Uppföljning maj 2019: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Maj har flugit förbi i raketfart, och vilken underbart härlig, fantastiskt, utvecklande månad det varit sen då!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Inte sprungit i maj heller, och gör nu om denna punkt. Har en stortåled som strular lite, tror jag dansat lite för mycket Lindy hop!
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: 7 dopp i maj, och nu känns det nästan sorgligt att vattentemperaturen kryper uppåt så gränsen för vad jag kan ”räkna som kallbad” nog är uppnådd. Jag har satt en personlig gräns på ≤14 grader.
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!): Social-dansat ett par gånger sedan kursen tog slut. Tanken är att fortsätta under sommaren!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat 6 och cyklat knappt 30 mil.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 24/75 böcker. Bloggat om Tjärdalen (bok 5 av 12 på svenska) och The Wind-up Bird Chronicle (motsvarande på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Ojojoj. Endast plinkeplonkat på gitarren 8 gånger under maj. Bättring utlovas!
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: ✅
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: 4-5 samt 18-19 maj tog jag välbehövlig digital sabbat. Har du inte testat, så gör det, om så bara för glädjen i att få återvända till det digitala efteråt! Under juni räknar jag med digital sabbat 6-7, 15-16 och sen får jag se hur det blir i Kenya!

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅Steppar rejält här!
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars. Nådde inte målet i februari, april och maj.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Har funkat bättre under maj, men inte optimalt, så ”Behöver också hitta en bättre rutin så det inte blir en sådan backlog att fylla i kassaboken långt i efterskott” får stå kvar sen förra månaden.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Månaden har varit så späckad att jag inte får in den på ett foto… utan drar till med två! Pilotomgången av 60 timmars tankespjärn gick av stapeln 8-10 maj och både inför, under och efter har #tankespjärn varit i fokus så klart! Vilken grej. Vilken ynnest! Trädgården frodas och jag får hjälp av goda och kunniga vänner med gröna fingrar – vilken skillnad det gör! Jag inspirerades av Michel och Mariella Issa, har spånat med Janine som dessutom startat Skåne Networking Community på FB som fullkomligt exploderade ur startblocken!. Har sjungit av hjärtats lust (Gaaaalen!), kallbadat (tom på körens sommarfest!) och varit på TEDxSlottsparken-repetition (jag ska vara moderator, ska bli så grymt kul! Går av stapeln 14 juni 2019, livesänds, så håll utkik!), varit på begravning, sett Guds olydiga revben efter boken av Gunilla Thorgren med samma namn – och blev fullkomligt wow:ad! Dessutom hade jag och Monika grymt kul på Party-a-long med Dirty Dancing på Spegeln. Utöver detta har jag hunnit med mycket jobb inklusive en heldagsinspektion från Läkemedelsverket ute hos kund, har städat hus så det stod härliga till, tagit foto och lagt ut det på AirBnB, lagt ut en drös saker till försäljning på Shpock och blivit Särskilt Förordnad Vårdnadshavare till mitt allra första Gode Barn. Stort!

Ensam vs självsam?

En vän delar sina känslor kring ensamhet, kring självsamhet, kring förvirringen dem emellan. De där gångerna då hen vill ha sällskap, men vem? De där gångerna hen kanske inte vill ha sällskap, fast borde man ändå inte vilja det?

Igenkänningen när jag tar in hens tankar är hög, oerhört hög.

Jag brottas själv med de där känslorna.

Har erfarit en helt annan grad av ensamhet senaste året jämfört med tidigare, en ensamhet som i mycket högre utsträckning varit en självvald självsamhet, snarast än en upplevd ensamhet. Utom ibland, då jag suktat efter tvåsamhet, samvaro, tillhörighet.

Slås av en sak till när jag får ta del av hens funderingar, då jag mången gång jämfört mig med hens sociala liv och tänkt tankar som ”Oh, hen har så många vänner, hittar på så mycket roliga saker, blir bjuden och bjuder in till middagar och upplevelser, själv är jag så ensam, så ensam, har ingen att vara med, ingen att fråga, för vem skulle vilja… om jag bara vore lika populär/trevlig/social som hen så skulle livet vara så mycket trevligare.

Och så trillar jag dit, rätt ner i fällan. Fällan där jag jämför min inre upplevelse med någon annans yttre verklighet. Denna fälla, måhända en av de absolut vanligaste fällor vi människor går i, som är så onödig. För. Det. Går. Inte.

Att jämföra min inre upplevelse med din yttre verklighet är som att jämföra äpplen med eldsprutande drakar. Det är liksom inte ens i närheten av att vara jämförbart; väsensskilt. Vilket ju bevisas gånger som denna, då jag får ta del av det som finns bakom fasaden, bakom middagar och helgutflykter, Köpenhamnsvisiter och utforskande upplevelser. Där bakom finns en själ, som har så mycket mer gemensamt med mitt eget inre – dessa eviga funderingar kring ensamhet och självsamhet, rädslan för att inte duga, för att inte vara en i gänget, för att inte ha någon att hitta på saker med – till trots för våra olika yttre omständigheter.

Och där, i den delade upplevelsen, så känner jag mig helt plötsligt mycket mindre ensam. Jag väljer min självsamhet, och i min ensamhet finns det människor jag kan sträcka ut min hand till, ställa en fråga, bjuda in och bli inbjuden, omfamnad, en i gänget. Jag är inte ensam, för jag är inte den enda som tänker och känner så här. Jag gör det, min vän gör det, och troligen gör du det också, som läser det här. Vetskapen att jag inte är den ende som upplever livet så här, gör det lättare att bära dessa känslor.

Vikten av att vi som individer delar med oss av det vi känner och upplever, våra rädslor och farhågor, när vi känner oss små och obetydliga, är stor. Då kan jag ta emot, i igenkännande empati, och sedan i min tur dela med mig av mina egna rädslor och farhågor. Därmed hjälper vi varandra till storhet, för vi växer som människor när vi delar, när vi tror den andre om gott, att hen kan ta emot och stå stark när jag känner mig liten och svag. Så samverkar vi, turas om, och gör varandra stora som människor.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vad och vem jag ser?

Men det börjar inte med delningen – det börjar i modet att se inåt, att erkänna känslan för mig själv, att våga se den i vitögat och yppa dess namn. Vågar du titta dig själv i spegeln och se, verkligen se, det som finns där?

Jag gör, sedan jag insåg att jag kan vara varsam med mig själv – att jag inte måste banka på mig, när jag i spegeln ser något som jag inte känner mig stolt över, känslor jag skäms för, småsinthet, avundssjuka, rädslor, skam. Oavsett vad jag ser i spegeln, har jag lärt mig att vara varsam med mig själv, något som gjort oerhört stor skillnad för mig och min livsupplevelse. Då blir inte spegeln ett hot, utan jag kan, med nyfikenhet, titta på mig själv, om och om igen. Från olika vinklar, vid olika tillfällen, upptäcker jag hela tiden nya nyanser. Och det är den mest fantastiska huppegupptäcksfärden jag någonsin upplevt.

Tittar mig i spegeln

Tittar mig i spegeln och tycker jag är vacker. Gillar mitt ansikte, mina ögon, att ha halvlångt hår som mjukar upp skarpa drag. Skapar ett fotokollage av sju versioner av mig, instagrammade ögonblick av lycka, av glädje, av kärlek för och till livet:

20140809-223852-81532854.jpg

Men så börjar tankarna genast vandra vidare. Får jag lov att tycka att jag är vacker? Eller är det förmätet av mig? Raskt landar jag i att jag skiter väl i, du får tycka vad du vill om mig.

Men det tar inte slut där. Nya tankar flyger förbi mitt medvetande och jag snappar upp funderingar som:
Vad är skönhet?
Hur hänger det yttre ihop med det inre?
Är det ett led i att jag verkligen tycker om och accepterar mig själv, i allt högre utsträckning, som gör att jag ens överhuvudtaget vågar skriva att jag tycker jag är vacker?
Hade jag vågat skriva detta för ett halvår sen, ett år sen, för tio år sen?
Och vaddå VÅGAR egentligen?
Varför tror jag att det är modigt att skriva detta?

Tänk vilken snurrig värld jag skapar åt mig själv. För jag är jag. Och jag är vacker. Igår frågade jag vad du älskar med dig, och idag svarar jag själv på den frågan:
Jag älskar allt med mig, mitt ljus, mina skuggor, mitt mod, mina rädslor, mitt inre, mitt yttre, och definitivt det faktum att jag vågar drömma stort!

Vad ser du när du tittar dig i spegeln?

Vem håller spegeln?

Mitt inlägg om att provtänka drog igång en lång tråd på Facebook. Vännen Jonny skrev något oerhört klokt, som jag vill dela med er:

20140624-211904-76744255.jpg

Det där satte igång en massa i mig, och jag fylls av tacksamhet för att Jonny delade detta med mig. Skriver det en gång för att verkligen känna på varje ord:

Man kan se sig själv i en spegel och berätta vad man ser. Det är lättare om man själv håller i spegeln. Om en annan håller upp spegeln framför dig blir det svårare. Självreflektion på eget initiativ är inte samma sak som självreflektion på uppmaning.

Har själv upptäckt, inser jag nu, vilken enorm skillnad det är på självreflektion på eget initiativ, eller på någons anmodan. Handlar det måhända om rädsla? Triggas mer rädslor vid en uppmaning till reflektion, än om jag själv håller upp spegeln? Kan det vara så att om jag fattar ett grepp om spegeln själv, så har jag redan kommit en bra bit på vägen, och räds inte mig själv så mycket längre?

Kanske är det meningslöst att hålla upp spegeln framför någon annan i hopp om att de ska reflektera? Om vederbörande inte är intresserad, lär det inte ske, eller hur? Men kanske att jag, genom att ställa en väl vald fråga, eller genom att vara tyst vid rätt tillfälle, kan skapa utrymme för en annan individ att åtminstone ta en snabbtitt i spegeln som jag håller upp, eller räcker fram?

Jag påminns om talesättet, ”Du kan leda en häst till vatten men du kan inte tvinga den att dricka” och tänker att det ligger mycket i det. I mina blogginlägg så avslutar jag ofta med en fråga eller två, och kanske någon uppfattar dem som uppmaningar? Om så är fallet vill jag förtydliga att det inte är min avsikt, inte alls. Oftast är frågorna riktade till mig själv, de ger mig nya saker att fundera kring när jag tittar mig i spegeln. Och kanske att de kan göra att någon annan gör detsamma. Fast det är säkert lika sannolikt att motsatsen sker, och spegeln resolut läggs undan. Vilket är helt ok och fullt förståeligt, eftersom det är ditt liv och din resa, likväl som det är mitt liv och min resa, så vi får alla ta det i den takt vi mäktar med som individer.

Vem håller spegeln?

Kauwboy

Andra biobesöket på Spegeln denna vecka, idag i sällskap av både make och son. Dagens begivenhet var filmen Kauwboy. Även detta en högst sevärd film.20130329-220956.jpg

Huvudpersonen i filmen heter Jojo, och hans mamma har skrivit en sång om honom. Här i annan tappning än i filmen, men oerhört vackert!

 

Just call my name and I will come

Vad händer när det inte fungerar? När man ropar och ingen kommer? Och vad händer med de som inte ens förmår ropa?

Det är tungt att se hur mycket barn får bära, när föräldrar/föräldern eller andra viktiga vuxna inte mäktar med att bära sin del, fullt ut. I Kauwboy får vi se det, gång efter annan. Hjälper samhället tillräckligt? Har personligen bevittnat flera exempel där familjen som enhet – eller för den delen som enskilda individer som nära berörs – får alldeles för lite stöd då en tragedi av ett eller annat slag inträffar. Och vem/vad består samhället av? Vad kan befintliga offentliga strukturer bidra med i högre utsträckning? Och vad kan vi som närstående eller bara som medmänniskor, hjälpa till med? Hur gör vi på bästa sätt?

 

You’re the one that made me fly

Pia Sundhage sa i Min sanning att vi gör varandra bra. Och jag funderar över om det inte är något vi bör ta till oss, lite till mans. Inse att det faktiskt är så. Och med det kommer ett ansvar, för motsatsen är då också sann.

Vad kan vi göra för att göra varandra bra?

Broken

Vi är barnfria eftersom ungarna är med momo respektive farmor. Det gäller att passa på! Så igårkväll mötte jag upp maken efter jobb för en snabb middag och därefter bio.

Maken valde filmen Broken på biograf Spegeln i Malmö. Och vilken upplevelse!

20130327-080623.jpg

Makens uttalande efter filmen när vi gick mot våra cyklar säger allt:

Jag känner mig omskakad.

Jag kan bara hålla med. En omskakande film, som visar hur de små nyanserna kan få enorma konsekvenser. Hur vi som människor behöver säga ifrån, markera, kliva fram, ta vårt samhälleliga och medmänskliga ansvar. Det kräver mod. Karaktären Mike i filmen säger i ett sällsynt tillfälle av insikt att ”mod är att vara rädd för någonting, men göra det ändå”. Och det är precis det som behövs, att vi vågar fast vi är rädda.

Bra skådespeleri, estetiskt filmat med ett bedrägligt lugn. Musiken av Electric Wave Bureau är pricken över i:et:

Om du inte sett Broken, gå och se den!
Om du sett den, dela gärna med dig av dina tankar om filmen!
Vilken känsla lämnade du biosalongen med?