I det sista regnet (bok 3 av 12)

”Betrakta världen som din lekpark och människorna i den som dina kamrater. Se de världsliga tingen som enbart leksaker. Behandla din svaghet som din styrka och erkänn att den är en del av din personlighet. Lev livet som ett barn utan att tänka på riskerna att misslyckas.”

I det sista regnet.
Janesh Vaidya.

Vacker, finstämd och tankeväckande bok.

Du vet, fylld av sånt där som är självklart…. fast med handen på hjärtat så lever definitivt inte jag (alltid och till fullo) efter alla dessa självklarheter, så när jag läser dem blir gapet mellan tanke och handling, mellan varande och görande, än mer uppenbart.

”[…] vet jag att han är galen och därför bara kan tala ur hjärtat, så han är lätt att förstå sig på. Att vara galen kanske betyder just det: att sakna förmågan att dölja sina tankar och känslor bakom hjärtats ridå, att inte kunna uppträda så som samhället förväntar sig. När det inre sliter sig loss förlorar man de egenskaper som anses nödvändiga för att man ska kunna smälta in i den moderna civilisationen. Den som beter sig annorlunda genom att följa hjärtats bud stämplas som galning, en som inte klara sin roll i samhällets teaterpjäs.”

Tillsammans med fjortonåringen väntade jag på mor, moster, bror och svägerska i Ängelholm. Vi satte oss på en bänk vid torget, och jag tog fram min fån. Trillade över Don’t stop believin’ av Journey, framförd av Postmodern Jukebox, en fantastisk version, tyckte på play, med ljudet i högtalarna för en gångs skull. Började bums sittdansa… och det tog inte många sekunder innan jag dansade ut på torget och rockade loss.

Till fjortonåringens stora fasa.
Till förbipasserande fotgängares stora glädje.

Gav upphov till många stora leenden, vilket jag så gärna bjuder på. Men framför allt var det precis vad Janesh skriver som jag gjorde: följde hjärtats bud. Släktingarna som klev av bussen lagom till att jag dansade som värst vågade sig åtminstone fram för att få vars en välkomstkram av mig. (Och jodå, även de bar stora leenden!)

Med världen som min lekpark, och människorna som mina kamrater, med fantastisk musik, ljuvligt väder och på gott humör. Då blir det liksom galenskap av det!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

#blogg100 – Förfluten version av mig.

Patrik ställer en fråga i boken Bortom tanke som jag inte vet hur jag ska kunna besvara: ”Vem är du om du inte får titta i dina minnen?”

Han fortsätter och säger precis det som jag känner, inombords, när jag försöker besvara frågan:
”Prova att ställa dig den frågan och lägg märkt till hur svårt det är att svara på – hur lätt det är att börja beskriva sig själv ur en förfluten version av sig själv.”

Tafatt angriper jag frågan vem jag är om jag inte får titta i mina minnen… och världen blir till ett gungfly. Världen som jag känner den, där så mycket baserar sig på allt jag har i bagaget.

Just nu. Det är dithän frågan pekar mig.
Just nu… är jag en 44-årig kvinna, som sitter i min säng och skriver, efter en skönt långsam morgon, med Headspace, ett par kapitel ur boken Born to run, med utsikt över trädtoppar och skorstenen på grannhuset.

Men vad säger det liksom?
Inte ett dyft.

Han säger dock inte att jag inte får titta framåt.
Så… jag är också en 44-årig kvinna som idag ska på tre projektmöten av olika karaktär, alla inom ramen för det projekt i läkemedelsbranschen jag arbetat med de senaste fyra åren….

App app app!! Där kom ju det förflutna ikapp mig trots allt. *sudda sudda*

Hm.
Det här är inte lätt.
Tankespjärn av högsta rang, så här en tisdagmorgon då sopbilen bullrar på gatan utanför mitt hus. Då katten högljutt jamat Släpp ut mig, barnen vaknat och tagit sig till skolan efter ett par sömndruckna God morgon, och grannarnas träd blommar vitt och fyller ut hela utsikten utanför mitt ena sovrumsfönster.

Vem är jag om jag inte får titta i mina minnen?
Jag vet faktiskt inte.

Den jag är, det jag gör.
Där är jag ju. I det. Varandet och görandet.
Men i ögonblicket Nu så får det ju bara plats en pytteliten del av allt varande och görande som jag har kapacitet till, allt som ryms inom mig. Hur förmedlar jag det, utan att titta till det som varit?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 35 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

Nöjd – därför förändras jag!

Paradoxalt.BoldomaticPost_Ju-nojdare-jag-ar-med-den-och

Insikten att ju mer nöjd jag är med den och det jag är och gör, desto enklare är det att förändra, både i mitt varande och mitt görande. Som om jag är mindre beroende av att fortsätta vara så som jag kommit att känna mig själv, mindre fäst vid de etiketter och epitet som ålagts, av mig själv, av andra.

Kanske är det enklare för att jag inte strävar bort, för att jag verkligen är nöjd med det som är? Kanske för att jag inte drivs av tron att gräset är grönare på andra sidan staketet, utan snarast av upptäckslusta och nyfikenhet? Nya epitet kanske smakar bra? Andra etiketter kanske ger upphov till nya erfarenheter? För vem vet vad som väntar bakom nästa krök, innanför den stängda dörren som plötsligt uppenbarar sig, bortom nästa möte?

24 plus 10

Julkalendern är i full gång när detta publiceras, men när jag skriver det har den inte börjat än. Men idag har jag verkligen haft en skrivardag, alldeles fantastiskt! Har, med detta inlägg, skapat 24 julkalender-inlägg likväl som ytterligare tio andra blogginlägg. Det är rekort så det visslar om det för min del ska du veta.

Jag började visserligen igår eftermiddag, då jag satt på Raw Food House i Malmö och väntade på att min fina vän Matilda skulle dyka upp. Där blev det tre-fyra utkast skapade, men eftersom internetdelningen på mobilen inte ville fungera och jag inte brydde mig om att fråga om de hade wifi, så blev det först idag som jag tog itu med dessa utkast. Och alltså även lyckats med konststycket att skapa ytterligare sex-sju stycken.

Detta är dock ett exempel på vad jag menar med att det slår gnistor när mitt görande och mitt varande är tätt sammankopplade. När mitt görande är synkat med mitt varandra, då kan jag rida min energivåg (som är det jag har fokus på) och så är det precis som det skapas leverabler (i detta fallet blogginlägg) utan ansträngning. De bara blir till.20131130-235811.jpg

Filippa, här kom ett exempel på när jag gnistrar till. Det var dock inte det exempel jag tänkte på när du bad om ett exempel, så kanske kommer det ytterligare ett vad det lider.

Vad har du upplevt när ditt varande och görande är i balans med varandra?

Rimliga krav

På sista tiden så är det ett par ämnen som jag återkommer till, gång efter annan, både här på bloggen men också i de möten jag upplever, i olika forum. Duktig flicka, varande och görande, att testa eller tro, och vad som anger en människas värde.

Ser en kopplingar mellan allt detta, utifrån att jag tror att många människor ställer helt orimliga krav på sig själva, som jag skrev om häromdagen.

Därför skulle jag vilja ge dig en utmaning! Fundera över varför du gör det du gör. Tänk efter om du gör det för att du vill, verkligen, inifrån dig själv. Eller gör du av rädsla för att omgivningen inte ska tycka du är bra nog om du inte gör? Gör du för att du tror omgivningen förväntar det av dig? Gör du för att ditt värde hänger på att andra ser det du gör och uppmuntrar dig, tycker det är bra?

Nu i juletid har du ett ypperligt tillfälle att testa att sätta rimliga krav på dig själv. Och om du tycker det är otäckt – testa då att fråga folk i din omgivning vilka förväntningar de faktiskt har på dig.

20131130-164616.jpg

Du kan ju faktiskt fråga dig själv också om du ställer rimliga krav på dig själv? Eller håller du på att köra slut på dig själv?

Allt detta görande

Duktig Flicka-mönstret är väldigt starkt hos många, och det finns inga som är så bra på att agera och handla som duktiga flickor och pojkar.

(När jag skriver Duktig Flicka så tänker jag på båda könen, för det är ett mönster som alla kan anamma. Jag tror det har varit mest flickor historiskt som skaffat sig detta mönster, därav uttrycket, men jag ser fler och fler pojkar som dras in i det, tyvärr.)

Problemet är att Duktiga Flickor gör, utan att förankra görandet i sitt varande. Som Alan Seale uttrycker det, med ett kors där det vertikala handlar om varandet och det horisontella om görandet. När vi bara gör, utan att förankra det i varandet, så tappar vi bort oss själva.

När jag ska beskriva detta för människor jag möter så brukar jag sträcka ut händerna rätt ut i luften, utåt sidorna, och vifta hej vilt med händerna. Händerna symboliserar görandet. Och oj vad mina händer har gjort saker, under årens lopp. Varandet sker från mitt center, mitt huvud, min bål, mitt jag. När mina händer gör, utan att ha kontakt med mitt center, så kan det bli vad som helst av det. Och likadant funkar det på andra hållet, om jag bara är, och inte är i kontakt med görandet, ja, då blir det inte mycket gjort om ens något. Extremen här är kanske eremiten som sitter på en bergstopp och bara är i sitt center. För mig ligger magin i korset där de två axlarna möts. När mitt görande är nära förankrat mitt varande, då kan det slå gnistor må du tro!20131130-130249.jpg

Så, tillåt dig att reflektera kring varför du gör det du gör. Vad gör du som du inte alls kan förankra i den du är? Kanske kan du skala bort lite görande? Allt det där görandet du bara gör, utan att veta varför. Försök fokusera på att knyta ditt görande till ditt varande, ditt syfte, så att det du ägnar sig åt verkligen är förankrat i hela dig.

Av allt ditt görande, vilket är förankrat i hela ditt jag?

Essens

Två email har landat i min inkorg senaste veckan, och deras gemensamma budskap föranleder min reflektion kring Essens. Alan Seales veckobrev handlade om att komma ihåg mitt VARFÖR, under rubriken When the going gets tough, remember your ”Why”. Sen dök följande enneagramtanke upp:

Mitt sanna jag

Jag upplever att det är viktigt att gå tillbaka till essensen, att hitta kärnan, sitt eget privata varför. Det är vackra ord som beskriver essens: Tingets kärna, det avgörande nödvändiga.

Essens (av latinets essentia) avser i talspråk det väsentliga i något, tingets kärna, det avgörande nödvändiga.

– Wikipedia

Varför gör jag vad jag gör? Varför gör du vad du gör? Vad är tingets kärna, i ditt liv?

När livet snurrar på är det lätt att glömma Järnkorsets symbolikbort detta. Och det är då det är desto viktigare. Att komma ihåg sitt varför är ett sätt att förankra att det du Gör är i samklang med det du Är, det du Tror på. Alan Seale pratar och lever utifrån begreppen Doing och Being. Han ritar det som ett kors, där görandet ligger på den horisontella axeln och varandet på den vertikala. Den äkta magin uppstår när du rör dig i gränssnittet mellan de båda axlarna – när ditt görande är starkt förankrat i ditt varande och och ditt varande i sin tur omsätts i verklighet genom dina handlingar.

Om fler människor började fundera över varför de gör det som de gör, dvs, vilket varande är det som de uttrycker med sina handlingar – ja, då tror jag världen (och företag, organisationer, skolor osv) skulle se väldigt annorlunda ut. Jag tror fler människor då skulle våga leva sin dröm.

Vad inspirerar dig att reflektera över din essens? Använder du text, bild, film, stillhet, upplevelser? Tipsa mig gärna, eftersom jag gärna tar tankespjärn mot nya intryck.