Passar du på?

2018 är snart slut och 2019 står snart för dörren. Jag tar tillfället i akt att reflektera över det gångna året, något som jag brukar skicka ut i världen som ett blogginlägg på nyårsafton. Stort som litet, glädje som sorg, lärdomar och upptäckter, sådant som tagit upp min tid och hur årets intention förlöpt. Har inte börjat skissa på inlägget, men det maler lite i skymundan i skallen, så snart nog. Jag passar även på att sätta en intention för det kommande året, som jag också bloggar den första januari varje år.

2018 blev annorlunda. Min intention för 2018 gjorde att jag gick igång och skapade en hel radda med uttalade aktiviteter som jag sedan följt upp efter varje månad under året som gått. Och jag har tyckt om det. Det har gett mig en påminnelse, minst månatligen, så de allra flesta av mina uttalade göromål har blivit genomförda. Så det är ganska goda chanser att intentionen för 2019 också får underhuggare av detta slag. Vissa av underhuggarna från 2018 kommer jag dessutom fortsätta med, för att de givit mig önskad effekt, som digital sabbat till exempel.

Hur gör du? Reflekterar du över året som gått? Sätter SMARTa mål och/eller intentioner för året som kommer?

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

Fick en fråga i ett FB-meddelande om jag skrivit något om rädsla, och insåg när jag sniffade runt på min blogg att jag skrivit ganska mycket om det ämnet. Så jag skickade iväg en drös länkar, och fick tillbaka en reflektion i frågeform:

Har rädslan varit en stor faktor i ditt liv?

Det gav mig anledning att reflektera. Och visst är det så. Rädsla har varit en stor del av mitt liv, främst av två skäl:

1) att jag trott att rädslan var Sanning, dvs, att känslan kommer från en tanke som jag måste tror på.

2) att jag haft en grundinställning som ibland viskat i mitt öra och ibland bankat mig i huvudet, skrikandes ”Du är inte ok!”.

Med utgångspunkt i detta, så är det inte konstigt att jag varit rädd för att se mig själv för den jag är. Eftersom min grundton varit – men inte längre är – att jag inte duger så är det mig själv jag varit rädd för. Jag ”visste ju” att jag var kass, och att då se på mig själv ännu mer skulle ju bara ge mig än mer bevis för detta faktum. Inte konstigt att jag varit rädd för att verkligen möta andra, livrädd för vad det skulle kunna väcka i mig, göra att jag tvingades upptäcka än mer i mig själv som jag inte ansåg dög, eller vad ok, eller bra.rädslan

Så är det inte längre. Och jag är så tacksam för att jag kommit över det, men samtidigt så är jag snäll mot mig själv och tänker kärleksfullt på den Helena som jag varit. Jag tänker att jag gjort så gott jag kunnat, hela tiden, och att det inte gagnar mig överhuvudtaget att banka på mig själv för det som varit. För det är förbi. Det hände. Det händer inte.

Fick en liten följdfråga om jag hade några rädslor kvar. Och det har jag så klart, massvis. Men jag tar dem inte på så blodigt allvar längre (och inte mig själv heller) och det gör all skillnad i världen för mig.

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?