Sjösättning

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

Vad delar jag, med vem, och varför?

Vad håller jag inom mig själv?
Och varför?

Vad delar jag, med vem, och varför?

Har du tänkt på det någon gång?
Jag har. Mången gång.

Och jag har verkligen pendlat mellan ytterligheter. Från att ha hållit allt inombord, mer eller mindre, under större delen av min uppväxt (snälla, gör inte det. Det är inget framgångsrecept.), till att dela allt med alla i samband med min skilsmässa och födseln av mitt äldsta barn (de där händelserna sammanföll i tid, inte direkt ett framgångsrecept det heller.), till att dela allt med min make, och sedan… allt mindre även med honom. Men så började jag dela med mig igen, till ett litet antal särskilt utvalda individer i olika konstellationer, sammanhang som verkligen gav mig luft under vingarna, tills jag insåg att jag också ville börja dela mer med min make igen.

Det gick som det gick (idag är vi lyckligt skilda), men jag har fortsatt på inslagen väg: att dela med mig till människor jag verkligen känner mig stå nära. Och medvetet delar jag allt mer med dem.

Varför?

För jag får syn på mig i mitt delande, likväl som i speglingen jag får av de jag delar med mig av mig till.

Men också för att jag genom att dela det jag känner, upplever, brottas och gläds med, både ger men framför allt får tankespjärn i retur. Det är det bästa jag vet – även om det kan vara grymt obekvämt i stunden, nått annat kan jag inte påstå utan att ljuga – för det är så jag växer, expanderar, vågar släppa allt mer på förlåten och verkligen kliva fram i kraft av mitt fulla Jag. Det där mitt bästa Jag som gagnar inte bara mig utan även allt och alla runtikring. Och jodå, jag kan vara grymt obekväm i mitt Jag, det vet jag. Det är ju det som gör att Jag gagnar även min omgivning.

Att ge och få tankespjärn – det kräver en stor själ. Och den finns inom oss alla.
Men låter vi den ta plats på jorden? Gör du? Om ja, vad har du gjort för att nå dit att du (till stor del) vandrar på jorden som ditt bästa Jag? Om nej, vad kan du ta för första steg för att närma dig ditt bästa Jag?

Rikare idag, än igår

Trött.

Varit en fantastisk dag, med många olika inslag, många olika toner.

Dagen började i ett innerligt samtal, som bland mycket annat utforskade futilitet vs fertilitet. Ögonöppnare. Insikter. Därefter en oerhört känslosam spegling, av en häst. Även det ett väldigt innerligt möte. Efter hand kom mer information fram om hästen i fråga, och igenkänningen blev än högre.

Gruppövningar, med människor och hästar, lunch i fullkomligt ljuvlig miljö. En långsam barfotapromenad genom skog, över åsen, ned i dalen. Och sedan. Klarinett. Av alla förunderliga saker jag upplevt, var Samspel-övningen med klarinett, trombon och saxofon i sanning en av de mest finurliga. Vem kunde tro att det skulle vara så svårt att få ljud i en klarinett, och samtidigt, faktiskt, lyckas få nio totala nybörjare att spela lite jazz tillsammans, efter förvånansvärt kort stund?

Hem. En skål yoghurt. Femton minuter i lugn och ro. Svirade om. Guld och glitter. Tog mig till Kirsebergsteatern, för Schlagerkonsert en av tre (övriga två den 14MAJ), tre timmar på fötter, varmt, intensivt. Många röster som tillsammans med skickliga musiker skapar vacker musik. Applåder. Bocka och buga, tack för att ni kom.

Tankade lånebilen, lämnade av den och nycklarna, fick mig lite gos med yngsta bonusbarnbarnet till livs innan jag unnade mig en riktigt långsam och härlig promenad hem, med solnedgången i ryggen. Spotify i lurarna, favoritlåtar, så jag sjöng mig hela vägen hem. För full hals, och utan minsta genans. Folk passerade, till fots, på cykel. Spelar ingen roll, vad de tycker, eller inte tycker. Jag ville sjunga, och gjorde så. Gladeligen. Så nu har DanceWalks fått sällskap av SingWalks. Påminner mig själv om att jag måste tipsa Sara om det!spegling

Trött. Nöjd. Rikare.

Summerar mina tankar, återbesöker intryck och bilder från dagen, och gör mig redo för sängen. De tibetanska skålarnas vibrationer lägger sig som balsam runt själen, ger sinnesro och frid. Iblandar i att jag är rikare idag, än igår.

Rikare på upplevelser, insikter, vänskap och samskapande. Går till sängs fylld av tacksamhet för det.

God natt.