Att trampa snett

Så lätt det är att trampa snett, i all välmening. Fast jag verkligen inte avser det, så trampar jag likväl i klaveret emellanåt, ett klaver jag inte ens visste att jag var ute och tassade på. Tur då att det bland dessa människor som upplever sig trampade på, finns de som säger till. Som låter mig veta, att just där, just då, trampade jag snett och det gjorde vederbörande illa.

Och jag tar emot. Tacksamt.
Ber om ursäkt, för min obetänksamhet. Kan inte göra ogjort, kan inte ta tillbaka det sagda, men kan både förstå och hedra modet som krävs för att säga ifrån, att vara tydlig med egna gränser och behov. Människor som gör det ger mig tankespjärn. Ger mig något att reflektera kring, ger mig möjligheten till en insikt som gör att jag kanske kanske inte trampar snett i en motsvarande situation i framtiden.

Visserligen är vi alla olika, och det som upplevdes sårande av en kan mycket väl upplevas välmenande och stöttande för en annan. Så kan det absolut vara. Och jag kan inte så mycket mer än vara mig, alla andra är ju, som bekant, upptagna. Men jag kan också ta till mig av andras erfarenheter, inse – än en gång – att alla inte fungerar som jag, och att jag inte ska ta för givet att det som funkar för mig funkar för dig.

Alla dessa förgivettagandena.
Tänk att jag så ofta inte upptäcker dem förrän jag snubblat över dem, och i värsta fall också råkat göra någon annan illa i mitt snubbel.

När jag får syn på förgivettagningarna, antingen tack vare självreflektion, eller för att jag blir uppmärksammad på dem av den jag snubblade över, så kommer den varsamma samvaron med mig själv som allra mest till sin rätt. För jag kan verkligen inte göra det sagda osagt, det gjorda ogjort. Eller tvärt om för den delen.

Det som har varit, har varit. Det är inte. Så det jag gör är att tacka. För insikten. För gåvan jag ges, av att fundera över vem jag vill vara, hur jag vill agera, i nuet och i framtida liknande situationer. Lära mig av mina misstag, vilket Bob Hansson skrev så insiktsfullt om, är emellanåt inte så himla enkelt.

Med det sagt kan jag tillstå att jag förut var oerhört dålig på att kunna härbärgera ens tillstymmelsen till insikt om att jag tabbat mig. Mitt självvärde låg i att Ha Rätt, i att Göra Rätt, i att Vara Rätt. Om jag misslyckades, så började jag – oftast verbalt – slå omkring mig. Fajtades emot, ville inte, vägrade erkänna, kunde inte förmå mig att tillstå att jag gått snett. Och så, genom min oförmåga att stå för den jag var, det jag gjorde, fortsatte jag att trampa omkring på klaveret som vore jag en elefant i en porslinsbutik.

Det gör jag säkert fortfarande. Men mer sällan. Det ser jag. Det märker jag. Min observationsförmåga på mig, på vad jag gör och vad det resulterar i, är skarpare nuförtiden än den var, förut. Jag är övertygad om att skärpningen i observationsförmåga hänger nära samman med motsvarande sänkning i att vara hård mot mig själv, att döma, att banka, att fajtas i det inre. Jag bankar inte längre på mig själv när jag upptäcker mina tabbar, vilket gör att jag inte längre räds att upptäcka dem.

Men oavsett vad, så gör jag fel ibland. Jag trampar i klaveret och gör människor illa, helt utan avsikt. Och för det kan jag inget annat göra än säga Förlåt. Det var inte min mening. Tack för att du låter mig veta, då det ger mig en större chans att göra bättre nästa gång jag hamnar i en motsvarande situation. 

Det sagda, och det osagda

Ibland säger jag saker jag ångrar. Saker jag kanske inte egentligen menar. Det kommer ut i affekt och i samma stund som jag hör orden, eller ser vilken reaktion de får, så kan jag ångra sig. Önska att det gick att göra ord osagda.

Men det går inte. Det som är sagt är sagt. Och stället de kom från existerade på riktigt, och reaktionen de väckte är också en känsla som existerat på riktigt.

Det jag kan göra är att be om ursäkt. Säga förlåt. Ta på mig ansvaret för det sagda, som borde varit osagt. Och det jag också kan göra är att förlåta. Att acceptera att det sagda blev tokigt, inte var avsett att bli, som det blev.

Det som jag brottas med ibland är att jag VILL säga saker, som borde förbli osagda. Jag vill nypa till liksom. Och ibland gör jag det. Vräker ur mig saker till någon som hellre borde kommit ut på ett annat sätt, i ett annat sammanhang. Men så blir det nyp. Eller knivhugg. För det finns ett stort spann på det där, har jag en känsla av.

Ibland gör jag det inte, nyper till alltså. De gångerna blir det ofta så ofantligt mycket bättre, både för mig och för den som slipper höra min tirad. Inte minst för att känslan bedarrar. Som ett åskväder som efter en stund övergår till ett ljuvligt sommarregn.

Jag har insett att jag inte måste släppa lös de där krafterna okontrollerat, för de kan göra mycket skada. Istället kan jag ta ansvar för dem, känna dem, uppleva dem, äga dem. Det betyder inte att jag måste sprida dem vidare på ett sätt som jag vet inte gagnar någon, inte ens mig själv. Jag kan agera annorlunda.

Svårt. Jo. Det kan det verkligen vara. Och för mig är det viktigaste att vara snäll mot mig själv. Så oavsett vilket val jag tar, när känslan av att vilja ge ett tjuvnyp kommer över mig, så tänker jag snällt om mig själv, eller försöker i alla fall. För det som blivit sagt kan inte göras osagt oavsett om jag sparkar på mig själv eller kramar mig. Och jag vet att det sistnämnda underlättar för mig själv att ta mig an livet, så som de sker runt omkring mig.

20140607-080648-29208346.jpg

Men visst vore det något enklare om det gick att göra det sagda osagt igen?