Ensam vs självsam?

En vän delar sina känslor kring ensamhet, kring självsamhet, kring förvirringen dem emellan. De där gångerna då hen vill ha sällskap, men vem? De där gångerna hen kanske inte vill ha sällskap, fast borde man ändå inte vilja det?

Igenkänningen när jag tar in hens tankar är hög, oerhört hög.

Jag brottas själv med de där känslorna.

Har erfarit en helt annan grad av ensamhet senaste året jämfört med tidigare, en ensamhet som i mycket högre utsträckning varit en självvald självsamhet, snarast än en upplevd ensamhet. Utom ibland, då jag suktat efter tvåsamhet, samvaro, tillhörighet.

Slås av en sak till när jag får ta del av hens funderingar, då jag mången gång jämfört mig med hens sociala liv och tänkt tankar som ”Oh, hen har så många vänner, hittar på så mycket roliga saker, blir bjuden och bjuder in till middagar och upplevelser, själv är jag så ensam, så ensam, har ingen att vara med, ingen att fråga, för vem skulle vilja… om jag bara vore lika populär/trevlig/social som hen så skulle livet vara så mycket trevligare.

Och så trillar jag dit, rätt ner i fällan. Fällan där jag jämför min inre upplevelse med någon annans yttre verklighet. Denna fälla, måhända en av de absolut vanligaste fällor vi människor går i, som är så onödig. För. Det. Går. Inte.

Att jämföra min inre upplevelse med din yttre verklighet är som att jämföra äpplen med eldsprutande drakar. Det är liksom inte ens i närheten av att vara jämförbart; väsensskilt. Vilket ju bevisas gånger som denna, då jag får ta del av det som finns bakom fasaden, bakom middagar och helgutflykter, Köpenhamnsvisiter och utforskande upplevelser. Där bakom finns en själ, som har så mycket mer gemensamt med mitt eget inre – dessa eviga funderingar kring ensamhet och självsamhet, rädslan för att inte duga, för att inte vara en i gänget, för att inte ha någon att hitta på saker med – till trots för våra olika yttre omständigheter.

Och där, i den delade upplevelsen, så känner jag mig helt plötsligt mycket mindre ensam. Jag väljer min självsamhet, och i min ensamhet finns det människor jag kan sträcka ut min hand till, ställa en fråga, bjuda in och bli inbjuden, omfamnad, en i gänget. Jag är inte ensam, för jag är inte den enda som tänker och känner så här. Jag gör det, min vän gör det, och troligen gör du det också, som läser det här. Vetskapen att jag inte är den ende som upplever livet så här, gör det lättare att bära dessa känslor.

Vikten av att vi som individer delar med oss av det vi känner och upplever, våra rädslor och farhågor, när vi känner oss små och obetydliga, är stor. Då kan jag ta emot, i igenkännande empati, och sedan i min tur dela med mig av mina egna rädslor och farhågor. Därmed hjälper vi varandra till storhet, för vi växer som människor när vi delar, när vi tror den andre om gott, att hen kan ta emot och stå stark när jag känner mig liten och svag. Så samverkar vi, turas om, och gör varandra stora som människor.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vad och vem jag ser?

Men det börjar inte med delningen – det börjar i modet att se inåt, att erkänna känslan för mig själv, att våga se den i vitögat och yppa dess namn. Vågar du titta dig själv i spegeln och se, verkligen se, det som finns där?

Jag gör, sedan jag insåg att jag kan vara varsam med mig själv – att jag inte måste banka på mig, när jag i spegeln ser något som jag inte känner mig stolt över, känslor jag skäms för, småsinthet, avundssjuka, rädslor, skam. Oavsett vad jag ser i spegeln, har jag lärt mig att vara varsam med mig själv, något som gjort oerhört stor skillnad för mig och min livsupplevelse. Då blir inte spegeln ett hot, utan jag kan, med nyfikenhet, titta på mig själv, om och om igen. Från olika vinklar, vid olika tillfällen, upptäcker jag hela tiden nya nyanser. Och det är den mest fantastiska huppegupptäcksfärden jag någonsin upplevt.

Ska ni skiljas?

Ska ni skiljas? 
Nej. Vi fortsätter vara gifta. Vi älskar varandra, och det känns rätt, just nu, att ge kärleken utrymme och ljus, näring och omsorg!

Ska ni flytta ihop igen då?
Nej. Vi fortsätter bo under två tak. Vi älskar varandra, och vi vill vara tillsammans. Och i det tillsammansskapet känns det rätt, just nu, att vara särbo.

Men varför det? Om ni älskar varandra, och vill fortsätta vara gifta, varför flyttar ni inte ihop igen då?
För att det känns bäst i stunden att fortsätta på inslagen väg. Att inte skava och nöta på varandra, varje enskild dag, utan låta kärleken, och längtan, få växa till sig, lite mer ostört. Vi ses varje vecka, vi pratar i någon form dagligen, vi hjälps åt med sådant vi kan göra för varandra och för barnen (både de små och de stora). Och vi låter längtan efter en kram, en kyss, ett hett famntag, växa, föröka sig, och gläds därvid desto mer åt att ses.

Men barnen då? Har ni barnens bästa för hand?
Ja. Hela tiden. I allt vi gör. Att vara bra föräldrar – tillsammans, och var för sig – är något vi uttalat haft för hand under de senaste månaderna. Att aldrig släppa det faktum ur sikte, att vi är föräldrar. Ihop. Oaktat var vår kärleksrelation tar vägen, hur den ser ut i stunden och vad den månde utvecklas till över tid, så är vi föräldrar, ihop. Att värna föräldrarelationen, och därmed familjerelationen, är något av det viktigaste vi kan göra. Det är kontraktet som skrivs när två vuxna bildar familj. Att ha barnet/barnen i centrum – och samtidigt aldrig glömma bort att barn mår bäst med välmående föräldrar. På detta vis gör vi vårt bästa för att ta hand om oss alla!

Jaha, men det känns ju lite kallt och beräknande nästan. Som att ni rationellt kommit fram till det som är bäst för er just nu?
Ja. Kanske det. Fast… kanske inte på samma gång? För både hjärta och hjärna varit oss till stor gagn i denna process. Vi älskar varandra, i grunden. Det har blivit tydligt det senaste halvåret. Och kanske, just för att vi älskar varandra, och samtidigt båda känner att en förändring gentemot ”hur det var förut” är något vi önskar, så väljer vi särboskap.

Med öppna ögon, öppet sinne och öppet hjärta.

Med mindre förväntningar och mer samtal och sårbarhet.

Där vi går veckoliga promenader, och pratar. Om allt. Om himmel och helvete. Om drömmar, kärlek, önskemål. Om praktiska saker som tandställning och datorspel, om barnens väl och ve, om senaste nytt på jobb. Om kvalitetssystem och semesterresor. Likväl som om farhågor, funderingar kring något vi hoppas vi missförstått, förväntningar som dyker upp och försöker nypa till.

Samtal som redan givit sådana gåvor. Insikter. Närhet. Värme.

Samtal, där vi tillsammans hjälper varandra att var och en för sig, likväl som tillsammans, bryta mönster som inte längre fyller en funktion. Mönster som är kvarlevor av tidigare erfarenheter, mönster som görs bäst i att sättas under lupp, för där görs det tydligt att de inte gör något gott, i den form de bestått tidens tand. Nedslitna och felapplicerade gör de livet svårare.

Kärlek på tillväxt

Kärlek på tillväxt!

Ett särboskap där jag har en mycket starkare känsla av att vara nära, än då vi bodde under ett tak, och jag emellanåt upplevde en ensamhet som smärtade. Samhörigheten mellan oss, så mycket större nu. Större, och på tillväxt, styrkt av små (och stora) bevis på kärlek och respekt. Ett särboskap, där vi enklare ger varandra utrymme för olika behov och önskningar. Där vi kan finnas, för varandra, och samtidigt ge oss själva plats att landa, att lära, att leva.

För mig, är detta att Leva i centrum för mitt varande. Inte överleva. Utan verkligen Leva. Och eftersom våra tankar kring vad det innebär att Leva är (delvis) lite olika, blir det mindre av ett potentiellt bekymmer, och snarast en större källa till spännande saker att ta med till stunder av Oss, genom att vi nu väljer varandra, väljer särboskap, väljer att bejaka den kärlek som finns.

Och jag ser det. Jag ser hur vi ger insikter större utrymme, delar slutsatser med varandra, bryter mönster. Hjälper varandra bryta mönster! Hjälper varandra, nyfiket, öppet och med omsorg; varm kärleksfull omsorg. Förmågan att inte falla för den initiala känslan som – liksom för Alice – leder ned till Underlandet. Fällorna, dolda av falluckor, inte längre lika enkla att falla i. Mer observanta, på oss själva, och därmed på dynamiken oss emellan. Och vilja att skapa ett gott samspel, mycket mer uttalat än då vardagen sliter, nöter, skaver.

Vi väljer att vara särbo, för att vi älskar varandra!

Vuxna som bara finns där

#gympaläraren

Minns med värme skolvärdinnan på Bergaskolan i Limhamn. En rund tant, som alltid hade ett leende till över och än hellre, en varm och öppen famn. Hon bara fanns där, och jag vet hur jag ibland sökte mig till henne. Inte för något specifikt, utan just för att hon fanns där. Såg mig. Lyssnade. Gav en kram eller en klapp på axeln. Ställde en allmän fråga, kollade läget, pejlade stämningen.

Var finns de idag för våra barn? Vuxna, som fullt ut äger sitt vuxenskap, samtidigt som de har tid att bara vara. Finnas där. Inte stressat gå vidare, inte hinna med, inte orka se, höra, göra. Utan bara finns där. Så där som Kalle under en termin verkar finnas på sin gamla högstadieskola, åtminstone av avsnitt ett att döma.

Förut fanns de kanske både på skola och hemma?

Skolvärdinnan, vaktmästaren, städaren. De där som fanns där, och så klart hade en funktion att fylla, men den sociala aspekten, att faktiskt se eleverna, kanske det allra viktigaste de bidrog med? Vaktmästaren som finns på plats i arla morgonstund, sätter på kaffet, och går en elev till mötes med en kopp nybryggt kaffe. Ett möte som kanske är det enda skälet eleven kommer till skolan överhuvudtaget – och när hen väl är där kan hen lika gärna gå på lektionerna också. Skolvärdinnan som rör sig på skolgården under rasterna, som sprider en känsla av samhörighet, i varm famn man alltid kunde gråta ut om man slagit sig, eller upplevt något otäckt.

Och hemma, mamma (eller pappa så klart) som fanns där när man kom hem från skolan. En chans att äta lite mellanmål tillsammans och lyfta något som kanske behöver lyftas, helt enkelt bara för att möjligheten finns där? Måste ju inte vara en förälder heller. Far/Morförälder. Eller en Astrid. Det var vad jag hade under en period åtminstone. I gårdshuset drevs det företag och Astrid var alltiallot på kontoret, skötte nog bokföring, fakturering och sånt där kan tänkas. Har inte riktigt koll. Men hon fanns där. Kunde alltid gå in på kontoret och det fanns någon som sa Hej Helena, hur har din dag varit?

Var finns de idag, de vuxna som bara finns där? Som ser, lyssnar och förmår bära det som  våra unga inte ska behöva bära i ensamhet? Hur finns jag där för de unga jag har i min närhet?