Sitter på utbildning. Får i uppgift att gradera mig själv i fyra steg mellan två ord satta i ett motsatsförhållande. En hel radda motsats-ordpar ska jag ta mig igenom, och efter en stund inser jag att jag tappat bort den avgörande ingångsfaktorn: gradera dig i relation till när du mår som bäst.

Och jag ser – plötsligt – min förvirring. Jag vet inte…

Svarar jag som jag svarar, för att jag är van vid att agera på x eller y vis? Handlar det mer om vanan att agera utifrån x eller y än om inre välbefinnande? Och vad innebär egentligen när jag mår som bäst? Hur vet jag det? Hur känns det, när jag är och verkar i världen, utifrån att jag mår som allra bäst? Hur är det att leva mitt liv utifrån den utgångspunkten?

Tung insikt.
Den landar. Den känns.
Den pockar på ett nyfiket utforskande.
Den säger mig att det finns något att upptäcka här, en dörr öppnas att under en period gå genom livet med glasögonen när mår jag som bäst på mig. Och jag är bra på just det. Det är en av mina superkrafter (det hörde jag mig säga under lunchen, tidigare på dagen, till en av mina kursare), att sätta på mig ett par metaforiska glasögon med det jag vill fokusera på. På så vis har jag arbetat med min ilska och aggression, med mina inre diktatorer, med min livsuppgift att göra ett positivt avtryck och mycket annat. Nu, när jag mår som bäst.

Nyfiket, bubbligt och samtidigt väldigt klar över att jag i detta nu startar ett nytt projekt, undersökande, utforskande, upptäckande. Inombords. Spännande!