Friktion

Friktion.
Möjliggör rörelse.

Utan friktion. Inga bilar. Inga cyklar.
Inte nånting egentligen.

Kanske att vi skulle glida omkring lite oförhappandes och okontrollerbart?
Lite roligt låter det allt. Men det är inte så det är. För vi har friktion.

Två sorter till och med.
Vi har friktion. Och sen har vi Friktion. Livgivande. Den sortens Friktion som hjälper mig att växa, snarare än sorten som bryter ner mig. 

Vi har form. Och det formlösa.
För någon är det smärtsamt att behöva förhålla sig till form, till regler, gränser, förbehåll. Däri ligger friktionen. Lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till formen.

För andra, precis tvärt om. Det formlösa, det ofantliga fältet av oändliga möjligheter. Utan form att hänga upp saker på, ingen given utgångspunkt. Där finns friktionen. Så lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till det formlösa.

Dansa med det. Mellan det. Det som ger Friktion. Och det som är Friktionslöst. Mellan det som utmanar, det tillsynes ogörbara, och det som flödar ur dig, enkelt och ansträngningslöst.

När du dansar mellan de två kommer händelsehorisonten att skifta, för dig och din relation till form och det formlösa. Transformera. Utvidgas. Kanske krympa? Dras ihop?

Ja. Jag tror det vore möjligt det med. Och sen… en ny transformation. Nånting föds, nånting som alltid och redan (always and already!) fanns där, inom dig, du har bara aldrig öppnat just den dörren tidigare. Förrän nu.

Uppföljning juni: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Om maj gick i raketfart har juni varit en månad som flugit förbi i ljusets hastighet!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Nope!
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: Har gått över till kallduscher, eftersom vattentemperaturen nu överstiger min egenpåhittade gräns (≤14 grader).
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan: Än så länge inget lindy hoppande i sommar.
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat knappt 5 och cyklat knappt 18 mil. Mindre än normalt eftersom jag varit bortrest ganska mycket, och jag loggade inte promenaderna i Kenya på Runkeeper heller.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 28/75 böcker. Bloggat om …men vad går det ut på egentligen – livet alltså (bok 6 av 12 på svenska) och Banker to the poor (motsvarande på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Två lektioner och två plinkeplonkar. Totalt. Gitarrspelandet är definitivt ett offer för både resande (utan gitarr på ryggen) och ljusets hastighet…
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: Nope. Även denna intention har fallit offer för resande, då jag inte plockat med mig boken på mina resor.
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: I juni blev det 12+ timamrs dags-sabbater under Kenyaresan, åtminstone den 24, 25 och 29e juni, och dessutom väldigt lite sociala media och digital skärmtid överlag under Kenyaresan sista veckan i juni. I juli ska jag hålla digital sabbat 6-7, 12-13 och 26-27.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året: ännu bara på snackstadiet, men det finns lite roliga idéer. Kanske en eller ett par digitala skrivretreats vore något? Tankarna från januari kvarstår.
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig: Medvetet bröt jag sviten den 24 juni då jag anlänt till Kenya dagen innan. 235 lives på raken blev det och oj vad jag lärt mig mycket genom att göra dessa live’s må du tro.
  • blogga dagligen: Inte heller dagligt bloggande är något jag bihållit under Kenyaresan, utan är något jag medvetet valt bort.
  • börja podda: Har inte bokat in nya inspelningstider så de avsnitt av Doing Gentle with an Edge som finns är tillgängliga i en podspelare i närheten av dig, men inga nya är på G för stunden.
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019: Spinner tankar men inget som konkretiserats. Än.

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅Att vara AirBnB-värd bidrar onekligen på privatplanet!
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars. Nådde inte målet i februari, april, maj och juni.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Har hållit mig på tårna i relation till min kassabok under juni, undantaget senaste veckan i Kenya som ännu inte hamnat i bokföringen.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: har varit i Köpenhamn och hängt med finaste Eva-Britt ett dygn, ett dygn som avrundades med födelsedagskalas för bonusbarnbarn som bor i sagda stad så det synkade finfint, var på en härligt givande kväll på Charlotte Cronquists bokturné-stopp i Malmö med boken Lekfull Tantra, har begått premiär som AirBnB-värdinna vilket i sig skapade lärande eftersom jag hyrt ut huset samma dag som jag kom hem från Stockholm. Som tur är fick jag nattlogi hos exmaken – på soffan på hans inglasade balkong, en ljuvlig upplevelse! Stockholm ja. 1920-tals-fest som Tess och Hunter bjöd in till, och v i l k e n fest sen! Bodde hos själssöstra Sara, och endast hon vet vilken oerhört omvälvande Stockholmsvisit hon bjöd på, eller kanske snarare, som vi skapade tillsammans. Jag har modererat TEDxSlottsparken vilket var alldeles fantastiskt! Har fyllt år, haft en udda midsommar, jobbat häcken av mig både med jobb-jobb som med städning av hus både inför att skapa själva annonsen som inför gästbesök. Sällan har Hasselbacken varit så rent under tiden jag bott här. Juni har också varit en månad fullspäckad med sömnlösa nätter, de flesta av dem som ett direkt resultat av händelsehorisonten. Och sist, men definitivt inte minst, Kenya. 23 juni bar det av rackarns tidigt, och jag kom hem den 2 juli. Omvälvande. Ansträngande. Lärorikt. Enormt skrattintensivt (inte minst tack vare min fantastiska rumskamrat Lena Fridlund – vilken stjärna!). Fantastiskt! En resa jag inte skrivit så mycket om på bloggen, men tro mig, det kommer.

Hudlös…

Hudlös.
Metaforiskt.
Naken, utan mask, sårbar och samtidigt står allsköns upplevelser tillbuds, just därför.

Det är en risk.
Jag tar en chans (många?).
Tar mig fram till gränsen (!händelsehorisonten!)… och väl där, ett myrsteg bort, öppnar sig möjligheter… Allt jag någonsin vågat drömma och fantisera om.

Kan jag undvika att ta sista myrsteget?
(Nej. Jo. Men vill inte undvika det. Vill! Gör! Nu.)

Att inte hålla inne. Av rädsla.

Jag skriver för att få syn på mig själv.
Visst publicerar jag. Annat hamnar i träda, i väntan på dagen då det är läge att publicera. Om den dagen någonsin kommer…

När jag publicerar det jag skriver för att få bekräftelse, sympati och uppmärksamhet, då går jag snett. Jag skriver inte för att skapa drama, även om skrifter om drama ofta lockar och drar mer än mina mer reflektiva texter och vardagliga betraktelser.

Det är verkligen så att mitt skrivande hjälper mig att få syn på mig själv. Jag blir varse mig, mina känslor, tankar, farhågor, rädslor, likväl som mina glädjeämnen, insikter och behov.

Så – kanske du tänker – då har du skrivit hela livet?

Jag har ju inte det.
Dagbok har jag aldrig lyckats med.
Skrev journal under något år strax innan jag började blogga, och även under ett år av coaching med Carla.

Fast… det är något med själva publicerandet som har gjort att jag på de 6,5 år som gått sedan jag började blogga, har publicerat snart 2200 inlägg. Fler texter än jag någonsin skrivit för mig under hela mitt liv. Och det paradoxala är, att jag verkligen skriver för mig, nu. Men drivkraften (vanan?) kom sig av det dagliga bloggande jag drog igång i januari 2013. Först då lät jag mig själv verkligen få ta del av den glädje, den utveckling, det lärande, som dagligt skrivande innebär för mig. Utan intentionen dagligt bloggande hade jag aldrig landat där jag är idag. Finns inte en chans.

Det i sig ger vid hand att intentionen fortgår. Jag återbesöker den med jämna mellanrum, och värdet jag får ut av att skriva, dagligen, och dela, dagligen, överstiger vida energiåtgången att göra det. Inte varje dag, ibland kostar det på, men medelvärdet på sikt, definitivt. Så jag fortsätter blogga, eftersom det är en av de avgörande nycklar jag har för att låsa upp dörr efter dörr, port efter port, fängelsegrind efter fängelsegrind, som släppt mig så pass fri som jag är idag. Fri i sinne och själ, fri att vara jag, allt mer, för varje dag som går. Att publicera denna min resa, i form av blogginlägg om allt mellan himmel och jord, om allt som rör sig i mitt medvetande, och därmed förvägra mig själv den falska tryggheten som kommer sig av att fortsätta vara i det fördolda, gömma mig, bakom fasader, bakom murar, bakom lager på lager av begränsande berättelser.

Det där är precis vad det betyder (för mig) att vara i varsam samvaro med mig själv, samtidigt som jag väldigt sällan befinner mig långt från händelsehorisonten, denna gräns mellan det kända och det okända, mellan det som finns och det som kanske kan komma att finnas… om jag bara är villig att ta ett kliv ut i det okända, på tillit.

Att inte hålla inne. Av rädsla.
Att inte bygga nya fasader, eller putsa på gamla befintliga, utan snarast medvetet, och öppet, riva ner de existerande. Och gud förbjude att jag bygger nya! Hamnar jag i en situation som är så destruktiv för mig att jag tvingas bygga fasader för att skydda mig – då hoppas jag ta ansvar för eget välbefinnande och avlägsna mig från sagda situation, eller göra vad annat jag månde göra för att ge mig själv sammanhang som gagnar och inte skadar.

Så vad avgör vad jag publicerar, eller för den delen när?
Vad bestämmer vilka av mina skapelser som jag avstår från att skicka ut i världen?