Med kroppen i fokus – augustireflektion

Vattenfasta. Ett och ett halvt dygn. (Första gången nånsin. Intressant upplevelse som ger mersmak.)
Fortsatt göra-ingenting:ande.
Ännu fler böcker lästa (11).
Lite bloggande, men inte mycket.
Inte ett endaste plurr.
Inte mer utflykter än nödvändigt, och det nödvändiga har hållit sig till jobb-utflykter.

Har å andra sidan börjat prata med min kropp. Eller snarast, min kropp har börjat prata med mig. Eller, äsch… kanske handlar det mer om att vi på riktigt inlett ett samtal. Mellan två likvärdiga parter. Jag. Och min kropp. Fast till och med det värjer jag mig från att skriva, för jag är inte skild från min kropp. Den dikotomin tror jag förorsakat oändligt mycket problem, helt i onödan. Jag är jag. Jag är min kropp. Jag är mina känslor, mina tankar, mina upplevelser. Jag är allt. Som en helhet. Och jag behöver just helheten, för utan den vore jag inte.

Nåväl.
Läste Embodiment av Dain Heer.
En helt ny värld öppnade sig för mig… och jag testade. Ställde en fråga (efter att ha inlett med att tydliggöra vad ja/nej såg ut som i kroppslig form), och fick ett tydligt svar. Små frågor. Vill du ha gröt eller yoghurt? Om kroppen tippade framåt, mot spisen, gröt, bakåt, mot kylskåpet, yoghurt. Mitt allra tydligaste svar fick jag en sen lördagskväll, då jag rastlös reste mig från soffhörnet, gick ut till köket, ställde mig framför skafferiet och skulle precis öppna dörren för att leta efter nått, vad som helst när det slog mig att fråga mig själv: Är du sugen eller hungrig? Jag föll framåt så kraftigt att jag inget annat kunde än gapskratta, innan jag vände på klacken och satte mig i soffan en stund innan jag gick och la mig istället. (Framåt betydde sugen.)

Vågar jag fråga?

Träffade Andreas Lennartsson på tåget, och fick till ett par minuters samtal innan han hoppade av. Vi träffades när jag höll en 3-veckors kurs i ”Kartläggning och dokumentation av processer” på Newton yrkeshögskola i Malmö och han, som elev på den två-åriga yrkesutbildningen Kravanalytiker IT, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Andreas var på väg till sin praktik, där han sitter med kravanalys, och var sprudlande glad, taggad och nyfiken, och oerhört tacksam för att få vara ute ”i verkligheten” på ett företag och praktisera allt han lärt sig. Han sa: Jag sitter med översättning av krav, och vissa av dem är totalt oförståeliga. Men vågar jag fråga, eller kommer jag bara verka dum då?

Mitt svar kom raskt i form av ett rungande Klart du ska fråga!, och sen resonerade vi vidare kring detta, även för egen del inspirerad av just ställda krav, då jag häromdagen uppdaterade en kravspecifikation för en maskin, och insåg att vissa av de krav jag skrivit när det begav sig förra gången, är krav jag inte har en susning om vad de egentligen betyder… 

Så. Om jag inte frågar, lär jag mig inget.
Det är nummer ett. Ok, jag kanske ”verkar dum” men om det är epitetet jag får om jag frågar, så vill jag inte befinna mig i det sammanhanget ändå. Våga fråga om det är något som är oklart. Tydlighet är snällhet och så ock i omvänd bemärkelse, dvs om något i n t e är tillräckligt tydligt för mig, så ligger det på mig att vara tydlig med att det är otydligt.

Människan blir lätt hemmablind.
Det är nummer två. Det kanske är så att ingen längre vet vad ett specifikt krav innebär, eller vad det egentligen syftar till. Kanske är det en kvarlämning, ett arvegods som slunkit med genom ett antal klipp-och-klistra-versioner. I så-här-har-vi-alltid-gjort-situationer där sammanhanget sedan länge slutat vara logiskt är det just nya fräscha ögon som kan få syn på, och ifrågasätta gamla sanningar och invanda beteenden, som är den största gåvan. Och det är allmängiltigt, och gäller definitivt för mycket mer än kravanalys.

Så fråga av hjärtats lust, med nyfikenhet och ett öppet sinne!

Berikande sammanhang!

Finns det något du vill dela med dig om, som skulle kunna inspirera oss på något sätt, är en fråga som dyker upp varje vecka, i ett specifikt sammanhang jag befinner mig i.

Mitt svar idag löd:
Att vända och vrida på saker. Att inte ta förgivet att det sätt jag tänker, tycker, pratar osv är ”sant”. Att omge mig med människor som gör detta, som hjälper mig att få tankespjärn (som är min livsfilosofi – jag vill både ge och få tankespjärn på daglig basis!). 

Och (viktig insikt!), tankespjärn ”gör bara nytta” om jag låter mig vara öppen för det. Om jag slår ifrån mig det-nya-möjliga-perspektivet utan att våga ta in det och vända och vrida på det, så gör det mig inget gott. Om jag däremot vågar ta in det, så finns chansen att det gör mig gott, eftersom det kan vara något som är hjälpfullt för mig, något som gagnar mig. Om inte, så har jag som mest förlorat lite tanketid.

Just detta sammanhang berikar mitt liv på så många vis, för att jag där får så mycket av det #tankespjärn jag både behöver och önskar. Och bäst av allt: det är bara ett av flera sammanhang jag är del i, som ger mig ”mitt dagliga bröd” i form av tankespjärn. Vissa är mer formella och uppstyrda (som Mastermind, coaching, samarbetspartners) än andra, men alla berikar mitt liv och jag är så enormt tacksam över att jag skapat detta mitt liv!

Att sträcka ut en hand

Trillade in en kontaktförfrågan på LinkedIn. En kvinna med en profil som väckte en massa nyfikenhet, och ett par gemensamma kontakter, men inte någon jag tidigare stött på (mig veterligen). Så jag gjorde vad jag börjat göra, när jag tycker personen lockar, accepterade och skickade ett meddelande med ett tack och en fråga:

Tack för utsträckt hand som jag gladeligen tar emot.
Hur har du nosat rätt på mig, undrar jag nyfiket!

Det där ger oftast upphov till fina små samtal, så ock i detta fallet. Det som händer när vi följer vår nyfikenhet, är ju att sociala media verkligen kommer till sin rätt.

Citat på turkos botten med texten: Vad kan hända, om jag väljer att sträcka ut en hand, ställa en fråga, ge ett svar, inleda ett samtal? Allt!Det visar sig att jag hade gillat en kommentar som Annika Wålinder skrivit, hon klickade nyfiket sig in på min profil, och tänkte Ah, spännande, förändringsagent, det vill jag veta mer om och la en kontaktförfrågan. Varvid jag i min tur gjorde detsamma fast i omvänd ordning. Fick förfrågan, klickade på profilen och tänkte: Ja, varför inte?

Det är när denna dans inleds som nätverkstrådar börjar skapas. En tunn tråd inledningsvis, i takt med att samtalet böljar fram och tillbaka ett par gånger så stärks tråden successivt, vi skapar fler och fler gemensamma beröringsgrunder och kom-ihåg i hjärnan kring vem själen på andra sidan skärmen verkligen är, och sen… tja? Vem vet! Precis allt kan hända, som inte hade kunnat hända om inte endera part valt att sträcka ut en hand, ställa en fråga, ge ett svar, inleda ett samtal.

Älskar’t!

Våga fråga – frågan är fri!

Handjagaren dog, gräsklipparen som vi ärvde av en vän som flyttade från hus till lägenhet för ett antal år sedan. Då hade vi redan kört slut på en som vi fyndade på loppis. Så jag tog en rövare, la ut en fråga i en av de lokala Facebook-grupperna, Riseberga Anslagstavla, om någon hade en handjagare ståendes som jag kunde få köpa för en billig penning.

Tog inte lång tid innan jag hade ett napp, en kvinna skrev att de hade en i garaget som de inte använt sedan de uppgraderade till en elektrisk gräsklippare. Kort därefter kom det ett direktmeddelande från henne, hon hade letat upp den i garaget och tagit ett foto på den, och sa att den var min om jag ville ha den.

Om jag ville!

Hämtade hem den häromdagen och igår så testade jag den, efter att ha justerat knivarna så de inte gick emot bottenplåten. Som en dans. Oj vilken annorlunda upplevelse än den gamla, som var så enormt tungrodd (handen på hjärtat, hade jag skött den bättre, smort och slipat den, kanske den inte hade varit så tuff att arbeta med). Den lilla gräsplätten är dock rejält vildvuxen eftersom jag inte klippt gräset på dryga månaden, så jag började på ”högsta klippdistansen” och gav gräset en avhyvling, så får jag korta distansen och köra en vända eller tre till, innan gräsplätten ser ut som om den är välklippt igen. Men det gör jag med glädje, för handjagaren var verkligen skön att klippa med!

Jag blir så glad av att dela denna berättelsen, av så många olika skäl:
* Att jag vågar fråga – att be om (och ta emot) hjälp har de flesta oerhört mycket svårare för än att erbjuda hjälp. (Just nu är jag verkligen inne i en övningsfas, jag övar på att fråga, och vissa saker är mycket enklare att fråga om än andra. En handjagare var lätt som en plätt att fråga om, i jämförelse med min önskan att få sällskap på en utflykt! Men jag frågade – i båda fallen. Klapp på axeln för det!)
* Att det finns sådan generositet – jag ställde frågan, och en vänlig själ erbjöd sig att hjälpa mig. Så fint det är, i all sin enkelhet.
* Att saker och ting kommer till användning – det är resurshushållning på bästa vis. En oanvänd gräsklippare plus en människa utan gräsklippare = uppfyllt behov. En winwin-situation på alla sätt och vis, på ett för planeten mycket mer hållbart vis än om jag gått ut och köpt en ny.

Så jag säger, än en gång, varmaste tack för att jag fick handjagaren, jag lovar att jag kommer slita den med hälsan och även ta lite bättre hand om den än den gamla, så den håller längre – hållbarhetsperspektivet igen!

Omtag:
Ovanstående skrev jag i förmiddags. Saknade en bild till inlägget så jag skickade inte ut det i världen, i väntan på en illustration. Sedan dess har jag begåvats med ytterligare två generösa erbjudanden! Ännu en person såg min efterlysning i Riseberga Anslagstavla och frågade hur det gått, för hon hade en handjagare att ge mig om jag inte fått napp. Och när jag – efter att ha målat vardagsrummets väggar hela dagen, tillsammans med äldsta barnet, och därefter stuckit ut på en löprunda – började dra andra vändan med handjagaren, så kom grannen och frågade om jag ville låna hans trimmer. Tackade ja, och gick loss ordentligt under en timmes tid i min rufsiga trädgård, både på den vildvuxna gräsmattan men än mer på alla andra ytor!

Dagens samlade dagsverke känns i kroppen må jag lova, och jag undrar hur det kommer gå imorgon då vi ska tackla matsalens väggar?

Frågor

Får en tanke när jag läser Niklas Orrenius krönika, där han beskriver hur han översköljs av sin åttaårings frågor vid läggdags. Tanken som väcks lyder:

Är förmågan att ställa en fråga viktigare än om någon har förmågan att besvara den?

Jag förväntar mig näppeligen några svar på den frågan, för det är just det som eg är min poäng. Dvs, när jag kommer på en fråga – så tror jag, i många fall åtminstone – att jag besitter svaret själv. Men det kan hjälpa att höra den uttalad, för att få igång mina egna tankar i frågan. Och ibland är jag inte kapabel att ställa frågorna som jag behöver – då är det skönt att umgås med andra frågvisa människor.

Jag landar i följande, för egen del:

20130930-124708.jpg

Jag har funderat kring det här med frågor tidigare, och sedan dess kan jag lugnt säga att jag verkligen arbetat med min förmåga att ställa frågor. Har du?

Förebilder

Under en strandpromenad en vacker sommarkväll frågar ett av barnen

Mamma, stämmer det att ens bästa förebilder är ens föräldrar?

Intressant fråga som föranledde en ännu mer intressant dialog. Det var hens egna tankar, och inget hen hört.

20130712-214329.jpg

Så här i efterhand så funderar jag över hur oerhört viktiga förebilder vi alla är. Till egna barn, men också till andras. Till medmänniskor över lag. Vi kuggar ju i varandra, som jag skrivit om tidigare.

Tänker också över vilken typ av förebild jag vill vara. Vad, av allt jag är och gör, skulle jag önska att barnen ser och tar avtryck av? Hur går dina tankar?

Frågetankar

Har ni tänkt på hur mycket av det vi lär oss kommer sig av att vi ställer frågor? Det är i sig en konst att formulera en fråga, så jag kan få svar, tankar, reflektioner från mina medmänniskor, på det jag faktiskt var nyfiken på och ville veta mer om.

Jag behöver ha någon form av ingångskunskap för att ens kunna formulera en fråga. Tänk själv hur du skulle gå tillväga för att googla något du inte kan någonting om. Du behöver ju ha något att skriva in i sökfältet för att det ska vara lönt att trycka på SÖK-knappen.

Det finns många som skrivit bra om frågor, t ex Anne-Marie Körling, som funderar kring lärandet för läraren om hen lyssnar ordentligt till elevernas frågor, om det faktum att läraren ställer en massa kontrollfrågor, men att eleverna kanske inte frågar så mycket själva, samt hur själva frågandet faktiskt kräver en viss kunskap.

Anne-Marie är i sanning bra på att ställa frågor till sig själv, som hon nyfiket besvarar i sina tankvärda inlägg. Många gånger när jag läser hennes blogg känner jag en önskan att få bli elev igen, med förbehållet att jag vill ha henne som lärare. 🙂 Men nu slog det mig, hon är ju faktiskt min lärare, eftersom hennes frågor och tankar sätter igång så mycket i mig själv. Tack för det Anne-Marie, jag uppskattar verkligen att få lära mig mer i ditt sällskap!

Jag pratar med mina barn på vardagskvällarna om de ställt någon fråga under dagen. Ofta har de inte gjort det. Jag fortsätter fråga dem, formulerat på olika vis. Tänker att de kanske får en insikt i att det kan gagna dem att kunna formulera frågor (något som ju barn gör fulständigt naturligt – när slutar de med det?).

Tyvärr ser jag att barn och ungdomar får väldigt lite plats och utrymme för att ställa frågor i skolan. Många elever, snabba puckar, tajt schema att följa, regler som att man måste räcka upp handen och en önskan att hinna med allt enligt planen för lektionen gör att både elever och lärare verkar undvika fråge-formen. Många elever drar sig för att ställa frågor, nöjer sig med att inte förstå. Många lärare (och här kan nog en hel drös föräldrar känna igen sig också!) orkar inte riktigt svara, och kanske snäser av på olika sätt. Och det tycker jag är synd. Att kunna ställa en riktigt kraftfull fråga är en ofantligt bra färdighet att besitta, inte minst som professionell coach. Men alla har nytta av det, och det är nog därför även läroplanerna lyfter fram förmågan.

Frågan!Den som ställer många frågor ökar mångas visdom.
– Kinesiskt ordspråk

Jag önskar att vi alla fortsatte ställa frågor, för de visar på en nyfikenhet, en önskan att lära mer, förstå, få nya infallsvinklar, se något nytt. Därför bjuder jag in till frågestund:
Snälla läsare, ställ en fråga till mig (i en kommentar nedan eller genom att maila helena.roth at respondi.se), så ska jag göra mitt bästa för att besvara den, kanske i ett blogginlägg eller två!