Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]

Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Salighet.

”Female sensuality”, Helena Roth. Skapad på Måla Mandala-kurs med Lisa Withlovelisa Rislöw, dagen innan helgkurs i Lekfull tantra, ledd av Charlotte Cronquist, reflektion nedan efter dag ett.

Närvaro.
Närhet.

Att finna mig.
I dina ögon.
Betrakta och betraktas.
I mitt ja. Mitt nej.
Tydlighet är snällhet, som alltid.
Att andas; frigörande, öppnande, energiskt. Ljudligt.

Kroppskontakt.
Händer som fjäderlätt smeker min kropp.
Styrkan av en arm som håller om.
Att låta njutningen synas, höras.

Att yppa min innersta önskan.
Vad vill jag. Just nu. Med just dig.
Att säga. Få. Ombestämma. Säga ånyo. Få ännu en gång.
Att våga släppa taget.
Att våga låta mig be om, få, ta emot.
Njuta.
Bara vara i. Vara med.
Sensualitet.
Smekningar.

Att inte ta ansvar för någon annan än mig.
Jag. Här. För mig. Inte dig.
Du. Här för dig. Inte mig.
I mellanrummen skapas Vi.
Flera stycken.
Växlar. Växer. Vävs ihop, av skratt, ögonkontakt, beröring.

Delar. Skrattar.
Sanning och lögn; mer skratt. Lättsamt och innerligt, på samma gång.
Sådant som är betydelsefull, och betydelselöst.

Elementmassage. Som jord, eld, vatten, luft, eter.
Tyngden. Jordad. Grundad. Mäktigt. Behövligt.
Förvåningen. Skönare att få än ge, vilket gav tillåtelse i efterhand för det jag gett. Som vinterbad: pirrande hud, nyuppväckt, levande. Blodet som flödar i ådrorna.
Porlande, pärlande. En stunds respit.
Lätt, lätt. Smekt av hår, av andning, av fingertopparnas yttersta del. Mer, ge mig mer!
Energismekt, av kraften i närhet och närvaro, även utan fysisk kontakt. Vi är så mycket mer, vi sträcker oss så långt bortom våra fysiska kroppar.

Gåvan.
Att jag gör. Vågar. Låter mig.
Ge. Få.
Njutning, innerlig njutning, långt från ABC.
Så mycket mer njutning det finns att tillgå i livet än jag vetat, vågat, förstått, förmått.

Börjar förstå.
Salighet!

Utflykt: Älskare och Älskarinnor

Åkte glad i hågen iväg till Skarhults Slott i sällskap med mig själv då jag inte fick något napp på min efterlysning. Tajmade min ankomsttid till klockan elva, då slottet öppnade, för att komma i tid till den första öppna guidade visningen för dagen, den om Den dolda kvinnomakten. Mycket välgjort, både utställningen i sig, guidens tilltal och berättelsen. Ögonöppnande – framför allt kring hur oerhört lite jag lärt och läst om kvinnans plats i historien.Efter visningen åt jag en lättare lunch i slottscaféet och tog en promenad i parken innan det var dags för öppen guidad visning nummer två: Älskare och älskarinnor. Tack vare lite personalbrist släpptes vi alla (och vi var många, uppemot etthundra personer i alla åldrar) in på ”vinden” som nyligen röjts ut (och som vi efteråt kunde kika runt i – där skulle jag kunnat gå runt en längre stund om det varit tillåtet, som det var nu fick vi kika in genom dörrarna till de andra ”vindsutrymmena”. Anledningen till citattecknen är att vinden i själva verket mest liknade en vanlig våning.). Slog mig ned och blev än en gång glatt överraskad av den höra kvaliteten på visningen – en kunnig guide, som talade med tydlig röst, kring ett ofantligt fascinerande ämne, den kvinnliga sexualiteten under femhundra år. Pendelrörelsen från ”sex är bra, skönt, njutning är något vackert” till ”sex är dåligt, fy skäms på dig, kvinnor har inte ens (eller ska inte ha) en sexuell drift” från sextonhundratalet till dags dato.

Två saker tar jag i synnerhet med mig från Älskare och Älskarinnor:
Den första är Besiktningsbyrån. Denna institution som instiftades 1847 i Stockholm fick efterföljare i flera svenska städer under artonhundratalet, men Besiktningsbyrån i Stockholm var i drift längst, ända till 1918. På Besiktningsbyrån skrevs ”lösaktiga kvinnor” in, för att inspekteras av läkare en-två gånger i veckan, allt för att säkra att karlarna som besökte dem inte skulle riskera att dra hem sexuellt överförbara sjukdomar hem till äkta frun. När jag hörde detta tappade jag hakan. Har aldrig hört talas om Besiktningsbyrån innan, och blev därför särdelen tacksam för än mer information då jag på kvällen råkade hamna framför tredje säsongen av Fröken Frimans krig, som till största del handlar just om denna oerhört kränkande behandling av kvinnor. Bilda dig, om du, liksom jag, helt gått miste om detta. Googla, läs på om Besiktningsbyrån och andra historiska klavertramp, åk till Skarhult för utställning/guidad visning och se Fröken Frimans krig!

Den andra är Pendelrörelsen. Guiden började med att förklara att de flesta av oss kanske har en syn på att vi historiskt sett varit på väg hela tiden mot ett mer öppet och tolerant samhälle, och att vi genast skulle förkasta denna syn och ersätta den med pendelrörelsen. För det har svängt, fram och tillbaka mellan århundradena. Från att man trodde att kvinnlig njutning var ett förbehåll för en lyckad graviditet och därvid något som stod högt på agendan, till att kvinnor överhuvudtaget inte ansågs ha någon sexualdrift. I dags dato så är pendeln, tyvärr, på väg mot den mer negativa synvinkeln, med tal om inskränkt aborträtt till och med i Sverige, Ryssland som fastlagt att våldtäkt inte kan ske inom äktenskap, och en högst påtaglig diskussion om värdet i att separera könen, på bussar så väl som på badhus, något som guiden påpekade i stort hänger ihop med synen på den manliga sexualiteten som något vilt och okontrollerbart, något som kvinnan måste skyddas från.

Ja, gisses. Så många tankar detta väckte i mig! Guiden avslutade med en uppmaning till oss alla att göra vårt bästa för att bryta den negativa pendelrörelsen –  och jag skickar därför den uppmaningen vidare: Låt oss tillsammans göra vad vi kan!

När Älskare och Älskarinnor tog slut fanns det en öppen guidad visning kvar, som började bara en kort stund senare, så jag stannade kvar för den också. Denna gången bjöds vi på en byggnadshistorisk visning utomhus: Skarhults slottshistoria. Om Skarhult och dess historia, rent byggnads- och bruksmässigt, fängelsehålan, parken, the folly, och mycket mer. Inte lika provokativt och tankeväckande som de två första visningarna, men än en gång hög kvalitet på guidningen (alla tre guiderna var kvinnliga historiestudenter från Lunds Universitet) och innehållet.

Nöjd med dagen, och trött efter närmre fyra timmar på slottet, satte jag mig i den lånade bilen och körde hem, med hjärnan surrande av tankar och reflektioner. En särdeles givande utflykt i eget sällskap!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Njutning i det lilla

pajTog en promenad på eftermiddagen i syfte att plocka nässlor, kirskål och löktrav till kvällens middag, en fetaostpaj med naturens gröna guld.

Stod i godan ro längs Risebergaån och klippte toppen av nässelplantor och puttade ner i en papperspåse när det helt plötsligt föll en vit fågelskit på nässlorna lite längre in i snåret. Stod precis vid ett träd, så jag tittade upp och mindre än metern bort, rakt framför näsan på mig, satt en liten kråka och såg sig fridfullt omkring.

kråka

Pillade upp min fån, tog ett par foton och plockade sedan vidare. Kråkan satt kvar och höll mig sällskap tills jag styrde kosan hemåt.

Det bereder mig sådan njutning, i det lilla, att få dela en stund med lilla kråkan, att kunna ta en sväng ut på Bulltofta och plocka ingredienser till kvällsmaten, att knäcka ägg efter ägg från våra tre hönor ner i pajens äggstanning.

Livet. Vilken njutning det är!

 

Om tacksamhet

Sus bloggar om tacksamhet och det väcker något i mig. Kanske inte minst eftersom jag var en av de där väninnorna i Umeå. Läs och reflektera, och kom sedan tillbaka till mitt blogginlägg, som fortsätter nedan.

Läst än?

Om inte – gör det här: https://rektorndotcom.wordpress.com/2015/02/21/inte-tacksam-direkt/

Ok, nu förutsätter jag att du läst.

Själv landar jag i just det att vi alla lägger in olika saker i begreppet tacksamhet. Själv njuter jag av min ökande medvetenhet kring den tacksamhet jag känner – som kanske också kan kallas att njuta i stunden. Eller en lättnad över att något blev av, eller inte blev av. Många olika begrepp som jag för min del börjat samla under paraplyt tacksamhet.

Jag skrev en variant av ovanstående stycke som en kommentar till Susanne på Facebook, och fick följande kommentar tillbaka:

Åh H, bra tanke med paraply! Jag tänker mer jordankare. Olika sidor av samma mynt som sannolikt är mer av en ikosaeder än tvåsidigt mynt.

Oliver och tacksamhetsburkenTacksam för att ha Sus i mitt liv(Är det nu jag ska erkänna att jag slog upp ikosaeder för att säkra att jag hade rätt bild i sinnet? Ja, det gjorde jag. Och ja, jag tänkte mig nått sånt som det visade sig vara. *pjuh*)

Tacksamhet är inte något jag låtit ta stor del av mitt liv tidigare. Tror jag. Försöker minnas tillbaka och kan absolut se stunder då jag varit enormt tacksam. Men inte dagligdags och inte så medvetet. Kanske mer så som Sus tänker kring ordet, att det är den riktigt stora tacksamheten hon tänker sig, när hon smakar på ordet, känslan, begreppet.

Idag väljer jag nog mer det andra sättet, har sedan nyår till och med en tacksamhetsburk där jag lägger små lappar med de där små tacksamhetsglimtarna, stunderna av njutning, glädje, vidunderlighet och humor. Dagens lapp blev en lapp till just Sus, som jag verkligen uppskattar att ha i mitt liv, för allt som oftast utmanas jag i tanken i hennes sällskap. Andra stunder skrattar jag så jag nästan kissar på mig. Och jag älskar att befinna mig i båda de stämningslägena, och alla däremellan med. Så kan det vara att vara tacksam när man heter Helena och är jag. Och det e jag banne mig bra tacksam för!

Hur tänker du kring tacksamhet? Paraply eller jordankare? Tänker du på det riktigt stora, eller väver du in det lilla i begreppet? Eller befinner du dig på en helt annan sida på den där ikosaedern?