Med fyrtiofem minuter till godo till vårt allra första möte, kommer information att ingen tolk finns att tillgå. Hjälp! Panik! Vill komma igång. Vill träffa hen jag förordnats som God Man åt. Nu! Kastar desperat ut en efterlysning på Facebook. Inom minuter har jag fått hjälp. En fantastisk kvinna drar i en tråd och möjliggör vårt möte, med lite improviserad telefontolkning.

Tolv år.

Tänk. Att landa i ett främmande land, långt borta från välkänd kultur, miljö, natur. Som tolvåring. Att ställas inför en drös människor, där merparten inte talar mitt språk. Slussas än hit, än dit… lite Mormors lilla kråka över det hela. Än slank hen dit, än slank hen hit… Måtte det inte landa i diket. Jag lovar jag ska göra vad jag kan för att möjliggöra den bästa av framtid för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Elva år.

Så gammal är min yngsta. Du är tolv. Ett år skiljer. Och erfarenheter för en hel livstid. Tror jag. Vet inte. För idag var bara startskottet på vår bekantskap. Jag hoppas få höra hela din story vad det lider. Men till dess ska jag göra vad jag kan för att säkra att dina omedelbara fysiska och psykiska behov tillgodoses. Varma kläder. Skor. Dagersättning.

Tolv år.

Tittar under lugg på mig. Ler lite blygt. Inte en massa frågor. Kanske alltför trött? Kulturchockad? Utmattad av allt hen varit med om innan/efter ankomsten till Sverige? Men när jag berättar kort om mig, min man, våra barn, deras namn och ålder, så upprepar hen med ett svagt leende barnens namn. Tittar mig i ögonen och tar varligt mina barns namn i sin mun. Tydligt att hen har vetskap, tolv år gammal, om kärleken mellan en förälder och dess barn.

Tolv år.

Jag har en sextonåring och en elvaåring. Jag vet vad en tolvåring behöver i generella termer. Det ska jag se till att ordna. Blir mycket att dra i nästa vecka, för att säkra att allt börjar snurra.I väntan på en God Man händer inte så mycket när man är tolv år gammal. Så nu får vi dra igång. Tillsammans. För jag vet samtidigt att alla tolvåringar är sina alldeles egna unika individer. Med egna behov. Önskemål. Favoriträtter och aktiviteter som lockar och drar. Och sin alldeles egna ryggsäck med erfarenheter och minnen, som ibland tynger och ibland gör livet lätt. Jag hoppas vinna din tillit, så att jag kan få en chans att göra mitt allra bästa för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller. För du är tolv år. Jag fyrtiotre.

Tolv år.

Dags för mig att lyfta vuxenansvaret från dina axlar. Successivt kommer du få tillbaka det, i takt med att du växer, mognar, kommer in i den nya kultur, miljö och natur du nu befinner dig i. Du flög innan dina vingar var helt utvecklade. Du klarade det. Men det kostar på. Nu är det dags att låta vingarna sakteliga återhämta sig och växa klart. När det är dags för dig att flyga själv, så hoppas och ber jag att det är för att du är redo. Att det inte blir något du nödgas till, av en eller annan anledning, utan att det faktiskt är för att du är flygfärdig.

Tolv år.

Jag ska göra allt i min makt för att möjliggöra att dina vingar får utvecklas i lugn och ro. För det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.