t listen to the mind chatter telling you that you cannot venture forth and try to become a chef. Because you can. And that, now that I think about it, really sums up the message Seth keeps on hammering out there.

You can.

At least. You can venture forth. You can act. You can also fail. And learn from that. Venture forth anew, course-adjusted based on your learnings. Act again. And possibly. Fail again. Repeat, repeat, repeat, and then… You will see that little by little, you become more and more of a chef. If you learn. And don’t fall for the biggest scam around, ok? Falling in love with a specific way to achieve your goal, rather than setting your hearts desire on said goal, is just not a good idea. Try one way. If it fails. Try another. And another.

If you are a chef at heart – the world needs you. Your onlyness. Don’t cut yourself – or the rest of the world – short. Be a chef. And please, echoing Seth, go, make work that matters.

Reflection #24 of 24 from the notes I took and the experience I had at the Seth Godin Q&A-session in London, November 2015. These reflections will constitute my Advent Calendar for 2015, and will be posted daily from December 1st to the 24th.

Sudoku

Gillar du Sudoku? Jag tycker det är ganska avslappnande att lösa ett Sudoko eller två. Det har blivit så att det är något av ett semesternöje dock, för vanliga arbetsveckor så stressas jag lite av meningslösheten i det hela.

20130804-200952.jpg

Fast egentligen är det inte meningslöst alls! Jag tycker ju det är avslappnande, utmanande och riktigt roligt. Så hur kan det då vara meningslöst?! Ibland spelar hjärnan spratt med mig tror jag.

Kanske läge att fortsätta unna mig ett Sudoku eller två, nu när semestern är slut. Imorgon är det jobb som gäller – tur jag har en så uppmuntrande och utmanande chef (jag själv, för den som inte vet att jag driver eget företag sedan snart sex år tillbaka). Kanske det vore ett bra sätt att behålla lite av sommarlunken, som jag mår så bra av? Vad tror du?