#BusinessBoomUtmaning

Jag är lättlockad av utmaningar, framför allt om de innefattar siffror i någon form. Som #blogg100 där man ska blogga i hundra dagar i rad. Eller The Seven Challenge där man ska göra en daglig sjua typ morgongympa. Eller #goodreadsreadingchallenge där man själv sätter upp ett mål över hur många böcker man vill läsa innevarande år (för min del 2018 är det 100 böcker som gäller).

Så när jag i Ett rikare liv-FB-gruppen trillade över en kommentar från Lilian Druve om #BusinessBoomUtmaning för kvinnor, att göra 21 stycken Facebook Live-sändningar, en (minst) om dagen mellan 1-21 november… ja, då var jag såld.

Nu är det den 5 november och jag har mycket nogsamt skapat en FB-live varje dag sedan den 1e. Så klart. För när jag hoppar på en numerär utmaning, så ska det mycket till för att jag ska avvika och/eller avbryta. Och allra bäst passar mig dagliga utmaningar, för då behöver jag inte fundera över om jag ska eller inte ska göra något idag…. för jag vet redan: det ska jag!

Jag kör på engelska, och jag har satt coaching som tema, delvis för att jag vill coacha mer men också för att det ger mig en chans att – minst 21 gånger – formulera mina tankar och erfarenheter kring coaching. Och mycket mer dessutom. Till exempel är det ett ypperligt tillfälle att lära mig FB-live-tekniken, det ger mig vanan att skapa små videosnuttar och bli bättre på att tala in i kameran (telefonen/datorn), blir tydligare för mig själv vad coaching både är och kan bidra till, får mer att skriva om (för det jag reflekterar kring kan jag även inspireras att blogga om) och så är det allt lite roligt att se hur många som tittat på mina klipp!

Kanske en utmaning även i din smak? Det är inte försent att haka på, den fortgår till den 21e och det trillar in nya deltagare fortfarande. Den kommer med största säkerhet snurra igång igen även i december skulle jag tro!

Lyssna efter det du inte redan vet

Som ett direkt resultat av utmaningen att få 100 coaching-konversationer inbokade har jag numera samtal i parti och minut. Långa samtal blir det då jag sätter av två timmar till varje konversation. Allt som oftast håller jag dem som CoachWalks på Bulltofta, men viss andel blir CoachTalks via SKYPE.

Vissa samtal blir helt magiska, de lyfter och flyger högt, i tanke och känsla. Det sker något påtagligt, och oftast kommer den där fantastiska tystnaden fram. Andra är helt ok, blir goda samtal, men utan den där känslan av att något riktigt stort inträffar. Och några få känns närmast som platt fall, de tar inte fart för fem öre.

Har funderat lite på det där, och tänker för det första att jag ju inte vet vad som sker i min klient under och efter vårt samtal. Bara för att jag inte upplever att samtalet verkligen gör intryck, så vet ju inte jag vad klienten upplever. Och för det andra så visar det också på det som är vår mänskliga upplevelse, nämligen att det går upp och ned och det är livet. Ibland går det bra, ibland mindre bra, ofta är jag klarsynt men inte alltid och detsamma gäller ju klienten. Så är det helt enkelt, och det är jag numera ok med, vilket onekligen frigjort en massa energi som jag kan använda på saker/tankar som gagnar mig mer.

Men givetvis är det inte min avsikt att samtalen ska falla platt. I ett samtal mellan två människor har ju dock båda ett ansvar för det som utspelar sig. Och idag kom jag på en av bitarna som kanske leder till de där samtalen som aldrig lyfter, nämligen huruvida klienten eller jag, enkom lyssnar efter det som vi redan vet, eller om vi lyssnar efter det vi inte vet.

Lyssna efter det du inte vet

Det gör enormt stor skillnad när jag lyssnar efter det jag inte vet, i mötet med en annan människa (eller för den delen i mötet med mig själv). Större delen av mitt liv har jag febrilt försökt ignorera det faktum att jag inte vet allt… orden Jag vet inte har skrämt mig, eftersom jag trott att det betytt att jag varit utan värde, fel, ointressant, oduglig.

Så upplever jag inte längre situationer när jag inte vet något, och numera förekommer också Jag vet inte mer och mer i min vokabulär. Tanken att jag kan försöka lyssna efter det jag inte vet hjälper mig definitivt. Den finns där som en påminnelse att inte söka bekräftelsen i det jag redan vet – för hur växer jag av det? Det är ju när jag tar klivet in i för mig okända områden/tankar/sfärer, som jag och min förståelse expanderar.

Vad händer när du lyssnar efter det du inte redan vet?

Utmaningens upplopp!

Uppdatering 15 sept 2014: Alla 100 platser fylldes med ett halvt dygn till godo! Om du önskat att du också fått en plats så får du höra av dig så löser vi det med!

—————-

Med endast två återstående dagar av de trettio dagarna då jag utmanat mig själv att boka in 100 (gratis 2 timmars-) coaching-konversationer så skickar jag här ut en vädjan till dig om att hjälpa att fylla den sista knappa femtedelen av platserna.

Mer information kan du få här:

Passa på och ta chansen nu! Med 100 samtal att hålla är min kalender fylld resten av året, så de som inte får en av de 100 platserna kommer inte få en ny chans till ett samtal förrän 2015.

Vad har du att förlora?

Got a new coach!

Yes!

Finally, I got a new coach, and we’ve sealed the deal (which means I paid the full amount for 3 months coaching up front). And you know what? I am so excited to start this agreement. I am curious as to what lessons I will learn, what insights I will get, and what might come out of this relationship.

My new coach asked me, during our intake session, what I wanted from her, and I replied with these two things:
1) I want you to ask me the questions that I don’t think to ask of myself.
2) But more importantly, I want you to ask me the questions I am afraid to ask of myself.

20140829-173936-63576859.jpg

She listened to what I said, heard where it came from within me, exhaled and then hummed a bit, before saying ”I love that!”. I am very eager to start, and soon I will, in person, whereas the rest of our sessions will be done over SKYPE mostly, and email if need be.

It’s definitely a hefty investment to make (and don’t for a second think that an investment has to be a monetary one!), but you know what? It’s an investment in me. And I’ve definitely gotten rid of my formerly very strong belief, that I am not worthy of making any kind of investment in my, let alone one this significant. Because I am worthy of it. Absolutely! And so are you. So in what way, and how much do you invest in yourself?

Överväldigad. Och tacksam.

I förrgårkväll skickade jag ut ett klipp på You Tube där jag ber om hjälp att boka 100 coaching-konversationer på 30 dagar. Igår eftermiddag bloggade jag om detsamma.

Vänner och bekanta, samt för mig helt okända människor, har delat på olika forum och det har gett gensvar ska du veta. Jag har redan fyllt en tredjedel av de 100 platserna och många nämner vem som puffat dem i min riktning. På två dygn. Jag är alldeles överväldigad och enormt tacksam!

IMG_2773.JPG

Så tack alla som hjälpt mig! Utmaningen är långt från slutförd, så jag hoppas ni fortsätter hjälpa mig mot till. I gengäld lovar jag att hjälpa dem som behöver det! Det är en viktig ingrediens i världen så som jag vill att den ska vara!

Ett sätt jag bidrar till den världen jag vill leva i är just genom att dela med mig av det jag är bra på, att vara närvarande och lyssna till mina klienter, både det sagda och det osagda. Kanske vill även du testa den upplevelsen?

Hjälp mig boka in 100 coaching-konversationer!

Uppdatering 15 sept 2014: Alla 100 platser fylldes med ett halvt dygn till godo! Om du önskat att du också fått en plats så får du höra av dig så löser vi det med!

—————-

Jag behöver din hjälp. Igen.
Jag har nämligen antagit en utmaning och kan bara klara den tillsammans med dig.

Här kan du höra mer om vad utmaningen består av och vilken hjälp jag behöver:

Anledningen till att jag gör detta är tvåfaldig (minst):
1) Jag älskar att möta nya människor, och lockas verkligen av tanken att träffa 100 för mig kända eller okända personer, att få lyssna till dem, och utforska en idé, ett tänkt problem, spinna på en vision eller bara ta ett riktigt djupt samtal om livet!
2) Det är en utmaning för mig. Under det senaste året har jag inte bokat in så många som 100 coaching-konversationer, och nu ska jag dessutom åstadkomma det på 30 dagar!

Håller tummarna för att du, eller någon i ditt nätverk, skulle vilja ha en av de 100 coaching-konversationerna. Om så är fallet nås jag enklast via epost på helena.roth at respondi.se, men du kan så klart skriva en kommentar här i bloggen, skicka mig ett DM på Twitter eller inboxa mig på Facebook också.

(Som om det inte räcker med utmaningen som så… Jag påbörjade utmaningen den 18 augusti, avslutar den 16 september och har redan en massa inbokat under den tiden, bland annat en tripp till Santa Monica för sista helgen av Supercoach Academy!

Inte utan att det trillar in tankar som AAAAAHHHHHGGGGGHHHHHH, hur i allsin dar ska jag nånsin kunna fullfölja detta!! Jag kommer ju aldrig kunna lägga tillräckligt med tid på detta! Det kommer aldrig att gå!

Men, sen landar jag i vissheten att det där är tankar, och inte nödvändigtvis Sanningen. Så jag väljer att inte agera på tankar som dessa utan kör mitt race ändå.)

Hur kan du hjälpa mig uppnå mitt mål?

Touching the silence

The other week I had a coaching experience that was something else. It touched the silence, and it’s a genuine privilege when that happens. I don’t know if you’ve ever been there? It can happen in any situation, but I’ve personally only noticed it in conversations.

What I notice is that each participant (and it can be more than one, I’ve experience this in larger groups as well) goes quiet. Not necessarily silent, but more quiet. Voices go softer, more quiet, and there is an almost tangible silence to the conversation, there is something else there. If I was religious I’d say God became present, or participating, and in a way, maybe that is just what happens. Only, I believe we all carry ”God” within us. That higher power embodies us all, but we don’t always feel it, experience it, or even remember it’s there.

But we do. And when we touch the silence, that higher power within is very much alive and thriving. This is not something that require a specific setting to come about though, as it’s always there. We have the potential to tap into this higher power at all times, because it’s within us. Always. It’s also what connects us. All of us. At all times.

*giggling a little*

This might come across as though I’ve suddenly been born again, somehow, and you might think all sorts of things about that. But, I don’t care about that, I won’t let my thoughts about what you might or might not think, limit me or my writing. This is my experience and I use this blog as a way to journal, I guess. I journal my experiences, my insights, my ponderings, my questions.

I wrote above that I’ve only experienced this in conversations. 20140501-065402.jpgBut, now that I think about it, that’s not true. I just realized it to being akin to the feeling of flow. And flow is something that I’ve experience by myself many times. I don’t always remember instances of flow, but since I’ve been out flying quite a lot this year, I have noticed that I do tend to end up in flow, on planes, when I bring out my miniPad and write blog posts. Times just wiz by, and I am left with a number of journal-entries/blog posts. Call it whatever you may. But in one sense, they represent moments of me touching the silence, capturing it onto paper, saving them for posterity. Like photographs. A snapshot of my state of mind, at that very moment.

Have you experienced touching the silence, and if so, would you please tell me about it? I’d love to know if this way of describing it resonates with you?