Lågt hängande frukter

Att sparra.
I ett samtal.
I boxningsringen.
Oavsett var, så gagnar det att sparra.
Givet att jag är i behov att öva, träna, få testa nytt, lära in nya tanke- eller rörelsemönster. (Alltsom oftast med andra ord.)

Sparringpartner Lena Fridlund, vilken klippa. Kul har vi dessutom!

Har sparrat i dagarna två, nästa möte inbokat i övermorgon. Min chef har fått gå till jobbet, på ett sätt som hen inte gjort på länge. Det är så lätt att bara köra på utan att faktiskt reflektera över om insatsen är värd det. Om timmarna jag, i form av min egen arbetare, lägger ner faktiskt ger de resultat och den effekt jag, i form av min egen chef, önskar. Eller inte?

Och önskar chefen inget, för att chefen inte har gjort sitt jobb, ja, då kan arbetaren i mig jobba ihjäl sig, klappa sig på axeln och säga Bra jobbat! fast det enda som hen kanske lyckas är en form av Sisyfosarbete.

Men nu är chefen ombord, arbetarens direktiv blir allt tydligare, och samverkan dem emellan kommer att ge resultat. Eftersom chefen vaknat och går till jobbet kommer hen ha koll på uppföljningen av resultat och effekt av arbetarens arbetsinsats. Blir det inte resultat – ändra. Gör något annat. Tänk om, tänk till, tänk nytt. Och agera. Och följ upp. I en evig spiral!

Vi avslutade med att sätta mål, och min sparringpartner var noga med att säkerställa att vi båda fick ett par lågt hängande frukter med oss till nästa sparringtillfälle. Det både inspirerade och gav mig tankespjärn.

Så när dagens Mastermindmöte led mot sitt slut, bad jag deltagarna att ge mig ett kortsiktigt mål att bocka av tills vi ses igen nästa vecka, och ett långsiktigt att ta ett kliv framåt i till dess.

Att blanda de två typerna av mål, kort- och långsiktigt, och säkerställa att det finns åtminstone en eller ett par lågt hängande frukter bland de mer omogna och svåråtkomliga målen, gör gott. Det ger en känsla av progression, att något händer, och är ett ypperligt tillfälle att klappa sig på axeln och säga Bra jobbat där!

Fakta vs Åsikt

Vi tar det igen: 
Du har en plan. Du vill åstadkomma något. Du agerar och får ett resultat.
Kanske blev resultatet precis det du avsåg att åstadkomma. Kanske blev det delvis det du avsåg, eller så blev resultatet definitivt nått helt annat än vad du avsåg. Men oavsett vad, så har du ett resultat. Och det resultatet är ren och skär fakta.

Sen då?
Jo, om resultatet blev det avsedda, kanske du tänker Wihoo, så lyckat resultat. Det här blev ju helt fantastiskt, så lyckad jag känner mig!

Om resultatet blev lite sisådär, kanske du tänker Njae, det blev ju inte helt lysande det här, fast, det duger kanske.

Och om resultatet inte alls blev det avsedda, är risken stor att du tänker Amen gud så kass jag är, vilket katastrofalt misslyckande, jag är ju helt värdelös, lika bra jag lägger ner, det här kommer ju aldrig att gå. 

Ovanstående är exempel på åsikter, på mitt dömande, mina tankar, om resultatet.
Och vad händer när jag, du, vi alla lite till mans, förväxlar åsikten med fakta?

Jag skulle tro att jag inte är ensam om att landa i en rädsla för misslyckandet, en rädsla som lätt gör mig handlingsförlamad, vilket leder till passivitet. För är jag rädd för misslyckandet (dvs åsikten om) så kommer jag med stor sannolikhet inte att agera. Och mitt icke-agerande gör att jag inte ger mig en chans att ta reda på vad jag hade kunnat få för resultat.

Fakta = Önskat eller oönskat resultat.
Åsikt = Lyckat eller misslyckat resultat.

 

Men sen, absolut!

Hur många saker vet du med dig att du verkligen hade gagnats av att göra, och likförbaskat gör du inte dem?

Hur många saker vet du med dig att du kommer börja göra, sånt som verkligen skulle gagna dig, men du ska bara [lägg till valfri bortförklaring] först?

Hur många saker vet du kommer göra ditt liv rikare, bättre, härligare, roligare, mer utmanande (på det där härligt pirriga viset!) som du ska göra. Bara inte nu. Men sen, absolut!

Är du som jag har du otaliga exempel att plocka fram som ess ur rockärmen.
Problemet är ju att det faktiskt inte är ess du plockar fram, utan…
sämre hälsa – för att jag inte slutar röka, börjar springa/gymma/simma, hoppar av bussen en hållplats före och går sista biten, tar trapporna istället för hissen…
sämre ekonomi – för att jag inte tar en halv dag/år och med hjälp av t ex Compriser kollar status på bolån/försäkringar/mobilabonnemang osv och får ner mina kostnader rejält, drar på att fatta beslut om olika former av investeringar, skjuter alla tankar på pensionssparande på framtiden…
sämre relationer – för att jag håller inne med kärleksbetygelser, inte orkar bjuda in till social samvaro av olika slag, för att jag drar på mig offerkoftan så fort jag går en promenad med bästa vännen som gör att vi båda gär därifån mer deprimerade än vi var när vi sågs…

Och så vidare.
Listan kan göras lång, och exemplen än talrikare.

Vad är det som gör att vi (jag är den första att räcka upp handen, men anar att jag inte är ensam om det här…) prokrastinerar? Att vi inte agerar? Att vi undviker att prioritera sådant vi ärligt vet kommer göra oss gott?

Mmhmm…
Ärligt talat är det där retoriska frågor.
För jag vet (tror jag). Och till stor del är det bara dåliga ursäkter…

Vad jag också vet är att n ä r jag tar action, så kostar det mig generellt sett mindre energi (än att gå och dra på ”jag borde verkligen”-surdegar) o c h ger mig bättre resultat (än mitt icke-görande ger… självklart!).

*skakar på huvudet.
Människan.
Fascinerande varelse, eller hur?!*

Misslyckande är en åsikt

Vad betyder det att misslyckas? Och varför är vi så rädda för att misslyckas?

En av de enklaste och samtidigt mest betydelsefulla förklaringarna på det där med att misslyckas fick jag höra från Dennis Westerberg. Han sa nått i stil med att ett misslyckande är en åsikt. Misslyckandet är inte själva resultatet, för resultatet är till sin natur neutralt. När man sätter sig för att åstadkomma något, så finns två möjliga resultat. Ett önskat och avsett resultat, eller ett oönskat icke-avsett resultat.

Det finns två utfall: antingen får du det önskade och avsedda resultatet, eller så får du det inte. Fakta. Konstaterande.

Misslyckande å andra sidan är åsikten som vi, ganska slentrianmässigt och ofta helt i onödan, lägger på det icke-avsedda resultatet.

Hänger du med? Och håller du med?

Lyssnade till en podcast, minns inte vilken, [Tillägg 15JUN2015: James Clear, The One You feed!] jag lyssnar på så många nuförtiden, som också pratade om detta med misslyckande utifrån ett forskarvärldsperspektiv. En forskare kallar inte icke-avsedda resultat för misslyckande. Åtminstone tror jag inte en forskare som gör det skulle fortsätta i forskarsvängen så väldigt länge. För forskaren är ju även ett icke-avsett resultat en bit information som för med sig mycket värde. Det är en bit information som säger ”Så här får du inte det avsedda resultatet.” och det är väldigt värdefullt att veta, eller hur? Ju fler sådana resultat du samlar, desto snävare blir ju vägen fram, mot det önskade resultatet. (Alla känner väl till Thomas Edison och hur han uttryckt sig i stil med att han inte misslyckats utan hittat 9999 sätt att inte skapa en glödlampa på?)

Steg nummer ett för mig är att se och erkänna det neutrala i att uppnå, eller inte uppnå, ett visst resultat. Att tanken på om något är lyckat eller inte är en åsikt kring ett faktum, snarare än ett faktum i sig självt.

Det andra handlar om varför vi är så rädda för att misslyckas. Och jag skulle tro att du kan se vad svaret är på det också. Rädslan ligger ju i åsikten. Åsikten för vad andra ska tycka, tänka, säga kring mitt ”misslyckande”. Frågan är ju varför det spelar roll?

För egen del, så säger det något om vilken betydelse jag lägger vid en viss människas (grupp av människors) åsikter. Att jag bryr mig om vad någon säger om det resultat jag levererat (vare sig det är det avsedda eller ej), handlar inte egentligen om resultatet i fråga, utan om den personens åsikt.

Den åsikten kan jag faktiskt bemöta på samma vis som jag bemöter mitt resultat – som något neutralt. Vi faller i fällan att tro att någons åsikt spelar stor roll, och har inverkan på vårt välbefinnande, men det är de facto våra tankar om det hela som påverkar oss och avgör vårt välbefinnande.

Jag tar ett exempel. Låt säga att jag experimenterat i köket och lagat mat utifrån vad som finns i kyl och skafferi. Vi sätter oss till dukat bord och börjar äta. Om familjen då är av olika åsikt, dvs barnen tycker det smakar vedervärdigt medan maken gillar det – vad ska jag dra för slutsats av det? Är det ett misslyckande? Eller ett halvt misslyckande? Eller ska jag bara inse att resultatet blev en ätlig middag, som vissa tyckte om, och andra inte tyckte om. Om jag då lägger enorm vikt vid barnens åsikt, oj så misslyckad jag kan känna mig av det. Om jag istället tar det för vad det är, att middagen helt enkelt inte föll dem på läppen, tja, då samlar jag bara på mig fakta som säger att just den hittte-på-rätten lämpar sig bättre för kvällar då barnen inte äter hemma. Neutralt. De facto. Känner jag mig misslyckad då? Nä. För jag har bara samlat information som jag kan dra nytta av i framtiden, eller hur?

Vad skulle hända, om du testade att se på dina resultat framöver som information, som datapunkter, istället för att du ålägger dem en betydelse att de säger något om dig och ditt värde?

Och i synnerhet, vad skulle hända, om du testade att se på dina oönskade och icke-avsedda resultat framöver som information, istället för som misslyckande?