PMS-häxa

PMS-häxa. I osynk med mig själv. Hårda tankar studsar runt inom mig, som en pingpong-boll som fått frispel. Varje träff för ont och skada, stöter till, ger en ömhet. Kort i tonen, både i min inre dialog och i det yttre. Aaaarrrrgggghhhh!

PMS-häxanOgillar. Och vet, att det för det inte ett dugg bättre att jag ogillar mig själv just nu. Snarast tvärt om. Ogillandet i sig är ett slags motstånd. Med motståndet följer spänningen, önskan om nånting annat, att bli kvitt det som är. Som att stå mitt på en öde åker i skyfall. Och önska att jag vore i goda vänners lag, skönt uthälld i en soffa eller fåtölj, med en katt i knät.

Så futilt.

För jag är där jag är, och istället för att förbanna det och göra mentalt motstånd, något som fungerar som kardborre på känslan jag vill bli kvitt, så skulle jag kunna se det som är, ta in det, bara vara i och med det. Utan att för den delen klänga mig fast.

Jag vet av erfarenhet att då förvandlas kardborren till teflon och det blir möjligt för PMS-häxan att lämna när andan faller på, och en ny känsla kan kliva in på arenan.

Men ibland är det där lättare sagt än gjort. Och just nu är en av de stunderna. Så jag får väl dras med PMS-häxan ett tag till. Oavsett vilket så vet jag att hon inte är här för att stanna. För känslor kommer och går. Snabbare när de är omgivna av teflon än kardborre, men oavsett vilket så är de inte permanenta. Aldrig. Nånsin.

Det är så skönt att veta det.
Framför allt nu.
När PMS-häxan rasar som allra värst i mitt inre och yttre.

Dramaträsket

Vet du vad jag menar med dramaträsk? Du vet, när någon blivit lämnad, lurad, plastikopererat sig, köpt flådigaste huset, bytt jobb tre gånger senaste året och snacket drar igång. Det är svårt att värja sig och så lätt att falla in i det:

Har du hört? 

Har du sett? 

Visste du att?

Hur är det möjligt? 

Jag skulle väl aldrig…! 

Hur kan hon se något i honom?

Nää, har du sett så misslyckad operationen blev? 

Hon är ju värsta hoppjerkan och snart kommer hon bli portad från branschen om hon fortsätter så där!

Känslorna vallar höga, indignation, avundsjuka, skadeglädje, missunnsamhet.

Än värre är det ju om man själv är del i ekvationen. Den som blivit lämnad, lurad, sparkad…

Snacket går, ältandet, tyckandet, dömandet. Intriger och hämndplaner, strategier och utfrysningar. Vilda drömmar, både dag- och nattetid. Känslorna vallar än högre. Och välbefinnandet är långt borta. Fast lite av en adrenalinkick kan det onekligen ge att fastna i dramaträsket. Blodet hettar, pulsen rusar. Men välbefinnandet är långt borta. Ron, friden, känslan av samhörighet finns inte på kartan. Åtminstone inte min.

BoldomaticPost_Vet-du-att-du-har-ett-val-attHar du tänkt på att det är ett val du har, att kliva ner i dramaträsket eller ej? För så är det. Du har ett val.

Ju mer sällan jag väljer träsket, desto obehagligare upplever jag det de gånger jag medvetet eller omedvetet faller ner i det. Ju mer sällan jag väljer träsket, desto mindre lockar det, känslosvallet sparar jag gärna till annat, till känslor som verkligen ger mig äkta glädje, samhörighet, och ökat välbefinnande.

Dramaträsket. Funkar verkligen som ett riktigt träsk. När du väl trillat i, så fungerar det så att ju mer du sprallar, desto djupare sjunker du. Lösningen för att ta sig ur ett träsk är att stillna, att lugnt fördela vikten på så stor yta som möjligt och sakta men säkert sträcka sig mot, dra sig ålandes, till fast mark. På det viset tar jag mig lugnt och målmedvetet ur dramaträsket de gånger jag halkar dit. För mig har dramaträsket nämligen helt förlorat sin tjusning. Jag vill inte vara där. Alls. Lockar det dig?

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Häromveckan skrattade jag högt åt Nemi i Sydsvenskan, det måtte varit en söndag eftersom det är versionen som inte enkom är en strip utan nästan en hel baksida av kulturdelen. Tog raskt ett foto och tänkte Det här måste jag lägga upp på bloggen! Så då gör jag det:

Nemi

Jag hoppas du kan läsa. Om inte kommer här själva poängen (sista rutan):

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Ja. Just precis så är det. Och vet du varför? För när jag har på mig jag-hatar-världen-för-alla-är-idioter-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Och lika sant är det då att när jag har på mig jag-älskar-världen-och-jag-älskar-alla-människor-för-de-är-underbart-mänskliga-allesammans-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Grejen är att jag har dessa, och en sjudundrandes massa andra glasögon i min garderob, och det är inte alltid jag är medveten om vilka som hamnar på nästippen. Men när jag blir medveten om vilka glasögon jag ser världen genom, så blir också världen och jag själv, lite enklare att fördra. För när jag upptäcker att jag sitter där med mina alla-är-en-idiot-glasögon på så är det nästan som om de liksom löses upp och försvinner i det blå och lämnar plats åt några nya. Och då kan ett annat par glasögon närmast magiskt hoppa upp på nästippen min, och så upplever jag världen helt annorlunda än alldeles alldeles nyss.

Så är det. I varje stund upplever jag världen utifrån den sinnesstämning och de tankar och känslor jag har. Har du tänkt på vad det betyder egentligen? I. Varje. Stund. 

Själv vet jag detta. Men likförbaskat fastnar jag ibland i tron på att det finns vissa undantag. Snurrigt det där. Som om gravitation vore ett tillval jag kunde göra, när det passade mig liksom. Så är det ju inte (med mindre att jag befinner mig i omloppsbana en god bit från jorden eller något dylikt), utan gravitationen påverkar mig i varje stund, oavsett om jag är medveten om den eller inte. Så funkar min upplevelse av världen också.

Fast ibland vore det bra skönt om gravitation och det faktum att min sinnesstämning i varje stund avgör hur jag uppfattar världen runt mig kunde vara tillval, om så bara för en minut eller två, eller hur?

 

Ensam i sällskap

Visst finns det något ordspråk eller citat som handlar om att det värsta som finns är att känna sig ensam när man är i ett sällskap?

Googlar lite. Hittar massvis med citat om ensamhet. Kanske är det detta, av Anon, som jag tänker på:

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person.

Eller som Susanne Alfvengren har uttryckt det:

Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två!

Finns tydligen många citat på samma tema, Liv Ullman lär ha sagt:

Det är bättre att vakna ensam och veta att man är ensam, än att vakna med någon och ändå vara ensam.

”Värsta som finns” kanske var en lätt överdrift för den delen, men, onekligen är det ingen skön känsla, upplever jag själv. Att vara i ett sällskap av en eller flera andra människor, men uppleva att jag är ensam. Att personen/erna inte bryr sig, inte är engagerad i mig, i vår relation, att det finns saker jag inte kan/vill/vågar dela med vederbörande. Som vore det en osynlig vall mellan oss, en mur som separerar oss. Känslan av att vara separerad, avskild, är dock en känsla, och skapar min verklighet, men är inte nödvändigtvis verkligheten.

Under SuperCoach Academy-helgen i New York pratade vi mycket om begreppen connect och disconnect, och det som gjorde stort intryck på mig där var ytterligare en liten insikt i det faktum att vårt normalläge är samhörighet, connection. Dvs, jag behöver inte egentligen sträva efter att skapa en samhörighet, för det är utgångspunkten. Den finns där. Alltid. Men frågan är om jag ser den, inser den, upplever den. Det händer ofta att jag inte gör det. Men oaktat allt det, så finns den alltså där, samhörigheten.20140513-110902.jpg

Nu när jag skriver detta, ett inlägg som liksom började nånstans, men landar nån helt annanstans än där jag avsåg att landa, inser jag hur sant just det där är. För här sitter jag och skriver om min känsla av att vara ensam, att inte känna samhörighet. Och det är en sann känsla, jag känner den, den finns. Men den bottnar sig inte i en Sanning för det. Den bottnar sig i en tanke jag har kring en viss individ eller två, och det är, precis som med alla andra tankar, en tanke. Som ger mig en känsla. Känslan ÄR.

Men behöver jag tro på den? Behöver jag agera på den? Vill jag agera som om jag vore ensam, för att jag upplever mig ensam, eller kan jag ånyo landa i min insikt i det faktum att vi hänger ihop? Allesammans. Jag är inte ensam, oaktat att jag upplever det så just nu.

20140513-110908.jpgJag är inte ensam, för jag hör ihop med dig! Och du med mig.

Och det gör att det känns lite bättre. Tanken på ensamheten fladdrar iväg och en ny tanke kan ta plats. En tanke att nu är det dags att utföra lite jobb. Men också en tanke kring vilket oerhört värde jag får ut av mitt dagliga bloggande, för det hjälper mig att sätta ord till mina tankar och känslor, och det gör det ibland, ja, ganska ofta, lättare att släppa taget om dem så nya tankar kan få ta plats.

Väckte detta några nya tankar i dig?

 

 

Ta inte åt dig!

Ta inte åt dig, sa någon till mig. Och jag blev ilsk, arg, upprörd, irriterad. Tyckte hen hade sagt något så urbota dumt, att det var fullt förståeligt och närmast logiskt att jag tog illa vid mig.

Nu, många år och erfarenheter senare, tänker jag att hen hade rätt.

Ja, jag tycker fortfarande att det var himla onödigt att säga det där som hen sa åt mig. Det fanns ingen anledning. Men nu sa hen det, och i den situationen har jag ett val. Jag valde att ta illa vid mig, att bli ledsen och stött.

Och det hade jag inte behövt välja! Jag hade kunnat välja att tänka helt annorlunda. Kanske kunde jag tänkt ”Det handlar inte om mig, utan om dig.”. Eller ”Jag vet mitt värde, och det kan inte förringas av något du säger.”.

Jag säger inte att det är lätt. Men likväl som jag tänker tanken som gör att jag känner mig sårad, kan jag tänka en annan tanke som gör att jag inte känner mig sårad. Valet är mitt. Och ansvaret. Ibland undrar jag om det inte är det som är kruxet – det är nästan enklare att skylla ifrån sig på någon annan, än att fullt ut ta eget ansvar för mina känslor.

20131125-212742.jpgNär lyckas du med konststycket att inte ta åt dig?

Om reflektion, del 1

Att reflektera.

Det är det mest värdefulla jag kan göra, att ge mig själv en stund att fundera över, och landa i, mina varför. För mig är detta inte en vana jag fick med mig under min uppväxt. Det är inte heller något jag fick lära mig i skolan. Och inte har någon chef bistått mig till insikt om värdet av reflektion.

Nä, för egen del är detta en vana som kommit till mig under de senaste åren. Successivt började jag göra olika saker som gav reflektionstid:

  • läsa böcker som gav tankespjärn
  • skriva journal
  • följa bloggar som liksom böckerna gav tankespjärn
  • twittra och facebooka utifrån ett tydligt syfte att göra ett positivt avtryck

Och så utbildade jag mig till coach. Började coacha. Blev själv coachad, och utbildade mig ännu mer. Läste ännu mer. Då tog det fart på riktigt, mitt reflekterande. Jag lärde känna mig själv mer och mer.

Nu bloggar jag dagligen, och det är i sanning ett av mina främsta reflektionsverktyg. Jag vet sällan vad jag kommer att skriva om, och under resans gång när jag skriver, så tar jag mig tid att gå på upptäcksfärd bland upplevelser, tankar och känslor.

20131107-190434.jpgHur ofta tar du dig tiden till reflektion?

Berätta din historia!

Fick en fråga hur man ska tänka 20131024-130959.jpginför ett framträdande – och precis som Dennis Westerberg sa på #skolvåren:s #afkMalmö, så säger jag, att det viktigaste är att du berättar din historia! Inte min, utan din. Gör det utifrån dig själv, var äkta, och våga skapa känslor hos publiken. Dela din resa, både oops-händelser och aha-ögonblick. När du är äkta så spelar det mindre roll exakt vad du säger, och hur du säger det för det som åhörarna minns är känslan du väckte i dem.

Vad är din berättelse?