Ett samtal om varsam samvaro

Lite roligt med sammanträffanden som detta… Skulle precis börja blogga om Varsam samvaro, en kvällsaktivitet som jag och min Supercoach-kollega Daniel Doverland bjuder in till i Stockholm måndagen den 24e september, när gamla minnen fladdrade förbi i Facebook-flödet, så där som det gör emellanåt. Det var en bild från två år sedan idag, då jag och en knapp handfull andra fantastiska kvinnor träffades på Häringe Slott för en helgs varsam samvaro just! Daniel tog sig en promenad en av dagarna och vi tog en fika innan han knatade vidare.

Och just varsam samvaro är vad kvällen ska ägnas åt (Mer detaljer hittar du i FB-eventet och på MBS Living-rooms FB-sida):
I en tid när det mesta går snabbt och mycket handlar om prestation och mindre om att vara, kan vi lätt känna oss otillräckliga. Mycket i världen och samhället handlar om att bidra genom görande snarare än att bidra med sig själv, med sitt varande. Vi tror till fullo på att vi är bättre för oss själva och andra när vi har en mer varsam miljö inombords. När den yttre världen och dess röster ter sig starka gagnas vi av att bli pekade tillbaka till vår egen inre signal, till vår visdom och självkärlek. Därifrån kan vi bidra mer i enlighet med våra inneboende kärnvärden. Vi vill med denna föreläsning bjuda in till en dialog och en varsam samvaro. Pris 100 kr (ink moms) – Swish i dörren. Boka din plats på email ddoverland @ gmail.com 

Varsam samvaro är något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat, helt enkelt för att det är nyckeln som möjliggjort för mig att uppleva livet på ett helt annat – och bra mycket mer välgörande – sätt än innan jag hittade den. Så jag hoppas vi ses den 24 så fortsätter vi samtalet där!

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?

Livet är inte skapt så

Ibland är livet tufft. Till min hjälp i sådana stunder har jag två saker som ger stöd, värme, kärlek. Dels ofantligt fina vänner. Vänner som håller om mig – fysiskt eller virtuellt – och finns där. Sådana jag kan sträcka ut en hand till och be om stöd. Blotta mitt allra ynkligaste jag, mina rädslor, min ilska, förtvivlan och sorg.

Men också Mig själv. Jag finns här också. För mig. Jag vänder mig till Mig och den visdom jag vet finns inom Mig. Varsamt är jag tålmodig med mig själv. Låter mig vara i det ledsna. I det ensamma. Och när jag är i det så är jag det utan att skrämmas av det. Utan att vilja fly därifrån. Utan att begrava mig i det. Bara vara i det – låta det skölja över mig. I varsam samvaro med mig själv. I dessa stunder är det som att känslorna är rena. Hundraprocentiga. Äkta. De sköljer över mig och sveper vidare. Som en tsunami väller de över mig, fyller varenda cell i min kropp… Och sveper sedan förbi. Ibland är det en lång upplevelse, som stannar kvar i mig i timmar, i dagar. Ibland sveper de över mig snabbt, på en enda minut kan jag förnimma hur den närmar sig, känslan, översköljer mig, sveper vidare.sköljer över migDet spelar ingen roll. För jag vet att de aldrig blir permanenta. Känslor stannar inte för evigt. Livet är inte skapt så. De kommer – de upplevs – de passerar. Så är livet skapt.

Feberyrselns heta famntag

influensatrött HelenaI feberyrselns heta famntag har jag valsat runt i allt för många dagar.
Huvudvärk. Hosta. Snuva.
Ömsom kall, ömsom varm.
Vaknar så äntligen upp, mer eller mindre feberfri.
Orkar tom duscha.
Men sen. Helt slut. Utmattad.

Har därför fått anstränga mig för att inte förta mig idag.
Ett telefonmöte (fick det av naturliga orsaker bli för min del) som God Man för ett av mina Gode Barn.
Lite andra telefonsamtal.
En grovrensning av mailen som inte åtgärdats eller lästs under veckan i sjuksängen.
Sen satte jag på Hector and the search for happiness och fick två timmar välbehövlig vila.

Påminner mig själv om vikten att ta ett steg i taget och fortsätta ta det lugnt – att sakta låta mig få komma tillbaka till full styrka, både fysiskt och mentalt. Därför sätter jag även punkt för dagen och förbereder mig för en skön natts sömn, den första feberfria sedan förra veckan. Att vila i varsam samvaro, aldrig är det väl viktigare än i stunder av ohälsa?

Att besöka det förflutna, på nytt.

Ibland fastnar jag. I ett minne. Befäster, om och om igen, berättelsen, känslan, betydelsen. Övertygar mig själv om att så här var det och därför är det fortfarande så, genom att återberätta historien gång efter annan.

Förra året, under mitt #cleanse4expansion-projekt hittade jag gamla brev från mitt ex. Kom på mig själv med att syna min återberättade historia och fnös åt den. Skrev i affekt ner mina känslor, en text jag hittills inte publicerat och kanske aldrig ska. Delade den i förtroende med några nära vänner samt min coach, Carla. Från vännerna fick jag den förväntade responsen. Stöd, pepp, vilken stövel. Sånt där som jag själv tänkt, tyckt, och befäst. Som sagt. Lätt hänt.

Men från Carla kom något helt annat. Hon såg bortom mina ord, mitt dömande av mig själv såväl som exet, sättet att förringa det som var. Hennes ord möjliggjorde ett perspektivskifte. För mig. I mig.

återblickHelt plötsligt kunde jag se på minnet, på relationen, på detta decennium av mitt liv, på ett nytt sätt. Från ett annat håll. Inte utifrån bitterhet, ånger, förakt rent av. Jag kunde istället kliva in i minnet, återbesöka det utifrån en mer varsam samvaro. Med mig. Då. Den jag var. Ung. Kär. Och senare; sviken. Rädd. Förtvivlad. Fast besluten att inte låta mig knäckas. Bitter till och med?

Med omsorg om mig själv, den jag var då, fick jag, den jag är nu, en helt ny minnesbild av det som varit. Dömandet, av relationen, exet, men framför allt mig själv, smälte undan. Fyllt sin funktion. Behövs inte längre. Dags för något nytt. Att varsamt låta mig själv se det som varit, rätt upp och ned. Alla känslorna, de ljuva likväl som de bittra. Utan pålagor, förklaring, bortförklaring. Det jag kände, det kände jag. Behöver inte göra något med de känslorna idag, mer än se dem och omfamna dem, sådana som de var. De skaver inte, har tappat all sin tyngd, de är inte längre en tung börda att bära.

Minnen, ett drygt decennium av minnen av alla sorter och slag, lagda till ro.

Därför fullföljer jag!

Jag har förundrats över att jag på senaste år blivit så himla bra på att fullfölja mina löften till mig själv. Dessa löften kan ta sig former såsom att göra en daglig motions-sjua, att börja dagen (om det inte blir senare) med en stunds meditation med Headspace i lurarna, Create the impossible-kursen som gav mig mitt #cleanse4expansion-projekt som jag utan pardon genomförde 90+90 dagar i rad, mitt dagliga bloggande och jag vet inte vad. Jag har noterat att en av de viktigaste ingredienserna i detta fullföljandet är att jag inte känner efter om jag vill eller ej, utan att beslutet att göra har fattats en gång, och sen är det bara att göra.

Samtidigt är det så att jag, självfallet, senaste åren också hoppat på saker, utmaningar, löften jag givit mig själv…  som jag faktiskt inte alls fullföljt. Så vari består skillnaden?

Det fick jag syn på häromdagen tack vare min #ULab coaching-cirkel. Tess lyfte vikten av att lyssna inåt.

Där.
Då.
Där levlade jag.

Det är skillnaden som gör skillnaden. Att lyssna inåt. Men inte till vilken röst som helst. För jag kan besluta mig för något, som jag ändå inte fullföljer. Eller så beslutar jag mig för något, som jag fullföljer. Skillnaden är var energin kommer från, energin som säger att detta är något för mig. När jag fullföljer kommer energin genom mig. Jag tänker inte ut något logiskt och smart och vettigt och välbehövligt som vore bra för mig. Nä. Det kommer till mig, det är inte påtänkt av mig. Det är den tysta inre vissheten som säger mig att det här ska göras. Det här är vad jag har behov av, just nu.

Och vet du vad det betyder? Att jag lärt mig lyssna. Jag hör den där klokheten när den kommer till mig, Dessutom agerar jag (allt oftare) på den.

varsamSå vad är det då som gör att jag helt plötsligt lärt mig lyssna? Enkelt. För mig handlar det om den frihet jag givit mig själv, i takt med att min förmåga att vara i varsam samvaro med mig själv ökat. Först när jag är där, i varsam samvaro med mig, finns utrymme i mitt liv att höra rösten som alltid finns där. Jag har bara inte förmått, eller velat, eller vetat att man kan förut. Nu. Nu har jag både skapat utrymme för att lyssna och har börjat värdera mig själv så högt att jag tar action på det jag vet att jag har behov av, just nu.

Är det förvånande att det är ofantligt mycket härligare att vara Helena idag, än för fem år sen?

Varsam samvaro

En av de viktigaste beståndsdelarna i min egen personliga inre resa är det som jag på engelska benämner såsom being gentle to myself. I ett försök att hitta ett bra svenskt begrepp för detsamma, leddes jag till att kalla det varsam inre dialog. En varsam samvaro.En lek med ord. Vara samman, inte åtskild. Vara i varsam samvaro. Vila, i varsam samvaro.

Med en barsk inre dialog bygger jag barriärer inombords, där det av mig som är den inre dialogen närmast vill undvika att riktigt kännas vid mitt fysiska jag. Gör sig själv till ett slags över-jag som ser ner på resten av mig, fryner på näsan, står över, är bättre än… 

Men varför? Vem gagnas av det? Med en varsam inre dialog vill jag vara i samvaro med mig själv, på så många sätt. Acceptera, älska, tycka om. Hela mitt jag, allt det jag är. Glädas åt framsteg och hålla ett space för motgång, misstag och klumpigheter. Låta mig lära av mig och min resa på jord och i sinne.

Hur – och kanske när – är du i varsam samvaro med dig?