Lågt hängande frukter

Att sparra.
I ett samtal.
I boxningsringen.
Oavsett var, så gagnar det att sparra.
Givet att jag är i behov att öva, träna, få testa nytt, lära in nya tanke- eller rörelsemönster. (Alltsom oftast med andra ord.)

Sparringpartner Lena Fridlund, vilken klippa. Kul har vi dessutom!

Har sparrat i dagarna två, nästa möte inbokat i övermorgon. Min chef har fått gå till jobbet, på ett sätt som hen inte gjort på länge. Det är så lätt att bara köra på utan att faktiskt reflektera över om insatsen är värd det. Om timmarna jag, i form av min egen arbetare, lägger ner faktiskt ger de resultat och den effekt jag, i form av min egen chef, önskar. Eller inte?

Och önskar chefen inget, för att chefen inte har gjort sitt jobb, ja, då kan arbetaren i mig jobba ihjäl sig, klappa sig på axeln och säga Bra jobbat! fast det enda som hen kanske lyckas är en form av Sisyfosarbete.

Men nu är chefen ombord, arbetarens direktiv blir allt tydligare, och samverkan dem emellan kommer att ge resultat. Eftersom chefen vaknat och går till jobbet kommer hen ha koll på uppföljningen av resultat och effekt av arbetarens arbetsinsats. Blir det inte resultat – ändra. Gör något annat. Tänk om, tänk till, tänk nytt. Och agera. Och följ upp. I en evig spiral!

Vi avslutade med att sätta mål, och min sparringpartner var noga med att säkerställa att vi båda fick ett par lågt hängande frukter med oss till nästa sparringtillfälle. Det både inspirerade och gav mig tankespjärn.

Så när dagens Mastermindmöte led mot sitt slut, bad jag deltagarna att ge mig ett kortsiktigt mål att bocka av tills vi ses igen nästa vecka, och ett långsiktigt att ta ett kliv framåt i till dess.

Att blanda de två typerna av mål, kort- och långsiktigt, och säkerställa att det finns åtminstone en eller ett par lågt hängande frukter bland de mer omogna och svåråtkomliga målen, gör gott. Det ger en känsla av progression, att något händer, och är ett ypperligt tillfälle att klappa sig på axeln och säga Bra jobbat där!

Passar du på?

2018 är snart slut och 2019 står snart för dörren. Jag tar tillfället i akt att reflektera över det gångna året, något som jag brukar skicka ut i världen som ett blogginlägg på nyårsafton. Stort som litet, glädje som sorg, lärdomar och upptäckter, sådant som tagit upp min tid och hur årets intention förlöpt. Har inte börjat skissa på inlägget, men det maler lite i skymundan i skallen, så snart nog. Jag passar även på att sätta en intention för det kommande året, som jag också bloggar den första januari varje år.

2018 blev annorlunda. Min intention för 2018 gjorde att jag gick igång och skapade en hel radda med uttalade aktiviteter som jag sedan följt upp efter varje månad under året som gått. Och jag har tyckt om det. Det har gett mig en påminnelse, minst månatligen, så de allra flesta av mina uttalade göromål har blivit genomförda. Så det är ganska goda chanser att intentionen för 2019 också får underhuggare av detta slag. Vissa av underhuggarna från 2018 kommer jag dessutom fortsätta med, för att de givit mig önskad effekt, som digital sabbat till exempel.

Hur gör du? Reflekterar du över året som gått? Sätter SMARTa mål och/eller intentioner för året som kommer?

Mål bör vara specifika och mätbara

”Mål bör vara specifika och mätbara.”

Ja. Jag vet.
SMARTa mål ska det vara:
Specifika. Mätbara. Accepterat. Realistiska. Tidssatta.

Problemet är bara att jag inte direkt går igång på SMARTa mål (längre).

Däremot går jag verkligen igång på aktiviteter som jag i någon mån kan kvantifiera. Att läsa 100 böcker under 2018. Att läsa alfabetet. Att springa en gång/vecka. Eller aktiviteter som jag kan logga antal dagar i sträck på, som min dagliga morgonsjua (idag genomförde jag, med smärtande ländrygg, sjua nummer 1593 på raken), min Headspace-meditation (idag nummer 104, har hållit på lika länge som morgonsjuan men missat en dag emellanåt, varvid jag bara plockar upp tråden dagen efter igen) och min tysk-kurs i DuoLingo (154 dagen idag).

Vad leder det till då? Varför sätter jag inte bara SMARTa mål som i nedbruten form kan uppnås genom dessa kvantifierbara aktiviteter?

Bra fråga.

Morgonsjuan, löpningen och meditationen bidrar till fysisk och själsligt välbefinnande. Och det är ju fint nog, men långt ifrån SMART formulerat.

Läsandet och språkkursen bidrar till mental spänst. och det är också fint nog, men lika långt ifrån SMART formulerat.

Måhända att jag under 2019 kommer att sätta ett ekonomiskt mål (ja, ett SMART sådant) för mitt företag. Måhända? Jamen jo. Jag ska det. Jag har nog redan satt det när jag tänker efter. Och det känns bra. Det kommer generera underliggande aktiviteter som alla syftar till att hjälpa mig uppnå mitt SMARTa ekonomiska mål. Och ja, det är så klart kvantifierbart och enkelt att logga på det där viset som kittlar mig.

Men detta är verkligen ett undantag. Det är precis som om jag tycker om, och går igång på, de kvantifierbara aktiviteterna, likväl som jag kan gå igång på ännu mer högflygande intentioner, som i min värld befinner sig steget ovanför mål. Lite flummigare, lite mer odefinierade, inte så planlagda och strukturerade. Som SMARTa mål betraktade i alla fall. Titta bara på min intention för 2018, att leva ett medvetet digitalt och analogt liv. Inte är det SMART formulerat, och det är inte de underliggande aktiviteterna heller. Men oj vad mycket av det som jag genomfört!

Så. Visst b ö r mål vara SMART formulerade, men inte bara-för-att. Det köper jag inte. Hjälper det mig att formulera mål SMART och/eller att sätta kvantifierbara aktivitetsutmaningar och/eller högtflygande intentioner, så kör! Spelar ingen roll vad ”man bör” eller inte, om det hjälper är det till gagn, om det stjälper är det inte till gagn. Och vi är alla olika, så ock inom ramen för samma individ. Det fanns en tidpunkt i livet då SMARTa mål kittlade mig, och då var de ju verkligen till gagn för mig, likväl som intentionssättandet vuxit fram i takt med att målsättande slutade kittla.

Summan av kardemumman: Testa! Lek! Experimentera! Se vad som funkar och inte funkar, vad som är till gagn eller ej, och inte minst, var öppen för att utvärdera ”ditt sätt” med jämna mellanrum, för vi är alla stadda i förändring, och det bör även våra system vara, annars riskerar de att leda till stagnation snarare än expansion.

Att sätta en ny vana?

21 gånger. Har jag hört det ska krävas för att sätta en ny vana. Fast det finns de som säger att det krävs många fler gånger än så. Mitt kallbadande kvalar inte in oavsett. Kallbadade nämligen ikväll för andra gången i mitt liv. Men det känns som om jag håller på att sätta en ny vana. Eller… vana kanske är fel ord? Jag bor inte så till att jag kommer kasta mig i plurret dagligen, hur skönt det än verkar. Men det känns verkligen som att jag fått upp ögonen för en aktivitet som jag tycker mycket om – som river skönt i mig, ger mig den där pulserande känslan av l i v.

Befinner mig hos momo och här är det onekligen mer görbart, med fem-tio minuters promenad ner till stranden. Fick med mig barnen och momos hund som sällskap (och livvakter). Strippade, tog raska kliv nerför badbryggan, stannade en mikrosekund ovanför vattenytan innan jag bara plöjde på. Det är galet kallt, och samtidigt inte. Kroppen i stort känns liksom, men sen börjar fötter och vader domna i kylan, så då vände jag upp till en väntande handduk. Gnugga, gnugga, blodcirkulationen på topp, raskt på med kläder igen och sen styrde vi kosan hemåt.

Kommer göra om det. Troligen redan imorgon, och ytterligare ett par gången innan året är slut. Och jag vore ju inte mig med mindre än att det redan snurrar i skallen om jag ska sätta upp något mål på antal kallbad under 2019… haha. Ja, så upholder – löfteshållare – jag är, så kittlas jag av sånt! Men kanske det får anstå ändå. Fördelen med ett uttalat mål är å andra sidan att jag då får en påminnelse med jämna mellanrum, som sannolikt leder till större antal genomförda kallbad. Nåväl, det återstår några dagar på året då jag kan fnula på det där…

En betraktelse, del ett av tre

Del ett av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Helena vänder sig mot mig, tittar intresserat och håller kvar blicken. Hon är där, för mig, just nu. Det finns en intensitet i hennes närvaro som känns elektrisk.

Sedan rullar orden ur henne, blixtsnabba och träffsäkra. Hon vet vad hon ser och vågar leverera det.

– Jag har gjort ett sådant lappkast i mitt liv. Tidigare behövde jag bevisa att jag var någonting. Jag måste vinna, få dig att tycka som jag, för det gav mig ett värde. Annars var jag värdelös. Det finns inte på kartan idag.

Ett av de ord jag lärt av Helena Roth är tankespjärn. Hon tycks älska när någon är av en annan uppfattning än hon, när hon får möjlighet att reflektera, vrida och vända på något och ibland, som en slutsats, stå kvar på samma ställe som innan och andra gånger, nicka och säga ”tack för insikterna” och vara beredd att följa med på ännu en resa, mot än fler insikter.

Den som försöker boxa in Helena har ett svårt arbete. Nej, inte ur aspekten skicka ett meddelande till, för hon inboxar gärna, jag menar ur aspekten göra sig en fast och färdig föreställning om vem hon är.

­– När jag coachar vill jag gärna komma i kontakt med det äkta i mig själv och i klienten. Jag kan finnas där med en fråga, med tystnad, med ett påstående och hela tiden återkomma till frågan: Vem är du? Vad är du? Lever du så? Det kan väcka insikter om att det finns ett gap mellan hur personen lever och vem hen egentligen är, och det kan innebära ett första steg mot att bli mer äkta.

100% engagemang

Helena tillåter sig att växa, att expandera, att ompröva och att rensa. När hon går in i ett projekt gör hon det med totalt engagemang och har dessutom en förkärlek för det omöjliga. Eller snarare, en förkärlek för att testa om det omöjliga är möjligt.

Då och då visar hon att målen är möjliga att nå. Som under 2014, då hon bestämde sig för att på tre månader träffa 100 nya coachklienter och ta med dem på coachwalks. Mission accomplished. Eller under 2015 då hon genomfört 90-dagarsprojektet #cleanse4expansion.

– En kompis sa till mig att hon stressas av mina omöjlighetsprojekt. Det är hennes tankar, jag stressas inte. Om jag tycker det är kul att hoppa på en utmaning som varar i hundra dagar, varför inte? Det ger mig varken lycka eller olycka. Tidigare hade jag mer behov av kontroll och nu lever jag mer i det okända, där mitt bestående minne är att jag inte slaviskt följer projekten. Jag tar till mig det jag vill.

Storslagna visioner

Projekten visar ändå att Helena har en storslagen sida. Hon ser företeelser på systemnivå. Hon ser hur saker fungerar och inte fungerar och har förmågan att se vad som skulle må bra av förändringar eller justeringar.

solros– Jag ser helheterna i det stora och så har jag varit sedan jag jobbade i läkemedelsbranschen. När jag ser brister skapar jag system som ska fungera. En gång jobbade jag på en maskinutvecklingsfirma och sa till en kollega att jag ville rädda världen. Hon sa ”man behöver inte göra det så stort”. Där kändes det så begränsat. Jag vill upp i det stora. Jag vill mer.

Helena är utbildad biolog och valde en inriktning som liknar en apotekares, för att hon hade en idé om att jobba som etnofarmakolog, men kom direkt efter examen att börja arbeta som anställd i läkemedelsbranschen. Själv har jag bara mött frifräsaren Helena Roth: Den intensiva engagerade blomma som driver frågor hjärtat klappar för, oavsett hur många belackare hon möter.

Ett steg i taget

Upplever många gånger att människor räds att agera. Tror mig ha utkristalliserat åtminstone två gemensamma nämnare, som ofta dyker upp. Antingen i kombination eller var för sig.

  1. Oförmåga att se alla steg som krävs för att ta sig i mål
  2. Att målet känns oöverstigligt, som ett veritabelt Mount Everest

Om vi tittar på det första, att inte se alla steg på vägen till målet, så upplever jag det mer och mer, i min omgivning. Själv har jag inte en susning om vad som krävs för att nå mitt mål (hållbart lärande samhälle är ju ett av dem), men jag kan se mitt nästa steg. Och kanske ett steg vidare utöver det. Det räcker för mig. Som gammal projektledare vet jag inte riktigt hur jag skulle förhållit mig till en sådan som jag, men å andra sidan, allt mer av projektledning blir ju mer agil på alla sätt och vis, och där handlar det ju just om att planera ett par steg i detalj, men inte alla steg – för det kommer hända så mycket på vägen att det oftast är ogjort arbete. Däremot vet man vart man vill, slutmålet är definierat.

Det andra då, att målet känns oöverstigligt. Det är precis som om vi landat i någon slags kollektiv tro att vi måste kunna allt första gången vi gör något. Säg att jag vill lära mig bergsbestigning. Inte skulle jag då angripa Mount Everest som första berg. Skulle du? Nä, snarast skulle du, liksom jag, börja med en lite backe eller kulle nånstans. Som ett sätt att öva, träna sig, bygga den typ av muskler som behövs för att kunna angripa det långsiktiga målet.

20131015-104424.jpgFörste januari satte jag ett mål att cykla 1000 kilometer under 2013. När jag gjorde det så visste jag ju också att varje vända på cykeln, med RunKeeper igång, skulle ta mig ett steg närmre mitt mål. Och jag nådde målet, tidigare än jag trodde, med 3 månader tillgodo.

Så, min slutsats är att definiera ett tillräckligt litet nästa steg, ett steg som är hanterbart och leder i rätt riktning i grova drag. På det viset kommer du åt båda dessa faktorer i ett nafs.

Vad är ditt nästa steg?