Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]

Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Människan har behov av tydliga svar.

”Måste jag ha ett hem? Måste jag ha ett ursprung? Är det för att underlätta för eller rent av blidka omvärlden? För att göra det enklare för dom att etikettera mig, mäta mig, placera mig, hägna in och döma mig?

Är det därför jag plågat mig så länge med dessa frågor om identitet? För att kunna ge den som frågar var jag kommer ifrån ett enkelt svar?

Kanske. Människan har behov av tydliga svar. Tydliga gränser mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan rätt och fel, mellan vän och fiende, mellan ”vi” och ”dom”. Som om hon inte kan existera annars.


Kan jag inte ha många ursprung, identiteter, hem?”

Jason Timbuktu Diakité skriver målande och ordrikt, bokens berättelse fångar mig på samma vis som musiken han skapar, och jag längtar till november då jag ska gå på föreställningen En droppe midnatt.

Inför föreställningen har jag läst boken med samma namn, och jag bjuds in bakom kulisserna, till en människa mer komplex än det som syns, ytan, det publika. Liksom Bruce Springsteen bjöd in mig att upptäcka hela människan, upplever jag att Jason gör detsamma, om än utifrån en snävare frågeställning. En droppe midnatt väcker tankar och funderingar, känslor och insikter.

Jag bjuds på många perspektiv som hittills varit av mig osedda – och det älskar jag. Och det gör att jag funderar över Jasons slutsats. Är det verkligen så att människan har behov av tydliga svar? Eller är det bara något vi lärt oss att behöva?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Växtkraft, del tre

Sonen förändras dag för dag, jag ser hans drag växa till sig, allt mer av de barnsliga dragen försvinner, och i dess ställe träder något annat fram. Som en skugga av framtiden. Jag börjar, allt mer tydligt, se glimtar av mannen han kommer att växa upp till. Jag önskar och hoppas den vuxna mannen tar med sig det bästa av de drag han hittills visat upp i världen, under sina första elva år på jorden.

Ömheten, kärleksfullheten, humorn. Förmågan att njuta, av beröring, av en kram, av att gosa med katt eller hund.

Det konstnärliga, skapelsekraften, färgkoordineringen och förmågan att se och själv skapa vackra mönster.

Intellektet, snabbt, porlande, med en stor vilja att lära. Läser, tittar, fingrar nyfiket på världen.växtkraft sonDet fysiska. I besittning av en fysisk säkerhet jag är avundsglad över, något jag ser i honom som jag aldrig själv upplevt. Tryggheten, vissheten i vad hans kropp och psyke förmår göra, och inte förmår. Han är säker till hand och fot, utmanar sig, men inte dumdristigt. Han vet sina nuvarande gränser och hedrar dem. Sträcker sig lite grann utanför dem, och tänjer därmed sakta men säkert ut gränsen för vad han fysiskt förmår göra.

Sonen min, du vackra själ.
Jag älskar dig. Bebisen du var, mannen du kommer bli.
Och mest av allt, den du är, i just denna stund.

Utmaningarnas tidevarv

Igår var det skolstart för barnen och själv återgick jag till arbets-mode, fullt ut. Jag är egenföretagare sedan snart 7 år tillbaka och beroende på uppdragstyp styr jag över min tid mer eller mindre. Senaste 1,5 åren har jag inte haft något heltidsuppdrag – på eget bevåg – och jag trivs väldigt bra med min varierade arbetsvecka och -situation.

Igår drog jag dock igång ett antal utmaningar, närmare bestämt fem stycken, och det känns riktigt bra. En puff att faktiskt hoppa på allt detta fick jag då en vän bjöd in till en motionsutmaning på tio dagar som tog slut förra veckan. Följer du mig på Instagram, Facebook och/eller Twitter kanske du såg hashtaggen #McChallenge2014 i mitt flöde första halvan av augusti? Det var en väldigt fin påminnelse för mig att utmaningar funkar bra för mig.

Jag menar dock inte tävling, märk väl. Snarast tvärt om faktiskt. Jag tävlar inte med någon annan om nånting, för mig handlar det inte om att vara störst, bäst och vackrast på bekostnad av någon annan. Nä, utmaningen är snarast att tänja på mina egna gränser, se vad som väntar på andra sidan något för mig okänt, att se vad jag kan åstadkomma om jag tar mig förbi mina begränsande berättelser om mig själv, min kapacitet och förmåga. Att göra det med stöd och uppmuntran samt en viss grad av ansvarsskyldighet gentemot både mig själv och andra, det gör det enklare för mig att ta mig genom en utmaning.

Utmaningarna jag kör just nu, som jag beskriver i kommande inlägg, är:

  1. 7 minute workout for 7 months
  2. Headspace
  3. 90 day money game
  4. 100 conversations
  5. Do something solo

Dessutom är jag inne på min 25e dag i rad av tyskkursen på DuoLingo, vilket helt klart blivit del av min dagliga rutin.

Utmaningarnas tidevarv

Så för mig är det helt klart utmaningarnas tidevarv. När utmanade du dig senast? När gjorde du något som tänjde dina gränser och kanske tom förvånade dig själv?