Att trampa snett

Så lätt det är att trampa snett, i all välmening. Fast jag verkligen inte avser det, så trampar jag likväl i klaveret emellanåt, ett klaver jag inte ens visste att jag var ute och tassade på. Tur då att det bland dessa människor som upplever sig trampade på, finns de som säger till. Som låter mig veta, att just där, just då, trampade jag snett och det gjorde vederbörande illa.

Och jag tar emot. Tacksamt.
Ber om ursäkt, för min obetänksamhet. Kan inte göra ogjort, kan inte ta tillbaka det sagda, men kan både förstå och hedra modet som krävs för att säga ifrån, att vara tydlig med egna gränser och behov. Människor som gör det ger mig tankespjärn. Ger mig något att reflektera kring, ger mig möjligheten till en insikt som gör att jag kanske kanske inte trampar snett i en motsvarande situation i framtiden.

Visserligen är vi alla olika, och det som upplevdes sårande av en kan mycket väl upplevas välmenande och stöttande för en annan. Så kan det absolut vara. Och jag kan inte så mycket mer än vara mig, alla andra är ju, som bekant, upptagna. Men jag kan också ta till mig av andras erfarenheter, inse – än en gång – att alla inte fungerar som jag, och att jag inte ska ta för givet att det som funkar för mig funkar för dig.

Alla dessa förgivettagandena.
Tänk att jag så ofta inte upptäcker dem förrän jag snubblat över dem, och i värsta fall också råkat göra någon annan illa i mitt snubbel.

När jag får syn på förgivettagningarna, antingen tack vare självreflektion, eller för att jag blir uppmärksammad på dem av den jag snubblade över, så kommer den varsamma samvaron med mig själv som allra mest till sin rätt. För jag kan verkligen inte göra det sagda osagt, det gjorda ogjort. Eller tvärt om för den delen.

Det som har varit, har varit. Det är inte. Så det jag gör är att tacka. För insikten. För gåvan jag ges, av att fundera över vem jag vill vara, hur jag vill agera, i nuet och i framtida liknande situationer. Lära mig av mina misstag, vilket Bob Hansson skrev så insiktsfullt om, är emellanåt inte så himla enkelt.

Med det sagt kan jag tillstå att jag förut var oerhört dålig på att kunna härbärgera ens tillstymmelsen till insikt om att jag tabbat mig. Mitt självvärde låg i att Ha Rätt, i att Göra Rätt, i att Vara Rätt. Om jag misslyckades, så började jag – oftast verbalt – slå omkring mig. Fajtades emot, ville inte, vägrade erkänna, kunde inte förmå mig att tillstå att jag gått snett. Och så, genom min oförmåga att stå för den jag var, det jag gjorde, fortsatte jag att trampa omkring på klaveret som vore jag en elefant i en porslinsbutik.

Det gör jag säkert fortfarande. Men mer sällan. Det ser jag. Det märker jag. Min observationsförmåga på mig, på vad jag gör och vad det resulterar i, är skarpare nuförtiden än den var, förut. Jag är övertygad om att skärpningen i observationsförmåga hänger nära samman med motsvarande sänkning i att vara hård mot mig själv, att döma, att banka, att fajtas i det inre. Jag bankar inte längre på mig själv när jag upptäcker mina tabbar, vilket gör att jag inte längre räds att upptäcka dem.

Men oavsett vad, så gör jag fel ibland. Jag trampar i klaveret och gör människor illa, helt utan avsikt. Och för det kan jag inget annat göra än säga Förlåt. Det var inte min mening. Tack för att du låter mig veta, då det ger mig en större chans att göra bättre nästa gång jag hamnar i en motsvarande situation. 

Vem håller spegeln?

Mitt inlägg om att provtänka drog igång en lång tråd på Facebook. Vännen Jonny skrev något oerhört klokt, som jag vill dela med er:

20140624-211904-76744255.jpg

Det där satte igång en massa i mig, och jag fylls av tacksamhet för att Jonny delade detta med mig. Skriver det en gång för att verkligen känna på varje ord:

Man kan se sig själv i en spegel och berätta vad man ser. Det är lättare om man själv håller i spegeln. Om en annan håller upp spegeln framför dig blir det svårare. Självreflektion på eget initiativ är inte samma sak som självreflektion på uppmaning.

Har själv upptäckt, inser jag nu, vilken enorm skillnad det är på självreflektion på eget initiativ, eller på någons anmodan. Handlar det måhända om rädsla? Triggas mer rädslor vid en uppmaning till reflektion, än om jag själv håller upp spegeln? Kan det vara så att om jag fattar ett grepp om spegeln själv, så har jag redan kommit en bra bit på vägen, och räds inte mig själv så mycket längre?

Kanske är det meningslöst att hålla upp spegeln framför någon annan i hopp om att de ska reflektera? Om vederbörande inte är intresserad, lär det inte ske, eller hur? Men kanske att jag, genom att ställa en väl vald fråga, eller genom att vara tyst vid rätt tillfälle, kan skapa utrymme för en annan individ att åtminstone ta en snabbtitt i spegeln som jag håller upp, eller räcker fram?

Jag påminns om talesättet, ”Du kan leda en häst till vatten men du kan inte tvinga den att dricka” och tänker att det ligger mycket i det. I mina blogginlägg så avslutar jag ofta med en fråga eller två, och kanske någon uppfattar dem som uppmaningar? Om så är fallet vill jag förtydliga att det inte är min avsikt, inte alls. Oftast är frågorna riktade till mig själv, de ger mig nya saker att fundera kring när jag tittar mig i spegeln. Och kanske att de kan göra att någon annan gör detsamma. Fast det är säkert lika sannolikt att motsatsen sker, och spegeln resolut läggs undan. Vilket är helt ok och fullt förståeligt, eftersom det är ditt liv och din resa, likväl som det är mitt liv och min resa, så vi får alla ta det i den takt vi mäktar med som individer.

Vem håller spegeln?

Att sätta ord till tanke

Jag gästbloggade hos Charlotte Rudenstam i början av december om en form av självcoaching. Här kommer inlägget:

 

Jag började blogga för ett drygt år sedan, och hade en förhoppning att jag skulle ta mig tid att sätta mig ner med jämna mellanrum och förmedla klokskap. Så blev det inte. Första halvåret skrev jag bara 14 blogginlägg eller nått sånt, och hade hela tiden den där tanken att jag borde verkligen, jag skulle vilja, om jag bara hann…
Jag fallerade stort med andra ord – i mina egna ögon.
Sen upptäckte jag en utmaning kallad #Blogg100 som gick ut på att blogga dagligen i hundra dagar. Sagt och gjort, jag hakade på och tänkte att detta kanske skulle ge mig den knuff jag behövde för att faktiskt ta itu med bloggandet. Och så blev det. Jag började blogga dagligen och kom in i en rutin. Nu är utmaningen slut sedan länge, men jag bloggar fortfarande dagligen. Och jag är ofantligt tacksam för det. För den dagliga skrivstunden har för mig blivit en stund av värdefull självcoaching.
Att sätta ord på en tanke är mer kraftfullt än jag någonsin förstått (har aldrig skrivit dagbok som du förstår). Oftast vet jag inte vad dagens inlägg ska handla om. Ibland har jag en fras, ett ord, en sinnesstämning, en artikel eller ett videoklipp som jag är lockad att titta mer på. Och då gör jag det, med nyfikenhet. Ibland sätter jag mig, helt tom, och låter det bara komma till mig.
Jag skriver, reflekterar kring ämnet, iakttar mina reaktioner och vilka tankar som väcks i mig. Jag märker vilka ord jag väljer och vilken sinnesstämning jag försätter mig i. Jag avslutar allt som oftast mina blogginlägg med en fråga – och den frågan väcker ofta nya tankar i mig själv. Så mitt bloggande är verkligen en lärande-process för mig.

20131224-080927.jpg

Jag värderar inte mina ord, mina reaktioner och mina tankar – och det gör verkligen all skillnad i världen! Jag har upptäckt glädjen som den dagliga skrivstunden ger mig, då jag med öppen nyfikenhet och omtanke om mig själv lära känna mig själv på djupet. Det är något jag önskar fler skulle få upptäcka. Så jag ber dig – testa att skriva dagligen. Det behöver inte vara långt, mina egna blogginlägg är sällan över 300 ord, och det behöver inte publiceras på en blogg heller, om du inte vill det.
För mig spelar dock själva publicerandet stor roll. Jag har under flera års tid delat med mig av andras bloggar, artiklar, videoklipp osv, men utan att lägga till min egen ton på det hela. Och det är det jag försöker göra nu. Jag sätter min prägel på något, innan jag slussar ut det i världen. Och att hitta min ton, att lära känna mina egna nyanser – det är ett skapande som är helt fantastiskt!
Vågar du testa?