Tankar skapar känslor, del två

Tanken skapar känslan. Och känslan agerar barometer.

Det vill säga, tanken kommer först och känslan kommer som ett brev på posten därefter. Fast jag kan inte styra eller bestämma vilken tanke som ska komma. Men, och detta är ett stort men, jag kan välja att föda den eller ej, att ge den energi och fokus eller inte. Genom att göra detta – att gång på gång på gång förhålla mig medvetet till de tankar som kommer, välja vilka jag engagerar mig i eller ej – påverkar jag på sikt mitt tankesätt och därigenom min inställning till livet.

Genom medvetenheten om att tankar skapar känslor, vanan att få syn på mina känslor (för det är de som är den uppenbara signalen, det direkta resultatet av vad jag tänker, för tanken kan vara dold djupt, djupt inom mig), och att i den stunden fråga mig Hur gagnar detta? så kommer jag påverka mitt tankesätt. Min livsinställning, min attityd till livet, till mig själv, till det som händer runt omkring mig, skapas så här. Medvetet eller omedvetet.

Omedvetet blir det när jag tror att mina känslor kommer av omständigheterna runt mig, snarast än mina tankar kring omständigheterna. Då ifrågasätter jag troligen inte heller det jag känner utifrån förståelsen att jag kan välja att engagera mig i en känsla, eller ej. Därmed skapar jag inte heller aktivt min inställning till livet, utan den blir snarast ett direkt resultat av vad jag känner i stunden.

Ta mig till exempel. Jag har i stort gjort slut med känslorna oro och skam, eftersom att jag inte ser att de gagnar mig (eller andra). Betyder det att jag aldrig känner oro eller skam? Nej. Tankar som genererar känslor av oro och skam dyker upp nu och då. Dock är jag extra uppmärksam på dessa känslor eftersom jag har fattat ett övergripande beslut (lagt det i Beslutslådan, som Caspian skulle uttryckt det) att ’dessa känslor inte gagnar mig’. Det gör det enklare för mig att bedöma om de gagnar i stunden eller ej, för trots att jag har fattat ett övergripande beslut, så kan det kanske uppstå en situation där jag faktiskt gagnas av dem. Men oftast är svaret Nej, de gagnar inte.

Så vad gör jag då? Jo, där får jag tack vare acceptans och medvetenhet lättare att låta mig känna det jag känner, utan att vare sig drunkna i känslan, eller hålla mig fast i känslan. Jag ser den, accepterar den, och låter den sedan vara. Föder den inte, fokuserar inte på den, låter den vara eftersom jag vet, verkligen vet, att ingen känsla varar för evigt. Känslor kommer och går, eftersom tankar kommer och går. Låter jag känslan vara ifred, utan att lägga allt mitt krut på den, så kommer den, förr eller senare, att tona ut, och släppa fram en annan känsla som direkt följd av en ny tanke.

Att ge något av värde

Som en av de sista aktiviteterna under 60 timmars tankespjärn skrev vi brev till varandra. Jag delade ut tre papper till var och en. Det kändes högtidligt när jag satte penna till papper, skrev första namnet, och lät mina känslor i form av bokstav efter bokstav flöda ur mig. Tog sedan papper nummer två, skrev andra namnet, och lät nästa brev ta form. och slutligen på papper nummer tre gick jag loss i text till deltagare nummer tre. 

Känslan av att detta inte var något jag ”bara rev av” oerhört stark i mig.
Högtidligt. Avsiktligt. Fokuserat.
Att under ett par minuter lägga hela mitt jag i denna aktivitet, att formulera något, ett budskap, en spegling, en reflektion, en känsla av något jag verkligen vill förmedla.

När jag var klar vek jag breven så att endast namnen syntes. La handen lite lätt på dem, och kunde känna energin jag laddat dessa brev med. Kärlek. Omsorg. Glädje och tacksamhet. En påtaglig ömsesidighet då detta är tre själar som alla, på sina respektive och alldeles unika sätt (onlyness!), inspirerar mig.

När alla var klara satte vi oss runt bordet i det vackra hus vi spenderat tre dagar i gemenskap i, delade ut våra brev, och öppnade så, under tystnad, dessa våra brev.

Jag tog fatt i ett av dem. Läste.
Drog efter andan, berördes, rördes.
La det åt sidan, bara för att plocka upp brev nummer två.
Samma känsla här. Vilken gåva! Någons innerligt genomtänkta ord, om just mig.
En innerlighet som rörde mig till tårar.
När jag kom till brev nummer tre föll tårarna, bröstkorgen fylld till brädden av mitt svällande hjärta, en tacksamhet över att just jag, just nu, fått dessa tre fantastiska själar att samskapa världens första 60 timmars tankespjärn med.

Tittade upp och såg min reaktion inför mina tre brev speglad i de andras ansikten och hjärtan. Tänk, så lite det krävs för att ge något av värde – en reflektion, en spegling, ett budskap i valfri form, i detta fallet som ett brev – till en annan själ!

Tankar skapar känslor

Känt/Hänt/Tänkt/Lärt är en av avslutningsmetoderna i Metodboken (sidan 97) som jag lagt på minnet inför 60 timmars tankespjärn. När vi frukosterat klart denna dag tre av tre var det dags. En kvarts reflektion under tystnad, innan vi delade med oss av våra respektive insikter i relation till vad vi känt, vad som hänt, vad vi tänkt och vad vi lärt.

Eftersom temat för denna pilotomgång av 60 timmars tankespjärn landade i tankar skapar känslor så kopplade jag samman vad jag känt med vad jag tänkt, och insåg ganska omgående att jag rört mig över stora delar av känslospektrat:

Vilket hus jag fått fatt i, det här blir bra det!Lugn.

Jag gör för lite, detta kan väl ändå ingen vara villig att betala för?!
Otillräcklig.

Jag ser och hör insikter och lärdomar, och så fantastiskt det är att vi alla både ger och får tankespjärn av varandra!
Nöjd.

Jomen ok då, en liten slant kan det ju vara värt. Men mer? Hm…
I tvivel.

Amen va f-n, nu måste jag ju ’komma på något’. Leverera nu Helena!
Pressad.

Det här behöver fler. Att få lov att bara vara, i gemenskap med möjlighet att dra sig tillbaka stundom. Detta är bara den första 60 timmars tankespjärn av många, jag bara vet det!
Tvärsäker.

Alltså, så enormt fina personer mina tre testpiloter är. Härliga och underbara människor på alla sätt och vis!
Upplyft och glad.

Jag vågade. Jag gjorde! Caspian, David och Marcus hängde på och gav mig dem som gåva!
Tacksamhet.

Från självklarhet, till tvivel och tvekan, till enorm glädje och upprymdhet, till en känsla av otillräcklighet som övergår i svallande tacksamhet. En salig blandning av känslor, som har sitt upphov i tankar som kommer till mig. Som tur är så vet jag att jag inte behöver ta dem för sanning. Och ett av mina främsta verktyg för att ge mig själv den distans jag behöver för att inte falla i fällan att tro på allt jag tänker, är frågan: Hur gagnar detta?

Och som du förstår av listan på känslor jag upplevt under pilotomgången, så har jag ställt mig själv den frågan ett antal gånger. För inte minst under tiden så gagnar det varken mig eller mina deltagare om jag skulle fastna i en känsla av otillräcklighet, tvivel eller att vara pressad att leverera till varje pris.

Genom att ställa frågan till mig själv får jag den distans jag behöver för att släppa taget om den aktuella tanken/känslan. Jag behöver inte banka på mig själv för att jag tänkt en tanke som ger upphov till en känsla av tvivel. Jag behöver definitivt inte stanna kvar i känslor som inte gagnar mig, som ett sätt att straffa mig själv för att jag känner det jag känner, eller som en rutinmässig vana att försätta mig i ett martyrskap.

När jag får syn på mig med hjälp av denna frågeställning, så släpper min inre låsning och jag är fri att återvända till, och agera utifrån, det som sker i stunden.

Grundförutsättningar på plats

Har hållit utbildning i grundläggande livsmedelshygien och -säkerhet för två skift ute hos kund. Pratat grundförutsättningar, som förekommer som ett koncept inom livsmedelssäkerhetssfären, på engelska kallat prerequisite program.

När jag landade åter i stan efter en timmes bussfärd, införskaffade jag det sista till kommande tre dagars tankespjärnsretreat, innan jag cyklade hem. Väl hemma drog jag ut på Bulltofta för att plocka nässlor, kirskål och löktrav (Bulltoftas lokalkändis Lukas gjorde mig sällskap), som jag ska ha som ingredienser i morgondagens ogräspaj, som jag ska bjuda mina testpiloter på. Med kylen full av ogräs likväl som annan skaffning vi tarvar, tog resterande förberedelser fart.

Papper. Pennor.
Böcker av olika sorter och slag.
Ett par kortlekar, bollar, en talarpinne, stearinljus och tändare.
Lakan, kläder, bikini, hygienartiklar.
Lök, potatis, frukt och grönt likväl som choklad, torkad frukt, nötter och fröer.
Bröd, knäckebröd, mjöl, diskmedel, diskhandduk och diskmaskinstabletter.

En salig blandning!
Men nu, nu är grundförutsättningarna på plats för ett lyckat 60 timmars tankespjärn. Resten – det får jag och mina testpiloter stå för!

Och frågar du efter ett detaljerat schema på vad vi ska göra exakt när och hur länge, under de kommande tre dagarna, så blir jag dig svaret skyldig. Jag har ett hum om vad vi gör inlednings- likväl som avslutningsvis. Däremellan… tja, däremellan kommer resten av 60 timmars tankespjärn att utspela sig, på samma sätt som livet sker: slumpartat och oförutsägbart. Livet är inte schemalagt och indelat i tydliga stycken, ämnen, delar. Det händer, i ett konstant flöde. Det som sker det sker. I stundens hetta, drivet av inspiration, nyfikenhet och spännande vändningar i samtal, i tystnad, i rörelse…

Men gisses människa, e du galen?
Vet du inte vad ni ska göra? 

Alltså. Jo. Klart jag gör!
Men exakt när? Nej. Och i vilken ordning? Inte en susning.

Material till sju väldigt olika 60-timmars tankespjärn-evenemang skulle jag tro att jag har; nedskrivet på fem-sex fullklottrade A4, djupt förkroppsligat i mig själv, i form av berättelser jag brukar berätta under coachwalks, med mycket mera. Det finns där. Som Charlotte sa på vårt senaste Mastermind-möte: Helena, för var gång du berättar om #tankespjärn så hör jag dig gå från klarhet till klarhet. Du är verkligen tankespjärn! 

Vad och varför tankespjärn?

Vad är det du vill göra, Helena? 

Frågan ställdes till mig på Facebook i relation till 60 timmars tankespjärn, detta mitt hjärtebarn. Och det är ju en fråga väl värd ett svar!

Anledningen till att jag vill sprida #tankespjärn än mer för världen, och just nu som en pilotomgång av 60 timmars tankespjärn, är för att jag vet hur mycket bättre, roligare, mer spännande och framför allt utvecklande mitt eget liv blivit sedan jag anammat tankespjärn som livsfilosofi. I denna (allt snabbare) föränderliga värld, skulle många må bättre om de medvetet förhöll sig till tankespjärn (indirekt förändring) som något positivt som gagnar individen (och därigenom gagnar oss alla, starka grupper består av starka individer.).

De som känner mig vet att jag sedan jag trillade över ordet på twitter 2013 har använt, och levt i enlighet med det, sedan dess. Och min vana trogen så sprider jag sådant jag verkligen tycker om, så jag har både gett och fått tankespjärn, likväl som använt ordet i alla möjliga och omöjliga situationer. På sista tiden så är det framför allt på LinkedIn jag generöst delar med mig av begreppet:

Mitt vad är med andra ord 60 timmars tankespjärn som retreat/utbildning/workshop.
Mitt varför är som alltid förankrat i mitt övergripande livssyfte att göra ett positivt avtryck, men specifikt i relation till tankespjärn handlar det om att bidra till att människor blir mer resilienta genom att leva sina liv utifrån ledord som jävlaranamma, dådkraft och ödmjukhet.

Det är dig jag letar efter!

Visst är det dig jag letar efter? För nog är det väl du som ska gå 60 timmars tankespjärn den 8-10 maj, 2019, tillsammans med mig och övriga deltagare? Eller så kanske det är du som kommer att tänka på bäste polaren Peter, eller din tidigare arbetskamrat Lisa, som i sin tur garanterat är den eller de jag letar efter? Eller så gillar du bara konceptet så mycket att du delar detta vidare, och på det viset hjälper mig hitta ett par deltagare till?

Du förstår. Det här är mitt hjärtebarn. Fött under ett samtal med min coach för ett par månader sedan, och nu börjar det hetta till. Jag s k a köra nästa vecka, jag bara ska! Och onekligen har jag i detta läge nytta av min inneboende envishet, som börjar vässas till rejält nu, inte minst med tanke på dagens två återbud (fullt rimliga skäl, men jag vill ju ha ett par deltagare till, inte färre!).

Blir du nyfiken kan du (och dina ”Peter och Lisa”) läsa mer i Facebook-eventet, eller på hemsidan alternativt sträcka ut en hand och kontakta mig här, på Facebook, LinkedIn eller på helena punkt roth at respondi punkt se. 

Det är dig jag letar efter, jag vet det, och all hjälp just du kan ge, tar jag med tacksamhet emot!

Jagad av inre demoner

Det går i ett, sirenens sång är stark… Jagar, skapar, levererar, spinner iväg nya idéer likväl som grundar mig i det gamla befintliga, sådant jag vet kan ge mig den trygghet jag behöver. Ger och tar emot tankespjärn i parti och minut, ligger på gränsen för vad jag mäktar med. Övermäktigt?

Nej. Fast det kan kännas så. Och det är ok. En viktig signal. Ser fram emot att släppa taget och bara vara under påsken. Sång, spännande sällskap och samkväm med släkt.
Det blir bra. 

För det är i mellanrummen det händer, så oavsett om mina inre demoner jagar mig att göra – göra – göra, så ska jag också värna vilan. Det är i vilan saker faller på sin plats, läkande sker och insikter tar fäste för att, när vilan är över, skjuta upp genom jorden som grodden ur ett frö. Men först samlar jag kraft och satsar på ytterligare två dagar av tankespjärn och görande. För nuet, för växandet, för framtiden. För mig. Månne jagad av inre demoner, men jag räds dem inte. Ser dem, men låter mig varken piskas eller hunsas av dem.