Etikettarkiv: rörelse

Friktion

Publicerad den av
7

Friktion.
Möjliggör rörelse.

Utan friktion. Inga bilar. Inga cyklar.
Inte nånting egentligen.

Kanske att vi skulle glida omkring lite oförhappandes och okontrollerbart?
Lite roligt låter det allt. Men det är inte så det är. För vi har friktion.

Två sorter till och med.
Vi har friktion. Och sen har vi Friktion. Livgivande. Den sortens Friktion som hjälper mig att växa, snarare än sorten som bryter ner mig. 

Vi har form. Och det formlösa.
För någon är det smärtsamt att behöva förhålla sig till form, till regler, gränser, förbehåll. Däri ligger friktionen. Lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till formen.

För andra, precis tvärt om. Det formlösa, det ofantliga fältet av oändliga möjligheter. Utan form att hänga upp saker på, ingen given utgångspunkt. Där finns friktionen. Så lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till det formlösa.

Dansa med det. Mellan det. Det som ger Friktion. Och det som är Friktionslöst. Mellan det som utmanar, det tillsynes ogörbara, och det som flödar ur dig, enkelt och ansträngningslöst.

När du dansar mellan de två kommer händelsehorisonten att skifta, för dig och din relation till form och det formlösa. Transformera. Utvidgas. Kanske krympa? Dras ihop?

Ja. Jag tror det vore möjligt det med. Och sen… en ny transformation. Nånting föds, nånting som alltid och redan (always and already!) fanns där, inom dig, du har bara aldrig öppnat just den dörren tidigare. Förrän nu.

Den bästa positionen är…

Publicerad den av
5

Naprapatjonas. Finns på Instagram och även på Facebook, upptäckte jag precis. Har du inte upptäckt honom (välj vilken form av socialt media-flöde som passar dig bäst) så råder jag dig att kolla in och följa honom, per omgående.

Ett av de inslag han delat som gjort allra mest intryck i mig är detta, där han så tydligt devisen ”Den bästa positionen är den nästa positionen”, något jag definitivt behöver ta till mig på fler plan än det intellektuella. För jag suger på detta. Jag sätter mig i soffan med laptopen i knät… och sen sitter jag där. Knattrar och knattrar och byter inte position på timmar emellanåt. Så långt från att vara i ständig rörelse som det är möjligt att vara. Och det straffar sig. Kroppen säger tydligt ifrån. Fast inte när jag är mitt i skrivandet, av vad det än är jag knattrar fram. Men när jag sen ska ta mig upp ur soffan…

Ja, Naprapatjonas, jag är en del av #ettrörligare2019 jag också. Från och med nu, säger jag och byter position i soffan, sätter datorn på soffryggen och står på knä framför den.

Börjar googla efter Katy Bowman och en artikel om hur hon bor utan sittmöbler som stolar och soffor. Byter ställning minst tre gånger under tiden, hittar inte exakt den artikel jag var ute efter, men nått liknande, skumläser och inser… det finns mycket jag kan göra för att inspireras till #ettrörligare2019.

Ta del av videon som inspirerade mig, följ Naprapatjonas, och haka på #ettrörligare2019 även du vettja!

View this post on Instagram

Tagga en vän eller kollega som ska vara med på #ettrörligare2019 När jag är ute på företag och föreläser är det många som vill veta vilken den bästa sittpositionen är, hur exakt man ska ställa in sin stol, sitt skrivbord och skärm för optimal ergonomi och hållning. Vissa tror att de får ont i nacken för att skärmens lutning är en centimeter fel, inte eftersom nacken och musklerna får för lite rörelse under dagen. En musarm beror inte på felaktig storlek på musen utan att underarmar och händer måste få en större variation av rörelse och bli starkare. DEN BÄSTA POSITIONEN ÄR DEN NÄSTA POSITIONEN! Du behöver inte ett höj- och sänkbart bord, ett ultraergonomiskt tangentbord eller en stol med Nasa-teknologi, det räcker med att du vågar sticka ut lite i kontorslandskapet, ge kroppen mer variation och belasta den på nya sätt tex sätta dig på huk på golvet eller på underbenen på stolen. På många kontor är det för stort fokus på att avlasta kroppen. Den ena uppfinningen är dyrare än den andra och nästa grej är väl att vi ska hänga från trådar i taket i tyngdlösa rum, fastän det inte alls är det kroppen är gjord för. I själva verket handlar det om att belasta i stället för att avlasta. Ju starkare vi blir desto mer klarar kroppen av och en ökad variation av rörelse minskar risken för överbelastning och förslitningsskador. När jag sitter vid skrivbordet försöker jag att variera mig så gott det går. Jag skriver klart ett mail sen reser jag mig upp. Jag skriver ett till sen sätter jag mig på golvet osv. Vilka är era bästa tips för att få in mer rörelse under arbetsdagen? Tack för att jag fick låna ert kontor @sportamore 🙏🏼🐒 #ergonomi

A post shared by Jonas Parandian (@naprapatjonas) on

Träning i det vardagliga

Publicerad den av
4

Emellanåt undrar jag. Lika mycket för egen del, som å andras vägnar. Hur vi tänker, eller snarast hur jag tänker, när jag inte nyttjar det som är gratis och tillgängligt så fort jag är i farten.

Trappor.
Tänker på trappor.

Hemma är det självklart att jag knatar i dem, upp och ned. Parhus i två plan plus källare därtill. Fast det känns knappt. Men när jag däremot cyklar till stan för att ta mig upp till Newton yrkeshögskola, som ligger på… typ tredje eller fjärde våningen, där känns det desto mer. Och jo, jag väljer så gott som alltid trapporna, såväl upp som ned. Hissen ratar jag, och det gladeligen.

Fast finns det en rulltrappa – och gärna en tung ryggsäck eller liten rullväska på det – så är jag alltför snabb på att rata trappor till förmån för rulltrappan. Ibland finns det ju inte ens trappor att tillgå – som på Malmö C när man ska ner till perrong 3-4 eller 1-2. Hiss eller rulltrappa. Triangeln är likadan, fast där har så andra sidan rulltrapporna stått stilla i månader har jag förstått. Kanske gjort gott för det fysiska välbefinnandet hos de dagliga pendlarna?

Och det är ju inte bara trapporna som finns där, som gratis träning i det vardagliga. Det är även löjligt korta bilresorna (som jag tack gode gud inte lockas att göra helt enkelt för att jag inte längre har bil), som så enkelt ersätts av antingen en promenad eller cykeltur. Är lyckligt lottad som bor och arbetar mestadels i Malmö Stad, som är alldeles ypperlig att cykla kors och tvärs genom. Utöver transporter finns det gratis träning att tillgå på så många vis – klippa gräset med handjagare, häcken med manuell häcksax, kånka på tunga matkassar från butik hem och sen ett sista ryck upp på diskbänken innan kassarna vittjas och innehållet förpassas in i skafferi och kyl/frys.

Mmm.
Nog finns det väldigt mycket lättillgänglig och gratis träning i det vardagliga, alltid.
Gäller kanske bara att bli medveten om det?

Inför en oförutsägbar framtid

Publicerad den av
6

Nio tips till mina söner (som nu slutar grundskola respektive gymnasium) inför en framtid som är väldigt oförutsägbar:
1. Följ er passioner – de kommer att vara era hållbaraste tillgångar.

2. Håll i er daglig rörelse – för att ge er själva bättre förutsättningar för att utveckla och behålla både psykisk och fysisk hälsa.

3. Sök upp era bästa lärare – de kan vara era berikande kunskapskällor, förebilder och medskapare i allt ni lär och gör.

4. Låt frågeperspektivet ”varför inte” väga minst lika tungt som ”varför” – då minskar risken att ni mentalt låser in er i befintliga föreställningar och problemformuleringar.

5. Delta i massor av mini-kurser i alla möjliga och omöjliga ämnen – då ökar er förmåga att konstruktivt kunna koppla ihop olika fenomen, frågeställningar och framtidsscenarier.

6. Ta er tid att träna på användning av nya teknologier – då minskar risken att ni blir i händerna på tekniken och de som utvecklar tekniken.

7. Sök er till fakta och flera perspektiv i alla frågor – då slipper ni vara så utlämnade till era fördomar och medialogikens konfliktsökande känsloduschar.

8. Odla er förmåga att kreativt fleranvända det ni redan har – då ökar chansen att ni kan utvinna värden och skapa nya funktioner på ett hållbart sätt.

9. Ta alla tips ni får med en nypa salt – de speglar alltid tipsarens egen föreställningsvärld.
/ Er ömme fader

Så skrev han, den kloke Thomas de Ming, på sin Facebook-sida. Jag frågade omedelbart om jag fick norpa och dela vidare, och fick en tumme upp i retur. Nu har jag inte två söner som slutar grundskola och gymnasiet inom kort, men det skiljer inte alltför mycket trots allt. Äldsten tar studenten nu, medan yngsten går ut sjuan. Oavsett vilket, så tänker jag att dessa nio punkter är ganska relevanta, oavsett ålder. Så jag kastar ut dem i etern i hopp om att flera kan inspireras av dem.

Saknar det som inte blev

Publicerad den av
2

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara…

Men nej. Jag håller tillbaka, vågar inte säga, vågar inte röra, vågar inte lyfta. Håller tillbaka. I saknad. I rädsla. I oro. Vad skulle kunna hända, vad ska du månne tro. Lamslagen av alla dessa möjliga framtida tankar hos någon annan, tankar som uppstår, i nuet, enkom i mig. Det är det enda ställe jag vet hur tankarna ser ut, hur de låter, hur de känns. Och ändå håller jag mig tillbaka, låter mig hållas tillbaka, av mina egna projektioner av hur dina tankar möjligen, eventuellt, månne kunde komma att se ut, låta, kännas.

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara… Samtalen som inte fördjupades. Skratten vi gick miste om. Älskogen vi inte upplevde. Chanser till närhet, till intimitet, till själarnas möte.

Det som varit.
Det har varit.
Insikten att jag saknar det innerliga i det som redan passerat, gör att jag, kanske, kanske, vågar leka mer i nuet, i kommande ögonblick av nu. Skapa utrymme för innerligheten i det som ännu inte uppstått. I de ögonblick av Nu, som bygger mitt liv. Pusselbit efter pusselbit växer min livserfarenhet sig större, vidare. Expanderar. Innerligt.

Om jag leker i tanken, leker att jag ger, istället för att hålla tillbaka, säger, istället för att hålla tyst, att jag rör, istället för att känna mig paralyserad, lyfter istället för dess motsats. Om jag ger, mitt allt, istället för att hålla tillbaka. Om jag vågar släppa ut min själ på grönbete, i lekhagen? Ut och lek, experimentera, pröva.

Det är inte farligt, min själ. Det är bara ovant. Du har hållit tillbaka, så länge. Släpp bojan som mentalt håller dig tillbaka, låt ljudet trilla över tungans tröskel, den tröskel som hindrar ord från att rulla över tungan, ut, ut genom munnen. Låt orden bli hörbara, för någon annan än det inre. Detta inre som räds vad orden – månne – kommer stöta på. Men orden är redo att födas, de pockar på, vill ut, testa sina vingar, ut, flyga, upptäcka, sväva högt, dyka djupt. Släpp dem fria. Orden, handlingarna, de själsliga mötena.

Låt handen trotsa fysiken, sätta sig i rörelse. Det kostar energi att få ett stillastående objekt i rörelse, men energi är allt, allt är energi. Det som finns finns och det räcker. Den går inte att förstöra. Det kommer energi i retur, energin fylls på, jag lovar. Om bara rörelsen initieras. Våga lyft fingret, handen, ögonlocket. Titta, känn, smek, utforska. Släpp dem fria, rörelserna. Det ligger en skatt begravd inunder den stilla handen, bortom stillheten finns en värld av fysiska sensationer att utforska. Rörelsen är liv, i rörelsen blir vi till liv. Utforska rörelsen, liksom orden. Låt den ena porla från tungan, och den andra flöda från varje cell i kroppen. I rörelsen blir vi till.

Lyft, min själ, lyft från det som hållit dig tillbaka. Lyft dig, över barriären, genom motståndet, det mentala, som fjättrar dig till marken. Lyft, min själ, lyft från rädslans boja. Låt dig smekas av kärlekens vind, bäras av det som blir möjligt, berikas av energin i mötena som uppstår, själarnas möte.buren av kärlekens vind

Lyft, min själ, det är dags att säga adjö till saknaden av det som inte blev. Det är dags att skapa det som kan bli, det som vill födas. Innerligheten i det som komma skall.

Det är din tid nu, att lyfta, att expandera, att uppleva. Lyft, min själ. Lyft.

Uppe på piedestalen

Publicerad den av
4

piedestalPå piedestalen är det ensamt och blåsigt. Inget stöd, ingen värme, inget sammanhang. Jag hoppas ingen någonsin sätter mig på en piedestal likväl som jag aldrig vill beskyllas för att sätta någon där. Inte minst för att jag tror att uppe på en piedestal får aldrig en hel människa plats. Där kan bara delar av en enskild individ platsa, om man med piedestal menar det jag syftar till. Det vill säga när man lyfter upp en människa och närmast avgudar, vördar denne, såsom varande perfekt och ofelbar. Jag vill inte se människor så. Visserligen tror jag människan är perfekt, men perfekt i sin operfekthet. Det är innebörden i att vara människa för mig.

Vi är som kalejdoskop. Sammansatta av många delar, och bilden är konstant föränderlig vid minsta rörelse. Och rörelse är en del av livet, utan rörelse dör vi. Den jag är, är inte statisk. Den du är, är inte heller statisk. Och bilden av mig som du får, kan variera både på grund av min rörelse, men också av din rörelse. Bevis nog för att allt det som är en människa inte får plats på en piedestal. Piedestalen för mig anger nog närmast icke-rörelse, och därmed död. Jag ser mig själv som en kalejdoskopiskt komplex bild av en människa, fullständig. Och jag ser på dig likadant.

Ibland citerar jag någon, och gör det för att det citerade betyder något för mig. Inte för att jag sätter vederbörande på en piedestal och därmed upphöjer hen till ofelbarhet. Inte för att jag sanktionerar allt den människan någonsin gjort i sitt liv. För finns det en enda människa, vars alla handlingar, på alla plan, alltid varit rätt och riktiga, beundransvärda, perfekta? Nej. Inte en chans. Det är absolut inte jag åtminstone. Jag vet att jag inte skulle göra och säga allt jag någonsin gjort och sagt tidigare i livet, om möjligheten uppstod att göra om det. Det finns saker jag önskar jag kunde göra ogjorda, osagda. Men det går inte. Och allt jag varit med om, allt jag gjort, sagt, har bidragit till att ta mig hit.

Jag är människa.
Du är människa.
Tillsammans är vi – människor.

Alla människor brottas – mer eller mindre medvetet – med våra mörka sidor. Alla är vi perfekta i vår operfekthet. Och nog är det så att människans pärlor av visdom blir desto mer betydelsefulla när man vet att dess väg genom livet inte varit enkel, rak, och icke-klandervärd?

Fastnat i trygg omgivning?

Publicerad den av
Svara

Budskap från hönanGick en CoachWalk i veckan, och gjorde reflektionen att det är ganska vanligt att fastna i invanda spår. Inget fel i det, men med jämna mellanrum tror jag det gagnar att få syn på dem, titta på dem, vrida och vända på dem, och säkerställa att dessa spår fortfarande ger ett värde, att det finns en relevant anledning att köra på, fortsätta framåt, i samma spår. För ibland är svaret att det inte är så. Värdet är överspelat, och att fortsätta i samma spår skulle snarast innebära en långsam stagnation, att du begränsar dig och din potential.

Och det är inte så att det alltid kostar en massa (energi, tankemöda, arbete, pengar, vad du än lägger in i en process) att testa något nytt. Så länge du är i rörelse i någon form, så spelar det ingen roll egentligen om du dansar på stället, tar ett babystep fram, ett rejält kliv bakåt eller åt sidan eller om det är ett sjumilakliv framåt som lockar. Rörelsen är poängen. När vi slutar röra oss så stagnerar vi och dör.

Rörelsen är generös till sin natur, den kan ske på så många olika vis, att det finns något för alla i varje given stund. Och du behöver inte ens tro att du kan röra dig, för det räcker med att ha modet att testa. Känns det skrämmande så börja smått. Efterhand så kan det komma en stund som bjuder in till lite mer vidlyftiga rörelser. Det finns inget rätt eller fel, och bara du vet vad som kan ge värde för dig.

Lyssna inåt, och känn efter, kanske finns det en rörelse som pockar på och vill uttryckas i ditt liv?