#blogg100 – Livet blir till först när det berättas.

Livet blir till först när det berättas, säger Kerstin Ekman, citerad i Mot enkelhetens punkt av Pelle Bengtsson. Hur min livsberättelse omfattar allt som är jag, allt jag upplevt, mitt ljus och mitt mörker, mina tårar och mitt skratt, alla åldrar och all strävan. I den kommer också erfarenheter av kärlek och av det som är kärlekens motsats att finnas, skriver Pelle och fortsätter; I och genom sin berättelse träder människan fram inför sig själv och inför andra.

Vikten av att befinna sig i en atmosfär där min berättelse, så som jag förstår den, ser den, upplever den, tas emot, i tillit, är A och O. Om inte så lär jag hålla tyst, eller hur? Modet som krävs för att kliva fram, låta min livsberättelse träda fram, ord efter ord, insikter och lärdomar, paradoxer och motsägelser. Var har jag det modet? Skapar jag sammanhang, där det modet inte bara efterfrågas utan också uppmuntras?

Pelle ställer en viktig fråga: Är det möjligt att ”visa upp” sig utan att bemötas med moralisering, fördömelse och förkastelse? Tittar jag på mitt eget liv, som en slags tidslinje, så är det egentligen först sista fjärdedelen av livet som jag befunnit mig till största delen, i den typen av omgivning. Befunnit mig i… och skapat. Det är ett sam-skapande som tagit plats, något som velat bli till; som, när jag tittar i backspegeln, givit mig, och de andra i dessa konstellationer, just detta. En plats, ett sammanhang, där det är möjligt att visa hela mitt jag, utan att mottas med ett dömande, utan istället i en varm och kärleksfull omfamning. Av allt jag är. Och vet du – jag har inte ett sådant sammanhang. Jag har flera. Flera! En ovärderlig skatt att värna om, utveckla, underhålla, använda mig av. Vilken ynnest, vilken rikedom!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 9 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Tiden, denna gåva!

Tänk så mycket tid vi har.
Hela 24 timmar/dygn. Tjugofyra. Timmar. Per. Dygn.
En skatt, vilken rikedom, en gåva att göra något av!

Själv väljer jag åtta timmar till sömn. Den är given, för mig. Jag mår bra av det och njuter av det. Tycker om min säng, tycker om sömn. Restorativt. Uppbyggande.

Men resten av tiden då? Sexton timmar kvar. Vad gör jag av dessa timmar?
Lagar mat. Äter, ibland allena, andra gånger i gemenskap. Mediterar, ca tjugo minuter Headspace varje dag. Sen har jag min Sjua rörelse, som jag oftast gör i samband med daglig tvagning och påklädning.

Jag skriver. Bloggar. Inte allt jag skriver skickas ut i etern, men mycket. Vill skriva mer. Min skrivretreat i januari gav mersmak. Föresatte mig att blocka dagar i kalendern, för skrivande i längre sjok även hemma, men det har inte blivit av. Föresatsen kvarstår dock, liksom avsikten att ge mig själv två dagars skrivretreat varje kvartal.

Sociala media. Tar min tid. Och ja, faktiskt lite mer tid än jag känner mig bekväm med. Den planlösa tiden, den grämer mig. Att lägga 30 minuter på förmiddagen för att checka in, den vill jag ha. Men resten? Planlösheten skaver. Där är jag ovarsam med den gåva varje dag för med sig, gåvan som är tid.

Möten. Och då menar jag inte projektmöten, utan möten person till person. Coachsamtal (ibland är jag coach, ibland klient), Walk n Talks. HangOut’s, eller än hellre, min favorit HangIn’s. En timme eller två, där själ möter själ, där något kan hända i mellanrummet, där min förståelse för och upplevelse av livet vidgas, expanderar. Explorativt. Ibland väldigt processinriktat, konkret, beslut fattas, handlingsplaner dras upp. heart to heartJust nu har jag hela 12 dylika sammanhang av skiftande karaktär, som regelbundet återkommer på olika frekvens i min kalender. Ibland dyker ett nytt sammanhang upp, engångsföreteelser, eller som inledning till ett nytt regelbundet återkommande sammanhang av själsmöten. Tolv stycken. Nej. Tretton. Glömde en. Kanske finns fler? Ja! Fjorton! Oavsett siffran: tänk! Fjorton sammanhang där jag upplever att min själ får näring, mitt hjärta stärks i all den värme och omsorg jag badar i, jag berikas av dessa tillåtande miljöer, att utforska, uppleva och vara i.

Sen finns projektmötena också. Jobbet liksom. Det som just nu genererar merparten av min inkomst. Att i de mötena vara jag. Där en utmaning, för mig, i den kontexten. Min hjärna utmanas, jag drar kopplingar, ser udda samband, föranar sådant som vi därmed kanske kan förebygga. Det har jag alltid bidragit med. Men att i den typen av sammanhang bidra även med den jag är nu och inte bara med den jag var då, där kan saker och ting uppstå, inte minst eftersom den jag var är det som ligger till grund för att jag har denna typen av uppdrag idag.

Finns ännu mer tid över. Och där gäller det att icke förglömma rörelsen, mestadels utomhus. Cyklar kors och tvärs genom staden. Promenerar, mol allena eller i sällskap, och snart snart väcks trädgården till liv igen… eller. Den har redan börjat, det spirar både här och där medan annat förmultnar. Allt står som redo att explodera, samlar en sista gnutta kraft inför vårens växtexplosion. Där vill jag spendera mer tid, med fingrarna i jorden. Plocka äpplen, bär, krikon, grönsaker och örter – snart nog är de första nässlorna redo för att plockas! Lagom tills de tagit slut i frysen, där förra årets förvällda dito senaste halvåret gett mig glimtar av en annan årstid. Kirskålen kommer något lite senare, men så finns det ännu kvar något fler portioner i frysen av förvälld kirskål.

Tjugofyra timmar. Varje dags tidsgåva. Till dig. Mig. Oss alla.

Den dagen kommer då vi inte längre får tjugofyra timmar.
Men givet att den dagen inte är idag – vad väljer du då att göra av dagens gåva?

Kom till ro min själ

Idag sjöng Södra Sallerups kyrkokör under gudstjänsten i Husie kyrka, under ledning av Jens Eriksson. Jag sjunger i denna kör, sedan en fyra-fem år tillbaka.

Jag njuter av att sjunga, av att höra stämmorna som samverkar, och stundvis skaver – medvetet eller omedvetet – mot varandra, hur tonerna får expandera och känslor svallar. Jag blundar, tar höjd uppåt, njuter av att känna hur min röst formar ton och ord, som fångas upp av åhörarnas öron.

Jag finner ett stort nöje i att låta min blick vandra över publiken, landa i ögonkontakt, ett delat leende, den delade glädjen över vacker musik som förmedlar en stämning.

Jag låter blicken även fara över mina körsångskollegor, ser deras inandning före en ny fras ska påbörjas, hur ögon söker sig till Jens för att få direktiv kring takt, anslag, styrka. Även där stundvis ögonkontakt, ett delat leende, tillhörigheten, glädjen i att gemensamt skapa stämningsgivande musik.

Gläds! Njut!
Se det stora även i detta lilla, att vi tillsammans samskapar något som skänker även andra glädje och njutning, men även skapar ett utrymme för sorg och saknad, välkomnat och famnat av dagens Allhelgona-musik.

Kom till ro min själ

Jag tackar er alla från djupet av mitt hjärta, för att jag får vara en del av detta sammanhang, som berikar mitt liv, på så många olika sätt.

När jag sjunger kommer min själ till ro. Var upplever du att din själ kommer till ro?

KASAM

KASAM står för Känsla Av SAMmanhang och är ett begrepp myntat av Aaron Antonovsky. Jag har på sista tiden reflekterat kring de olika sammanhang jag befinner mig i, och vilka olika delar av min personlighet som kommer till utlopp i de olika sammanhangen.

Jag ingår i en familj, och det är ju ett ganska tydligt sammanhang. Eller…. Tänker vidare och fnissar lite, och inser att det kan vara ganska löst definierat det med. Minns hur paff min make blev då vi blev tillsammans, då han insåg att födelsedagskalas anordnade av mig, definitivt bestod av familjen, men oj, vilken storfamilj. Närmsta familjen, släkten (både de bestående av blodsband, men likväl de som är ingifta och kanske tom frånskilda och därmed i mångas ögon ”inte längre en del av”-familjen, men så icke i mina tankar), goda vänner. Alla ingår de i sammanhanget Min familj. Och därför blir det alltid ganska stort antal individer som bjuds in.

Men visst, det finns den allra närmsta familjen, så klart, bestående av de tre unika människor jag bor tillsammans med, plus katt, kryp (dvs marsvinet) och numera även tre kycklingar.

Sen har jag ett för mig oerhört viktigt sammanhang, som vuxit fram senaste 1,5 åren, sedan #skolvårens födelse på Twitter, nämligen Back Office-sammanhanget. Just nu består back office av in alles fem personer, och om ni visste vilken stor betydelse detta sammanhang har i mitt liv. De finns där i vått och torrt, och jag får så oerhört mycket ut av den mer eller mindre dagliga konversation som vi alla deltar i. Tack gode gud för iMessenger, säger jag bara. Bland dessa fantastiska människor kan jag vara mig själv, och jag upplever endast kärlek, stöd, uppmuntran. Dömande, avund, missunsamhet och tjuvnyp finns inte på kartan helt enkelt. Jag är så oerhört tacksam för att vara en del av just det sammanhanget!

Min mastermind-grupp icke att förglömma dock. Det är ett sammanhang som vuxit fram parallellt med #skolvåren, med några veckors försprång, och det har utökats detta året så nu är vi sex personer. Fantastiska personer. Vilket mod jag får ta del av, kärlek, utmaningar, himlastormande glädje och djupaste förtvivlan. Allt får plats. Allt möts på samma vis, med kärlek, omtanke och acceptans. En ynnest att vara del av även det.

Jag upplever KASAM även i många andra sällskap, så klart, till exempel i Twitter-sfären jag rör mig i, med mina kollegor i Supercoach Academy, Södra Sallerups kyrkokör osv, men familjen, Back Office och Mastermind-gruppen sticker ut lite extra just nu.

20140529-093038-34238187.jpg

Jag funderar i detta nu på vad dessa olika sammanhang ger mig, vilka av mina behov jag täcker genom att vara en del av olika grupperingar. Det är en tanke att reflektera vidare över, just nu känner jag mest tacksamhet över det jag är delaktig i.

Vilka för dig betydelsefulla sammanhang är du en del av?

Individualiseringen

Vad gör vi med världen? Såg ett tankeväckande budskap på P-huset Anna i Malmö i fredags kväll:

20130818-191108.jpg

Med det fysiska rummet påverkar och formar vi samhällsklimatet.

Själv vurmar jag för att individen ska utmanas, uppmanas och uppmuntras att blomma ut i sin fulla potential – men jag ser inte hur det kan göras utan ett socialt sammanhang. Jag förhåller mig hela tiden till mig själv och den omgivning jag befinner mig i.

Jag tror också att en individ som äger hela sitt jag besitter insikt och kunskap om värdet av gemenskap och sammanhang.

Hur tänker du kring världen vi är i färd med att skapa?