Allt ordnar sig

Allt ordnar sig.

Stod det på stenen utanför det vackra grönknutade vitmålade trähuset i backen bakom Totts hotell i Åre.

Så är det. Allt ordnar sig. På ett eller annat vis.

Helt enkelt för att det som blir blir. Det som är är. Det kan jag inget göra åt – det som är ÄR ju bevisligen. Däremot kan jag, givet att jag tar avstamp i det som är, ta mig vidare, utåt, uppåt, framåt, göra det jag kan för att nästa stund ska bli annorledes. Om det nu är så att det som ÄR inte faller mig på läppen.

Då accepterar jag att det som är ÄR, och samtidigt nyttjar jag min kraft, min vilja, mitt engagemang och min visdom, till att medvetet skapa ett blivande ’är’ som jag, av endera skäl, ser gagnar fler mer.

Om jag däremot fajtas, vägrar acceptera, brottas i mitt inre eller i det yttre, mot det som ÄR… då går min energi åt till att fajtas mot det som är, vilket inte gagnar mig. Då tar jag inget avstamp, tar mig inte vidare, utåt, uppåt, framåt. Dras istället ner. Som i ett träsk. Kvicksand om det vill sig riktigt illa.

Missförstå mig rätt.

Jag är långt ifrån en person som skyr det mörka, det inåtvända, reflektionen och introspektionen. Snarast tvärt om.

Jag säger inte ’Sky mörkret’. Jag säger inte heller ’Var en dörrmatta som accepterar att folk behandlar dig helt gräns- och respektlöst’. Långt ifrån.

Det jag säger är att jag accepterar det som är. Agerar medvetet för att skapa en framtid jag ser gagnar (mig. Dig. Alla. Utifrån vad jag ser och förstå.). Och därmed eldar jag allt mindre för kråkorna; jag använder min egen energi alltmer medvetet. Känner det jag känner när jag känner det. Skrattar när jag skrattar. Gråter när jag gråter. Räds när jag räds. Och (!) fastnar inte. Vare sig i känslor som skickar mig till himmelriket eller helvetet.

De kommer. De går. Känslor är inte bestående. Och jag kan hjälpa dem vara i rörelse, i ett livgivande flöde, genom att leva (medvetet och aktivt) enligt devisen allt ordnar sig.

Förundran!

Lyssnar till Maria Borelius läsa Hälsorevolutionen och lystrar lite extra när hon pratar om förundran som är ett av de mest välgörande känslor vi har, som tom, enligt Maria och de hon intervjuar, bidrar till att minska mängden låggradig inflammation i kroppen. Oavsett hur det är med det är jag helt med på att förmågan att se och uppleva förundran bidrar stort till människans välbefinnande.

Maria skriver hur ett gemensamt drag för människan är förmågan att känna förundran över storslagna landskap och solnedgångar. Men också att musiken är ännu gemensam nämnare som har förmågan att väcka förundran.

Hon läser vidare: Musik är otroligt viktigt för förundran. […] musik som skapar stor förundran ofta består av många olika instrument, som symfonier. När man närmar sig någon form av crescendo, någon storslagen mittpunkt där musiken är som mest dramatisk.

Kombinationen av storslagen natur och dito musik, det kan ju inte leda till något annan än förundran i kvadrat. Precis vad helgen bjuder. På körresa med Södra Sallerups kyrkokör, körledare och kompositör Jens Bragdell Eriksson och pianist Jesper Olsson bjuder vi till konsert 4 okt 2019 kl 18 i Offerdals kyrka och i Stora Kyrkan i Östersund den 5e kl 18.

Vi framför bland annat Jens egenkomponerade Stabat Mater som är mitt livs musikaliska höjdpunkt! Stora ord. Mycket förundran. Lyssna själv, finns på YouTube såväl som Spotify.

Och gällande Skånska pastoratet var det skylten som låg i vår chartrade buss – något vi genast var snabba att anamma, och skylten, den plockade vi resolut med oss.

Vi åtnjuter de vackraste av vyer på vår färd mellan Östersund och Åre, till Tännforsen och Karolinermonumentet i Duvås (möjligen något mindre storslaget…), med tunnbrödsbak och kolbullar som uppladdning inför fredagens konsert.

Förundran. I sanning!