En av de viktigaste beståndsdelarna i min egen personliga inre resa är det som jag på engelska benämner såsom being gentle to myself. I ett försök att hitta ett bra svenskt begrepp för detsamma, leddes jag till att kalla det varsam inre dialog. En varsam samvaro.
En lek med ord. Vara samman, inte åtskild. Vara i varsam samvaro. Vila, i varsam samvaro.
Med en barsk inre dialog bygger jag barriärer inombords, där det av mig som är den inre dialogen närmast vill undvika att riktigt kännas vid mitt fysiska jag. Gör sig själv till ett slags över-jag som ser ner på resten av mig, fryner på näsan, står över, är bättre än…
Men varför? Vem gagnas av det? Med en varsam inre dialog vill jag vara i samvaro med mig själv, på så många sätt. Acceptera, älska, tycka om. Hela mitt jag, allt det jag är. Glädas åt framsteg och hålla ett space för motgång, misstag och klumpigheter. Låta mig lära av mig och min resa på jord och i sinne.
Hur – och kanske när – är du i varsam samvaro med dig?
Ping: #blogg100 – Från fakta till förslag. | HERO – the coach
Ping: Livet är inte skapt så | HERO – the coach
Ping: Feberyrselns heta famntag | HERO – the coach
Ping: Att besöka det förflutna, på nytt. | HERO – the coach
Ping: Därför fullföljer jag! | HERO – the coach
Ping: … och det händer, fortfarande. | HERO – the coach
Hur: Lyhörd, empatisk, förstående. Barmhärtig, varsam, mottagande. Så som jag är mot och med andra.
När: Ibland. Det är svårare. När jag är fullt närvarande, utan att kämpa emot det som är, utan öppen och mottagande. Likaväl som någon annan måste ta emot min omsorg, måste jag ta emot den. Vilket är en process som öppnat oanade bråddjup.
~Lisa/Lynxia
Vilken vacker kommentar Lisa. Tack.
Min vän Dominic skrev just en kommentar på FB, där han sa att det var en slags ömsint vördnad, något jag byggde vidare på, för det finns också en ömsint vårdnad i det. Och det är precis vad jag läser in i din kommentar.
*Namaste*