När jag mår som bäst

Sitter på utbildning. Får i uppgift att gradera mig själv i fyra steg mellan två ord satta i ett motsatsförhållande. En hel radda motsats-ordpar ska jag ta mig igenom, och efter en stund inser jag att jag tappat bort den avgörande ingångsfaktorn: gradera dig i relation till när du mår som bäst.

Och jag ser – plötsligt – min förvirring. Jag vet inte…

Svarar jag som jag svarar, för att jag är van vid att agera på x eller y vis? Handlar det mer om vanan att agera utifrån x eller y än om inre välbefinnande? Och vad innebär egentligen när jag mår som bäst? Hur vet jag det? Hur känns det, när jag är och verkar i världen, utifrån att jag mår som allra bäst? Hur är det att leva mitt liv utifrån den utgångspunkten?

Tung insikt.
Den landar. Den känns.
Den pockar på ett nyfiket utforskande.
Den säger mig att det finns något att upptäcka här, en dörr öppnas att under en period gå genom livet med glasögonen när mår jag som bäst på mig. Och jag är bra på just det. Det är en av mina superkrafter (det hörde jag mig säga under lunchen, tidigare på dagen, till en av mina kursare), att sätta på mig ett par metaforiska glasögon med det jag vill fokusera på. På så vis har jag arbetat med min ilska och aggression, med mina inre diktatorer, med min livsuppgift att göra ett positivt avtryck och mycket annat. Nu, när jag mår som bäst.

Nyfiket, bubbligt och samtidigt väldigt klar över att jag i detta nu startar ett nytt projekt, undersökande, utforskande, upptäckande. Inombords. Spännande!

Sjösättning

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

*Slår på stora trumman*

*Slår på stora trumman…*

Snart nog är det läge att släppa ut mitt nyfödda hjärtebarn synligt för världen.

Pirrigt.
Spännande.
Bubbligt.
Vad ska folk säga! Hur ska mitt hjärtebarn tas emot?

Räddhågsen.
Nervös.
Osäker.
Vad ska folk säga! Hur ska mitt hjärtebarn tas emot?

*Så jag slår lite till på stora trumman av ren och skär trots!*

För vad folk säger spelar inte så stor roll.
Jag är intresserad av vad de har att säga om detta, som faller inom ramen för målgruppen. De som lockas av mitt hjärtebarn – och jag vet att det finns människor som faller inom ramen för den kategorin –, deras väckta tankar tar jag mer än gärna del av!

Vad folk i gemen säger, det gör varken till eller från. För det jag har att erbjuda, detta mitt hjärtebarn, är inte en massproducerad produkt som anses lyckad om den köps av hundratusentals personer. Nej, nej. Långt därifrån! Detta är – som du snart kommer bli varse – en högst specialiserad tjänst riktad till en liten andel människor. Hur just dessa tar emot mitt hjärtebarn – d e t är riktigt spännande, pirrigt och bubbligt!

*Slår lite till på trumman, snart nog går ridån upp!*