Förebilder och hjältar

Andra numret av Artikel 14 från FARR ligger på soffbordet och skakar om mig när jag tittar på det – de gånger jag verkligen ser det. Inte alla de där gångerna då ögat bara sveper över tidningen och hjärnan enkom kategoriserar in det som ”nått som ligger på soffbordet”. Utan de gånger då jag verkligen s e r vad det står, ser händerna som sträcker sig, uppåt, utåt, i bön? I vädjan? I glädje och tacksamhet? I sorg och förlust?I samma veva släpper yrkes- och volontärnätverket #vistårinteut en rapport om rättsosäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och unga. Läser pressmeddelandet och laddar ner rapporten. Öppnar, skummar de första sidorna, och klickar ner pdf:en igen. Orkar inte, vill inte veta, pallar inte, som ett av mina Gode Barn brukar säga, om så mycket. Och jag förstår honom. Tacka fasiken för att han inte pallar.

Han är min förebild. Min hjälte.
Denna yngling som växer för varje gång jag ser honom, som är så typisk tonåring på många vis, och samtidigt – så otroligt gammal i själen. Trots allt han varit med om (tack vare?) både innan han flydde till Sverige och efter, så har han en glimt i ögat och en social kompetens som gör det väldigt enkelt att tycka mycket, mycket om honom.

Han är en av de som dragit en vinnande lott i asylprocess-lotteriet. Till skillnad från ett av mina andra Gode Barn, han som drog nitlotten. Han är också min förebild. Men jag undrar hur länge han ska palla?

Adventslyft nr 14 – Kärlek

Fortsätter reflektera kring ord, och idag är det KÄRLEK som gör kullerbyttor i mitt inre. Kärlek är så mycket, och betyder så mycket. Samtidigt som det ibland är svårt. Eller är det bara för att vi lägger så stort värde vid begreppet, gör sån stor sak av det?

kärlekEn av de jag känner som på något vis personifierar kärlek är Charlotte Rudenstam, vän, MasterMind-kollega och fantastisk människa, som verkligen lever som hon lär. Och på sätt och vis så gör hon en stor sak av kärlek, hon lyfter fram det i det hon gör, säger och är. Men samtidigt så gör hon motsatsen också, då hon visar att kärlek inte måste vara så himla stort och svårt. Det går att visa kärlek på så många sätt, och där tror jag det blir bättre ju mindre värdering vi lägger på det.

Undrar om det är därför som Charlotte och hennes (snart ex-)man Alexander tom skiljer sig på det mest kärleksfulla sätt jag någonsin bevittnat! Att de är i stunden, i nuet, och gör det bästa de kan, just här, just nu.

Jag lär mig massvis av Charlotte. Jag är övertygad om att hon kom in i mitt liv vid just rätt tillfälle, av just det skälet: Hon är en katalysator för något i mig som är redo att kliva fram och ta plats. Vad? Tja, jag vet inte riktigt. Men jag tror mig veta att det handlar om att våga se allt som är jag, alla bitar av mig. Där är Charlotte en förebild för mig, för i kärlek till sig själv visar hon mig hur jag kan göra detsamma. Jag kan titta på henne, se hur hon gör och härma henne, helt enkelt. Testa. Våga se, våga säga, våga känna. För om inte hon dör av det (du vet, jag dööööör, den där känslan man har när man står i begrepp att göra något man aldrig gjort förut?) så verkar det ju ganska osannolikt att jag ska göra det.

Love is my religion, säger Charlotte, och jag tänker att världen skulle se annorlunda ut om fler bekände sig till den kärleken.

Kärlek – jag tänker på allra mest kärleksfulla Charlotte Rudenstam som visar mig hur kärlek kan manifesteras i världen.
Kärlek – vem eller vad tänker du på?

Vem är jag?

I början av november gästbloggade jag på kostradgivarna.se med följande blogginlägg:

På en föreläsning nyligen med Charlotte Rudenstam fick publiken uppgiften att under två minuter berätta för bordsgrannen ”Vem är jag?”. Helena Roth by Alma RothJag började, och tyckte det var lite lurigt, främst för att jag inte är så förtjust i etiketter. Så många av etiketterna vi tilldelar oss själva eller andra handlar mer om vad vi GÖR än om vem vi ÄR, tänker jag. Men, jag drog igång och funderade och resonerade och berättade. Min bordsgranne tappade hakan efter en stund och sa lite chockat till mig:

– Oj vad du verkar ha tänkt mycket på detta. Du verkar veta precis vem du är. Jag vet inte alls vad jag ska svara.

När de två minuterna var till ända var det ju hens tur att göra just det, berätta för mig vem hen är, och det satt hårt inne. Efter en stunds tystnad började hen berätta om sitt jobb, vilken position hen hade och vad det handlade om. Efter en liten stund av det, så frågade jag:

– Men, är detta vem du ÄR, eller är det vad du GÖR?

Jag möttes igen av en markant tystnad, innan hen sa att det ju är vad jag gör. Och det har hen ju rätt i.

Det var en intressant observationen och jag insåg till fullot att det finns många vuxna som tappat bort sig själva lite grann, som definierar sig själva utifrån vad de gör, snarare än vem de är.

Nånstans på vägen så tror jag vi tappar bort helheten i vårt jag. För titta på ett litet barn – de bara är. Helt naturligt. Inga konstigheter. Sen händer något. Vi (vuxenvärlden) börjar sätta epitet på dem. Säga att de är duktiga när de klär på sig, ritar en teckning och sätter undan tallriken i diskmaskinen. Berömmer dem ofantligt för saker de gör…. och glömmer kanske bort att ge dem bekräftelsen i att de är fantastiska och underbara som de är. Alternativ uppmuntran är inte lika lätt för många av oss. Men kanske kan du säga:

– Jag ser att du kunde knäppa knappen i byxan alldeles själv idag!
– Jag ser att du lagt ner mycket arbete på den här teckningen, kan du berätta för mig vilka färger du använt dig av?
– Vad mycket enklare det blir när vi hjälps åt att ta undan efter maten!

Tonårsdottern kom hem häromdagen och berättade om den störiga killen i klassen. Jag kände hur det stack till i hjärtat på mig. Så jag kunde inte hålla mig från att ställa frågan:

– Tror du att han ÄR störig, eller är det något han GÖR som du/ni uppfattar som störigt?

Hon tänkte en kort stund, innan hon sa, att det så klart var det sistnämnda. Men tänk så lätt det är att säga att folk är dumma, när de kanske sagt något dumt. Eller att de är så otrevliga, fast det egentligen bara är en handling de gjort som vi uppfattar så. Med det sagt, menar jag så klart inte att vi ska bete oss hur som helst! Jag har ett ansvar för mina handlingar. Men det blir ohälsosamt och skadligt när jag tror att jag ÄR det jag GÖR. För hälsa, verklig hälsa, är beroende av att jag hyser omtanke och kärlek för hela mitt jag, både det jag är och det jag gör. Och tappar jag bort den jag är – ja, då är jag inte hel.

Och då funderar jag över våra barn – vilken slags förebild är jag då för mitt barn? Om jag tappat bort den jag är, hur kan jag då med någon slags trovärdighet berätta för mitt barn att det duger som det är? För nog ligger det mycket sanning i ordstävet att barn gör som vi gör, inte som vi säger.

Vem är du?

Förebilder

Under en strandpromenad en vacker sommarkväll frågar ett av barnen

Mamma, stämmer det att ens bästa förebilder är ens föräldrar?

Intressant fråga som föranledde en ännu mer intressant dialog. Det var hens egna tankar, och inget hen hört.

20130712-214329.jpg

Så här i efterhand så funderar jag över hur oerhört viktiga förebilder vi alla är. Till egna barn, men också till andras. Till medmänniskor över lag. Vi kuggar ju i varandra, som jag skrivit om tidigare.

Tänker också över vilken typ av förebild jag vill vara. Vad, av allt jag är och gör, skulle jag önska att barnen ser och tar avtryck av? Hur går dina tankar?

Jag är en förebild, och du med

Skrev ett blogginlägg i höstas på Föräldraföreningen i Husies blogg Husieföräldrar, som handlar om modet att våga vara en förebild. Ibland kan det kännas betungande, framför allt med barn i sin omgivning. Jag bara vet att de snappar upp och känner in allt jag gör och säger (och ofta det jag inte säger också!).

Här kommer inlägget i sin helhet:
—————————————————————————————————————————

Barn gör som vi gör, och inte som vi säger. Ett gammalt ordspråk som det ligger mycket sanning i tycker jag. Håller du med?

OM du håller med, tänker du på vad du gör och hur du gör det?

För det är ju det som är det intressanta med denna frågeställning – det är vad just jag gör, som är av intresse. Jag är en förebild. Inte nånannan. Eller, jo, nånannan är också en förebild, men jag kan inte lägga över ansvaret att vara en förebild på nånannan, utan jag får ta mitt ansvar. Alldeles själv!

Tanken väcktes i morse när jag cyklade med min 8-åring till skolan i mörkret, och vi mötte vuxna cyklister. Vissa hade cykellyse, reflexväst och cykelhjälm. Andra cyklade utan vare sig lyse, reflexväst eller hjälm. Jag är säker på att alla bilförare stött på sistnämnda kategorin på vägarna och hoppat till vid ratten, när cyklisterna dyker upp inom synhåll väldigt nära. Jag vet själv att jag reagerat många gånger på detta. Lika många gånger har jag blivit glad att som bilist möta cyklister som har lyse och reflexväst – det gör sån enormt stor skillnad!

Våga vara förebild

När jag stöter på ungar, i olika åldrar, som cyklar utan lyse, väst och hjälm, så tänker jag att det ju inte kan vara lätt för dem. Ska de göra som de vuxna säger eller som de vuxna gör?

Skriver inte mer om just det, men tänker att använda cykelhjälm eller ej bara är en av alla de saker som vi vuxna gör, kanske utan att tänka efter vilka signaler vi förmedlar. Utan att tänka på att det vi gör, uppmärksammas av de yngre i vår omgivning. Vårt förhållande till alkohol och droger, kost, motion, mobbing, skvaller, återvinning, konsumtion, ömhet och kärleksbetygelser, böcker, natur, lokalsamfund, demokratiska val, ideellt arbete osv – ja, till allt egentligen. Vi är ju faktiskt förebilder. På ett eller annat sätt.

Jag predikar absolut inte för att vi alla ska bli helgon som ”gör allt rätt” för det tror jag varken är möjligt eller ens önskvärt! Jag tycker dock att det är viktigt med medvetna val, och för att nå dit måste vi diskuterar dessa saker. Med oss själva, våra barn, släkt och vänner, andra föräldrar osv.

Tror också att det är viktigt för barnen att se att vi vuxna ibland gör mindre kloka val. Världen går (oftast) inte under om jag agerar lite tokigt och gör ett val som kanske inte var så genomtänkt. Men om jag vågar stå för det, så visar jag barnen att det är ok att det blir fel ibland.

Våga vara en förebild, som gör både goda och mindre goda val, och stå för de val du gör, oavsett slutresultat.

—————————————————————————————————————————

Tänker du på att du är en förebild?