Etikettarkiv: utgångspunkt

När jag mår som bäst

Publicerad den av
3

Sitter på utbildning. Får i uppgift att gradera mig själv i fyra steg mellan två ord satta i ett motsatsförhållande. En hel radda motsats-ordpar ska jag ta mig igenom, och efter en stund inser jag att jag tappat bort den avgörande ingångsfaktorn: gradera dig i relation till när du mår som bäst.

Och jag ser – plötsligt – min förvirring. Jag vet inte…

Svarar jag som jag svarar, för att jag är van vid att agera på x eller y vis? Handlar det mer om vanan att agera utifrån x eller y än om inre välbefinnande? Och vad innebär egentligen när jag mår som bäst? Hur vet jag det? Hur känns det, när jag är och verkar i världen, utifrån att jag mår som allra bäst? Hur är det att leva mitt liv utifrån den utgångspunkten?

Tung insikt.
Den landar. Den känns.
Den pockar på ett nyfiket utforskande.
Den säger mig att det finns något att upptäcka här, en dörr öppnas att under en period gå genom livet med glasögonen när mår jag som bäst på mig. Och jag är bra på just det. Det är en av mina superkrafter (det hörde jag mig säga under lunchen, tidigare på dagen, till en av mina kursare), att sätta på mig ett par metaforiska glasögon med det jag vill fokusera på. På så vis har jag arbetat med min ilska och aggression, med mina inre diktatorer, med min livsuppgift att göra ett positivt avtryck och mycket annat. Nu, när jag mår som bäst.

Nyfiket, bubbligt och samtidigt väldigt klar över att jag i detta nu startar ett nytt projekt, undersökande, utforskande, upptäckande. Inombords. Spännande!

Friktion

Publicerad den av
7

Friktion.
Möjliggör rörelse.

Utan friktion. Inga bilar. Inga cyklar.
Inte nånting egentligen.

Kanske att vi skulle glida omkring lite oförhappandes och okontrollerbart?
Lite roligt låter det allt. Men det är inte så det är. För vi har friktion.

Två sorter till och med.
Vi har friktion. Och sen har vi Friktion. Livgivande. Den sortens Friktion som hjälper mig att växa, snarare än sorten som bryter ner mig. 

Vi har form. Och det formlösa.
För någon är det smärtsamt att behöva förhålla sig till form, till regler, gränser, förbehåll. Däri ligger friktionen. Lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till formen.

För andra, precis tvärt om. Det formlösa, det ofantliga fältet av oändliga möjligheter. Utan form att hänga upp saker på, ingen given utgångspunkt. Där finns friktionen. Så lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till det formlösa.

Dansa med det. Mellan det. Det som ger Friktion. Och det som är Friktionslöst. Mellan det som utmanar, det tillsynes ogörbara, och det som flödar ur dig, enkelt och ansträngningslöst.

När du dansar mellan de två kommer händelsehorisonten att skifta, för dig och din relation till form och det formlösa. Transformera. Utvidgas. Kanske krympa? Dras ihop?

Ja. Jag tror det vore möjligt det med. Och sen… en ny transformation. Nånting föds, nånting som alltid och redan (always and already!) fanns där, inom dig, du har bara aldrig öppnat just den dörren tidigare. Förrän nu.

Av Gud givet?

Publicerad den av
Svara

Ibland förundras jag över människor som verkar tro att lagar, förordningar, direktiv och regelverk är heliga, som vore de skrivna av Gud. Ohörbara, och därmed inget vi ens i tanken ska fundera över att förbättra, förändra, hålla aktuella och uppdaterade, så att de verkligen stödjer samhällets och individens utveckling på bästa sätt.

Nej, istället är det som att vi har fått det lagliga rummet givet åt oss, och endast inom ramen för det, är det ok att agera. Smäll på fingrarna ges om du ens tänker tanken att det kanske kanske kunde göras lite annorlunda, kanske kanske fanns ett annat sätt att göra det på än det i nuläget aktuella. Linjalen viner i luften, Magister Ond smäller till, och ler i mjugg.

Men?BoldomaticPost_Lagar-forordningar-direktiv-o

Jag förstår det inte.

Hur tänker man?

Lagar, förordningar, direktiv och regelverk är skapade av människor. Människor precis som du och jag, människor med en personlig berättelse, en etisk och moralisk världsåskådning, förhoppningar, drömmar, besvikelser, bra och dåliga dagar, ja, människor som är människor helt enkelt. Människor som fått ett uppdrag, en uppgift, att skapa ett lagutrymme, som studerar och läser in sig, spånar och filar, skickar på remiss och tar till sig alternativt förkastar andras åsikter och tankar och sen spikar något. I lag (eller direktiv, policys osv).

Skulle det vara för evigt tycker du? Om det gjorts en gång så behöver det aldrig göras ånyo? Är det verkligen någon som faktiskt tänker så, eller är det bara så provocerande att andra människor verkar ha lättare att kliva utanför ramen, som enklare tar ett kliv ut i något okänt, som de inte känner till men just därför är desto mer nyfikna på? Hur det skulle kunna göras, om det inte gjordes som det ser ut idag? Om det gjordes med en annan utgångspunkt, ett tydligare syfte, med en önskan att förenkla så mycket so möjligt?

Outhärdligt

Publicerad den av
2

Vaknade tidigt. Skönt. Dagen lockar och jag ska snart gå upp.

Outhärdligt. Ordet ploppar upp i mitt medvetande och jag börjar smaka på det. Att härda ut. Fast inte. Att inte härda ut. Inser att det där ordet anger en icke-acceptans av det som är. Att inte härda ut är detsamma som att säga att jag inte accepterar det som är. För det som är härdar du ut.

Eller?

Går upp, sätter mig tillrätta för morgonens meditation. Hushållets ena katt har tagit för vana att göra mig sällskap, i mitt knä, under tiden jag mediterar. Lite roligt. Och skönt. Varm mjuk kropp, som andas in och ut. Finns där. Mycket påtagligt.

Och så reflekterar jag vidare. Om det där med att härda ut eller inte och hur det relaterar till acceptans. Jag har landat i acceptans själv. Där jag accepterar det som är. Vilket inte ska tolkas som total passivitet och att jag bara sitter pall och tar emot vad skit som helst. Inte alls. Snarare tvärt om.

Jag tar mig numera an världen från en utgångspunkt som säger ”Jag accepterar det som är, och jag kan se en vidareutveckling på detta viset”. Det ger mig en känsla av att arbeta MED livet och det som är. Tidigare angrep jag världen utifrån positionen ”Jag vägrar acceptera det som är, det måste vara så här!”. Från den utgångspunkten blir hela livet en fajt. Jag arbetar MOT istället för MED det som är.

Det som är

Och varför ska jag slösa energi på det som är? Det är ju. Det ÄR. Jag kan inte ändra det som är, för då vore det inte. Men kanske kan jag göra något åt det som kan bli. Så varför inte använda energin till det istället?

Utgångspunkten avgör

Publicerad den av
3

Har du tänkt på vilken skillnad det gör, när någon pratar med dig utifrån en outtalad utgångspunkt som säger att du inte duger, du är värdelös, om du bara kunde fatta det här så skulle du kanske vara värd något, men till dess är du värdelös, att jämföra med om den outtalade utgångspunkten är att jag vet att du är en kompetent människa som vill väl, att du duger som du är och faktiskt är riktigt riktigt bra?

Jag har insett att det där alltsom oftast är skillnaden som gör skillnaden, som min vän Dennis Westerberg uttrycker det. Och det gör skillnad både i min interaktion med andra människor likväl som med mig själv.

Jag har ju under det senaste året landat i en kärlek och acceptans av mig själv, som den jag är, i varande och görande, som är något jag aldrig upplevt tidigare. Och det gör att min inre dialog nu är helt annorlunda. När jag kom från ett ställe där jag såg på mig själv som ett gör-det-själv-projekt, ofullständigt och ofärdigt, som inte riktigt dög utan definitivt behövde renoveras och förbättras, så var min inre dialog allt annat än kärleksfull.

Idag, när jag kommer från kärlek och acceptans så låter det annorlunda, och gisses, vilken skillnad det gör! Idag kommer jag från ett ställe där jag till fullo vet att jag gör mitt bästa, i varje stund. Jag gör jag så gott jag kan i stunden. Ibland blir det skit. Men jag gjorde ändå mitt bästa, det var bara det att i den stunden kom jag från en lägre grad av medvetenhet. Ibland blir det superbra. Och då gjorde jag också mitt bästa, och eftersom min grad av medvetenhet i den stunden var mycket högre, så speglas det i resultatet.

Just därför har jag insett att jag t ex inte ska fatta stora beslut i stunder av låg medvetenhet. För det blir inte bra. I stunder som den, saknar jag klarsyn, balans och tillgång till min fulla potential. Och jag anser inte att jag suger och är usel som befinner mig i den sinnesstämningen ibland, inte alls. Det är högst mänskligt, händer oss alla. Jag vet dessutom att det kommer att passera. Ingen sinnesstämning varar för evigt, ty de är, till sin natur, förgängliga. Mitt liv blev mycket enklare den dagen jag förstod att det fungerar så här, och att jag inte måste agera på känslan i stunden, utan jag kan vänta ett tag. För det kommer en annan känsla.  Och då kan min medvetandegrad förändras.

Maya Angelou

I varje stund gör jag det bästa jag kan. Och ju mer jag förstår, lär mig, utvecklas, desto bättre blir mitt bästa. Mitt bästa är mycket bättre idag än för bara ett par år sen. Men jag grämer mig inte över det. Utan jag gläds åt där jag är idag, och ser fram emot fortsatt utforskande. Undrar hur mitt bästa ser ut imorgon?