Lågt hängande frukter

Att sparra.
I ett samtal.
I boxningsringen.
Oavsett var, så gagnar det att sparra.
Givet att jag är i behov att öva, träna, få testa nytt, lära in nya tanke- eller rörelsemönster. (Alltsom oftast med andra ord.)

Sparringpartner Lena Fridlund, vilken klippa. Kul har vi dessutom!

Har sparrat i dagarna två, nästa möte inbokat i övermorgon. Min chef har fått gå till jobbet, på ett sätt som hen inte gjort på länge. Det är så lätt att bara köra på utan att faktiskt reflektera över om insatsen är värd det. Om timmarna jag, i form av min egen arbetare, lägger ner faktiskt ger de resultat och den effekt jag, i form av min egen chef, önskar. Eller inte?

Och önskar chefen inget, för att chefen inte har gjort sitt jobb, ja, då kan arbetaren i mig jobba ihjäl sig, klappa sig på axeln och säga Bra jobbat! fast det enda som hen kanske lyckas är en form av Sisyfosarbete.

Men nu är chefen ombord, arbetarens direktiv blir allt tydligare, och samverkan dem emellan kommer att ge resultat. Eftersom chefen vaknat och går till jobbet kommer hen ha koll på uppföljningen av resultat och effekt av arbetarens arbetsinsats. Blir det inte resultat – ändra. Gör något annat. Tänk om, tänk till, tänk nytt. Och agera. Och följ upp. I en evig spiral!

Vi avslutade med att sätta mål, och min sparringpartner var noga med att säkerställa att vi båda fick ett par lågt hängande frukter med oss till nästa sparringtillfälle. Det både inspirerade och gav mig tankespjärn.

Så när dagens Mastermindmöte led mot sitt slut, bad jag deltagarna att ge mig ett kortsiktigt mål att bocka av tills vi ses igen nästa vecka, och ett långsiktigt att ta ett kliv framåt i till dess.

Att blanda de två typerna av mål, kort- och långsiktigt, och säkerställa att det finns åtminstone en eller ett par lågt hängande frukter bland de mer omogna och svåråtkomliga målen, gör gott. Det ger en känsla av progression, att något händer, och är ett ypperligt tillfälle att klappa sig på axeln och säga Bra jobbat där!

Av Gud givet?

Ibland förundras jag över människor som verkar tro att lagar, förordningar, direktiv och regelverk är heliga, som vore de skrivna av Gud. Ohörbara, och därmed inget vi ens i tanken ska fundera över att förbättra, förändra, hålla aktuella och uppdaterade, så att de verkligen stödjer samhällets och individens utveckling på bästa sätt.

Nej, istället är det som att vi har fått det lagliga rummet givet åt oss, och endast inom ramen för det, är det ok att agera. Smäll på fingrarna ges om du ens tänker tanken att det kanske kanske kunde göras lite annorlunda, kanske kanske fanns ett annat sätt att göra det på än det i nuläget aktuella. Linjalen viner i luften, Magister Ond smäller till, och ler i mjugg.

Men?BoldomaticPost_Lagar-forordningar-direktiv-o

Jag förstår det inte.

Hur tänker man?

Lagar, förordningar, direktiv och regelverk är skapade av människor. Människor precis som du och jag, människor med en personlig berättelse, en etisk och moralisk världsåskådning, förhoppningar, drömmar, besvikelser, bra och dåliga dagar, ja, människor som är människor helt enkelt. Människor som fått ett uppdrag, en uppgift, att skapa ett lagutrymme, som studerar och läser in sig, spånar och filar, skickar på remiss och tar till sig alternativt förkastar andras åsikter och tankar och sen spikar något. I lag (eller direktiv, policys osv).

Skulle det vara för evigt tycker du? Om det gjorts en gång så behöver det aldrig göras ånyo? Är det verkligen någon som faktiskt tänker så, eller är det bara så provocerande att andra människor verkar ha lättare att kliva utanför ramen, som enklare tar ett kliv ut i något okänt, som de inte känner till men just därför är desto mer nyfikna på? Hur det skulle kunna göras, om det inte gjordes som det ser ut idag? Om det gjordes med en annan utgångspunkt, ett tydligare syfte, med en önskan att förenkla så mycket so möjligt?