Sjösättning

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

Factfulness (bok 8 av 12)

Så har jag då äntligen läst den. Factfulness. Boken som Hans Rosling skrev tillsammans med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling. Boken som haussats enormt, men också dissats, på samma vis som Hans (som ju, säga vad man säga vill, varit den publikdragande av de tre) både haussats och dissats genom åren.

Tio knep som hjälper dig att förstå världen är underrubriken till boken, och de tio knepen känns relevanta, oaktat vad man anser om Roslingarnas ”förenklade version av världen”, vilket om jag förstått det är en av de främsta dissarna som de får.

  1. Gap – titta efter majoriteten
  2. Försämring – förvänta dig dåliga nyheter
  3. Linjär – kom ihåg att alla linjer inte är raka
  4. Rädsla – beräkna risker
  5. Storlek – sätt saker i proportion
  6. Generalisering – ifrågasätt dina kategorier
  7. Öde – observera långsamma förändringar
  8. Ensidighet – skaffa dig olika verktyg
  9. Klander – motstå att peka finger
  10. Akut – ta små steg

Tio knep, som jag nu vet finns på bloggen, att leta fram vid behov. Så där gör jag emellanåt. T ex när det gäller ätliga vilda växter på Bulltofta. Skriver om det och vet att jag då har det tillgängligt, givet att jag har uppkoppling och ström i fånen. Ganska fiffigt, om jag får säga det själv.

Pedagogisk och lättläst. Tydlig och småhumoristisk.
Factfulness lyfter fram mycket som jag skrivit om, båd en och två gånger. Som drama. Och rädsla. Och vikten av både ock, inte antingen eller.

”[…] vi behöver kontrollera vårt intag av dramatik. Om den inte begränsas går vår hunger efter det dramatiska för långt, hindrar oss från att se världen som den är och leder oss fruktansvärt vilse.”

Det finns många saker jag plockar ur boken, saker som känns relevanta i flera olika sammanhang, sådant jag kommer att ha glädje av att använda. Sådant som ger både tankespjärn som spännande perspektiv på Afrika, två områden som verkligen känns högaktuella för mig.

”Men så kommer jag ihåg vad Ingegerd Rooth sa. Hon hade arbetat som missionssjuksköterska i Kongo och Tanzania innan hon blev min mentor, och sa alltid till mig: ‘I den djupaste fattigdom bör du aldrig göra något perfekt. Om du gör det stjäl du resurser från någonstans där de hade kunnat användas bättre.'”

Den du.
Den ger tankespjärn så det nästan svindlar för ögonen mina.
Och det fortsätter:
”Det är svårt för människor att tala i termer av resurser när det handlar om att rädda liv, eller om att förlänga eller förbättra liv. Den som gör det uppfattas ofta som hjärtlös. Men så länge resurserna inte är oändliga – och det är de aldrig – är det mest medkännande man kan göra att använda sin hjärna och komma underfund med hur man gör mest gott med det man har.” 

För att kunna avgöra det, dvs avgöra hur man gör mest gott med det man har, är de tio knepen ganska bra följeslagare. Boken då, också en bra följeslagare? Ja. Den är läsvärd. Definitivt. Har du inte läst den än, så gör det!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Uppe på piedestalen

piedestalPå piedestalen är det ensamt och blåsigt. Inget stöd, ingen värme, inget sammanhang. Jag hoppas ingen någonsin sätter mig på en piedestal likväl som jag aldrig vill beskyllas för att sätta någon där. Inte minst för att jag tror att uppe på en piedestal får aldrig en hel människa plats. Där kan bara delar av en enskild individ platsa, om man med piedestal menar det jag syftar till. Det vill säga när man lyfter upp en människa och närmast avgudar, vördar denne, såsom varande perfekt och ofelbar. Jag vill inte se människor så. Visserligen tror jag människan är perfekt, men perfekt i sin operfekthet. Det är innebörden i att vara människa för mig.

Vi är som kalejdoskop. Sammansatta av många delar, och bilden är konstant föränderlig vid minsta rörelse. Och rörelse är en del av livet, utan rörelse dör vi. Den jag är, är inte statisk. Den du är, är inte heller statisk. Och bilden av mig som du får, kan variera både på grund av min rörelse, men också av din rörelse. Bevis nog för att allt det som är en människa inte får plats på en piedestal. Piedestalen för mig anger nog närmast icke-rörelse, och därmed död. Jag ser mig själv som en kalejdoskopiskt komplex bilden av en människa, fullständig. Och jag ser på dig likadant.

Ibland citerar jag någon, och gör det för att det citerade betyder något för mig. Inte för att jag sätter vederbörande på en piedestal och därmed upphöjer hen till ofelbarhet. Inte för att jag sanktionerar allt den människan någonsin gjort i sitt liv. För finns det en enda människa, vars alla handlingar, på alla plan, alltid varit rätt och riktiga, beundransvärda, perfekta? Nej. Inte en chans. Det är absolut inte jag åtminstone. Jag vet att jag inte skulle göra och säga allt jag någonsin gjort och sagt tidigare i livet, om möjligheten uppstod att göra om det. Det finns saker jag önskar jag kunde göra ogjorda, osagda. Men det går inte. Och allt jag varit med om, allt jag gjort, sagt, har bidragit till att ta mig hit.

Jag är människa.
Du är människa.
Tillsammans är vi – människor.

Alla människor brottas – mer eller mindre medvetet – med våra mörka sidor. Alla är vi perfekta i vår operfekthet. Och nog är det så att människans pärlor av visdom blir desto mer betydelsefulla när man vet att dess väg genom livet inte varit enkel, rak, och icke-klandervärd?

Kärleksförklaring till mitt fysiska jag

Blundar. 

Smeker min högra hand, med vänstra handens fingrar. Över tummen, pekfinger, långfinger, ringfinger, lillfinger. 

En handflata, full av veck, upphöjningar, hud i olika tjocklek och därför upplever jag rörelsen olika över handflatans fulla yta. 

En handrygg. Len. Tunn hud sträckt över ben som strålar ut från handloven upp till knogarna, vidare, ut i varje finger.

Har du någonsin överröst din hand med kärlek? För allt den förmår, för hjälpen den ger dig i ditt dagliga liv? För allt som blir så mycket enklare i livet, tack vare detta underverk kallat en Hand. 

Denna hand som greppar om pennan, för den till blankt papper och utan större ansträngning – numera! Pennföring kan vara en hård nöt att behärska! – omvandlas tanken i mitt inre till ord på ett papper.

Handen. En del av mitt fysiska jag, formen jag givits på denna jord. En del av en större helhet, där handen gör sällskap med armar, bål, rygg, huvud, ben, fötter. Ögon. Öron. Mun. Bröst, snippa, häck. Lår, knän, vader, häl och tår. Allt detta och så mycket mer därtill. 

Tack, min fysiska form, för att du utgör mitt redskap i världen. Jag lovar att ta hand om dig. Att serva dig och säkra ditt välbefinnande. Med din hjälp lever och verkar jag och det älskar och  vördar jag dig för. Precis som du är. Perfekt. För mig och mina behov. 

Tack.