Att komma till insikt.

De dyker ju bara upp, de där insikterna. Så var det, denna gången med. Satt och klottrade lite i min Idébok om vad som gör mitt liv rikt, en fråga som jag stött på i FB-gruppen Ett rikare liv. Funderade kring vad jag vill göra, vad jag inte vill göra, vad jag vill sluta göra såväl som vad jag vill börja göra.

Och då dök den upp – insikten:
Jag vill coacha mer. 

Klart som korvspad, inga krusiduller. Bara så. Rätt upp och ned.

Jaha, sa jag, till mig själv, och konstaterade att då får jag väl se till att agera på det då.

Det är ju så det blir av. Law of attraction i sällskap med sin mindre kända kusin från landet, law of action. När de två slår följe börjar det hända saker.

Den tydligaste beskrivningen av hur det är att bli coachad av mig finns på min engelska hemsida, men på sätt och vis är det egalt, eftersom jag utgår från en inledande CoachWalk eller CoachTalk där jag står för kostnaden. Ett sätt för den potentiella klienten att uppleva min coaching, istället för att få den beskriven för sig, på samma gång som det ger mig en chans att känna efter om detta är en person jag vill jobba med. Blir du nyfiken så tjoa till, jag nås enklast på helena punkt roth at respondi punkt se eller via Facebook.

Och förresten – vad innebär ett rikare liv för dig?

Jag älskar det jag gör!

Har haft en fantastiskt underbart härlig dag, som började med en CoachWalk med den klient som hängt med allra längst på min resa som coach. Att få börja dagen med att gå bredvid en individ som får insikt på insikt är stort.

Sen kom Pernilla Tillander för en snabb lunch innan vi satte oss i bilen på väg till Skurup där vi kör insatsen ”Ringar på vattnet – vi gör bättre när vi kan” för all förskolepersonal i kommunen, inom ramen för ESF-projektet ”Inkludera och mötas”, ett fantastiskt initiativ som Annhild Månsson roddar. Utifrån den insatsen har vi också fått till stånd en fördjupning för förskolechefer och enhetsutvecklare. Under eftermiddagen körde vi den andra av fyra workshops med detta något mindre gäng.

Och oj vad jag älskar, älskar, älskar det jag gör alltså! Att se människor kliva fram, steppa upp, dela med sig, våga blotta sig, ställa den där frågan som skaver, bjuda på sig själva och försöka, försöka igen, brista ut i asgarv åt hur tokigt det kan bli och sen köra tredje gången gillt och bara sätta det klockrent – det är en ynnest, och jag blir rörd till tårar, får gåshud med jämna mellanrum, skrattar så jag får magknip och njuter av att se människor växa.

Som bonus (och detta ”ska man inte egentligen avslöja, men det skiter jag i”) så växer jag själv! Jag får hjälp, insikter, utmanas och bekräftas och lär mig varje gång jag möter (på riktigt: möter!) människor på detta viset. Och så är det så himla roligt att arbeta ihop med Pernilla ska ni veta – detta är ett samarbete som ger mersmak och jag ser med pirr och glädje och stor dos nyfikenhet fram emot vad mer vi kommer hitta på tillsammans.

Att ge mig hän

Idag har varit en ljuvlig dag, vars härlighet växte fram successivt, för att jag lät det ske.

Hade en CoachWalk inbokad i morse, något som alltid ger mig en kick inför resten av dagen. Därefter väckte jag sonen, innan jag cyklade till stan för ett fika-möte om ett av projekten jag arbetar med, ett projekt som ligger mig så varmt om hjärtat. Angeläget till tusen. Känns viktigt och stort.

Mr B hade studiedag och var ledig från skolan, så igår när jag nämnde att jag hade ett möte inne i stan, kom han på att han ju kunde ta sig upp till stan och köra lite PokémonGo under tiden. Så efter mötet sammanstrålande jag och Mr B vid stadsbiblioteket, och sen var den stora Pokémon-jakten igång. Som vi gått staden runt, under ivrigt samtal, tagit Poké-stop efter Poké-stop, samlat på oss Weedles, Rattatas, Voltorbs och alla deras kompisar. Vi har kläckt ägg – jag fick en Snorlax i mitt 10k-ägg, något B blev vansinnigt avundsglad över – och levlat upp, nosat Pikachu själv i hasorna men tyvärr smet hen utan att vi fick en chans att börja kasta bollar på hen, vi har tagit över gym till höger och vänster, fajtats (jag fick min första vinst!) och revive:at våra utslagna Pokémons, samtidigt som vi käkat lunch på Slottsträdgårdens café, plurrat vid Scandiabadet i Västra Hamnen, och lyxat till det med lite glass innan vi styrde kosan åter mot Stadsbiblioteket och min cykel.snorlax

Vi har njutit av livet.
Av leken.
Av solsken och ljumma vindar, av hav och land.
Av varandras sällskap.plurrat

En alldeles, alldeles ljuvlig dag – bättre kunde den inte blivit.
Vilken ynnest, och lyx, att ha både möjlighet och förmåga att ta tillvara på stunder som dessa! Att ge mig hän, att släppa att-göra-listor och åtaganden, och bara vara.

Observerar skillnader

Cyklar hem efter en hel dag ute hos kund, lämnar ryggsäcken i hallen innan jag vänder på klacken för en dryg timmes CoachWalk med en klient. Väl hemma ställer jag mig i köket för att laga mat, i sällsamt sällskap av Charlotte och Britta Sjöström i 100%-podden. homeland

Gyllengul linssoppa slinker varmt och välgörande ner i magen innan jag och maken häller oss i soffan för att se ett avsnitt av Homeland på Netflix. Tar en handfull torkade äppleringar som jag knaprar på innan jag tar slut.

Tack vare CoachWalken är jag inte helt urladdad dock. Det är härligt att få en chans att röra på mig. En promenad i solskenet, i lite bitig vårvind. Att långsamt få vandra, under samtal, skänka tankespjärn, vara i tystnad. Att vara där när en persons medvetande expanderar framför mina ögon; en själ som lyser allt klarare, allt färre filter som förvränger och förvrider bilden jag och omgivningen uppfattar.

Skillnaden mellan det jag ägnat merparten av dagen åt kontra upplevelsen under CoachWalken. Tacksam för att jag får en chans att uppleva skillnaden, observera den, känna efter. Var gör jag mest nytta? Var kommer jag till min rätta, var lyser min själ klarast? Vad känns mest givande? Vad gagnar världen mest, i det lilla såväl som det stora?

Jag vet svaret på mina frågor. Det känns skönt, och viktigt. Jag tar dem på allvar, både frågorna och svaren.

Ställer du motsvarande frågor till dig själv emellanåt?

Tiden, denna gåva!

Tänk så mycket tid vi har.
Hela 24 timmar/dygn. Tjugofyra. Timmar. Per. Dygn.
En skatt, vilken rikedom, en gåva att göra något av!

Själv väljer jag åtta timmar till sömn. Den är given, för mig. Jag mår bra av det och njuter av det. Tycker om min säng, tycker om sömn. Restorativt. Uppbyggande.

Men resten av tiden då? Sexton timmar kvar. Vad gör jag av dessa timmar?
Lagar mat. Äter, ibland allena, andra gånger i gemenskap. Mediterar, ca tjugo minuter Headspace varje dag. Sen har jag min Sjua rörelse, som jag oftast gör i samband med daglig tvagning och påklädning.

Jag skriver. Bloggar. Inte allt jag skriver skickas ut i etern, men mycket. Vill skriva mer. Min skrivretreat i januari gav mersmak. Föresatte mig att blocka dagar i kalendern, för skrivande i längre sjok även hemma, men det har inte blivit av. Föresatsen kvarstår dock, liksom avsikten att ge mig själv två dagars skrivretreat varje kvartal.

Sociala media. Tar min tid. Och ja, faktiskt lite mer tid än jag känner mig bekväm med. Den planlösa tiden, den grämer mig. Att lägga 30 minuter på förmiddagen för att checka in, den vill jag ha. Men resten? Planlösheten skaver. Där är jag ovarsam med den gåva varje dag för med sig, gåvan som är tid.

Möten. Och då menar jag inte projektmöten, utan möten person till person. Coachsamtal (ibland är jag coach, ibland klient), Walk n Talks. HangOut’s, eller än hellre, min favorit HangIn’s. En timme eller två, där själ möter själ, där något kan hända i mellanrummet, där min förståelse för och upplevelse av livet vidgas, expanderar. Explorativt. Ibland väldigt processinriktat, konkret, beslut fattas, handlingsplaner dras upp. heart to heartJust nu har jag hela 12 dylika sammanhang av skiftande karaktär, som regelbundet återkommer på olika frekvens i min kalender. Ibland dyker ett nytt sammanhang upp, engångsföreteelser, eller som inledning till ett nytt regelbundet återkommande sammanhang av själsmöten. Tolv stycken. Nej. Tretton. Glömde en. Kanske finns fler? Ja! Fjorton! Oavsett siffran: tänk! Fjorton sammanhang där jag upplever att min själ får näring, mitt hjärta stärks i all den värme och omsorg jag badar i, jag berikas av dessa tillåtande miljöer, att utforska, uppleva och vara i.

Sen finns projektmötena också. Jobbet liksom. Det som just nu genererar merparten av min inkomst. Att i de mötena vara jag. Där en utmaning, för mig, i den kontexten. Min hjärna utmanas, jag drar kopplingar, ser udda samband, föranar sådant som vi därmed kanske kan förebygga. Det har jag alltid bidragit med. Men att i den typen av sammanhang bidra även med den jag är nu och inte bara med den jag var då, där kan saker och ting uppstå, inte minst eftersom den jag var är det som ligger till grund för att jag har denna typen av uppdrag idag.

Finns ännu mer tid över. Och där gäller det att icke förglömma rörelsen, mestadels utomhus. Cyklar kors och tvärs genom staden. Promenerar, mol allena eller i sällskap, och snart snart väcks trädgården till liv igen… eller. Den har redan börjat, det spirar både här och där medan annat förmultnar. Allt står som redo att explodera, samlar en sista gnutta kraft inför vårens växtexplosion. Där vill jag spendera mer tid, med fingrarna i jorden. Plocka äpplen, bär, krikon, grönsaker och örter – snart nog är de första nässlorna redo för att plockas! Lagom tills de tagit slut i frysen, där förra årets förvällda dito senaste halvåret gett mig glimtar av en annan årstid. Kirskålen kommer något lite senare, men så finns det ännu kvar något fler portioner i frysen av förvälld kirskål.

Tjugofyra timmar. Varje dags tidsgåva. Till dig. Mig. Oss alla.

Den dagen kommer då vi inte längre får tjugofyra timmar.
Men givet att den dagen inte är idag – vad väljer du då att göra av dagens gåva?

En betraktelse, del två av tre

Del ett har publicerats tidigare. Här kommer del två av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Tror gott om människan

– Jag har länge haft känslan av att vilja rädda världen och numera har jag fått en helhetssyn på det. Det innebär att jag själv vill göra ett positivt avtryck och det sker till exempel genom mitt val av kost, att bilen är såld och att jag cyklar mer. Idag lever jag i världen utifrån hur jag skulle vilja att den ser ut. Jag tror gott om människor. Jag åker på smällar emellanåt och det är det värt, för jag mår så mycket bättre av att tro på människor, att se det goda och att göra gott.

Med två barn i skolåldern och som ordförande i den lokala föräldraföreningen kunde Helena se att skolan kan bli bättre, kan vara annorlunda. Tillsammans med en grupp andra, som också såg en icke utnyttjad potential i skolan, startade hon nätverket #skolvåren, som levt mycket av sitt liv i ett ymnigt twitterflöde och som också har resulterat i flera helgkonferenser på tryggt avstånd från Twitter, afk (dvs away from keyboard), eller snarare, konferenser och möten där deltagarna twittrat som bara den och gjort att Twitter, för några dagar, fyllts av massor av framtidstankar om skolan och vad vi ska ha den till.

Skoldebattör

– Jag tar del av skoldebatten i Sverige på nationell nivå. Det har att göra med min vilja att göra något bättre, och att jag tydligt har sett att vi inte måste lära människor en massa för att få en värld jag drömmer om. Vi kan ta det ur människan. Skolsystemet snarare begränsar människan, än låter hennes fulla potential få plats och utrymme. Det är den kopplingen som gör att mitt hjärta brinner för det.

rörelseMen Helena brinner inte bara för skolan. Hon vill bidra till att människor förverkligar sina drömmar. Hon vill vara med när en rörelse föds eller fortsätter. Det gör hon ganska ofta i rollen som coach, coaching som ofta bokstavligen sker i rörelse. Coachwalken är ett av hennes främsta element. Under promenerande samtal möter hon klienter som med hjälp av hennes frågor leder sig själva till nya insikter, till att sätta nya mål och ibland välja ny riktning i livet.

Det finns något i hennes intensitet som smittar. Något i hennes ärlighet. I hennes sätt att ställa frågor som lockar fram svar på djupet.

Invanda spår

klivutanför

Finner en skärmdump från en coachwalk jag gick i höstas. Jag påminns om hur våra tre Faverolle-hönor sakta men säkert tagit trädgården i besittning. Här frampå vårkanten har de tom vågat sig in på granntomten vid händelse av att de rymt från sin inhägnad. Busar. Men samtidigt, de väcker mina tankar kring den areal (både bildligt och faktiskt) jag själv tagit i besittning, genom olika val jag gjort i livet.

Så gör som jag, låt dig inspireras av mina hönor, som sakta erövrat trädgårdens fulla areal. När utforskade du senast okänd mark?