Kapacitet.

Har du tänkt på att vi människor har kapacitet som vida överträffar det vi (åtminstone jag) oftast förmår få ur händerna? Människan är skapt med en förmåga att kraftsamla och verkligen ge järnet när det gäller, och ibland undrar jag om det inte ”gäller lite för sällan”. Det är lätt att gå i ingrodda vanor, slentrianmässigt ombesörja vardagsbestyr med jobb och hus och hem och familj och träning och och och…

Och?

Nån gång ska jag gå Seth Godins altMBA som varar en månad och som alla deltagare gör ”utöver det som de redan gör”. En intensiv månad, absolut, och inget som skulle funka – eller åtminstone inte vara så nyttigt – i längden, men en månad? En månad av att verkligen ta i för kung och fosterland. Det går. Vi kan det. Jag kan det. Så fast jag i dagens coachsamtal med Dave inledde med att besvara hans fråga hur läget är, med att jag är trött (för det är jag. Skulle tippa på att jag senaste veckan sovit ungefär 50% av vad jag borde/brukar/mår bra på av rutiga och randiga skäl. Och utöver det har jag jobbat häcken av mig, på olika plan!), så dröjde det inte länge innan jag var PÅ igen. Ett tu tre antog jag en utmaning från honom och efter vi lagt på la jag en timme på att fiffinura ihop en ny grej jag vill testa.

Fast jag just nu jobbar häcken av mig. Fast jag just nu inte hinner med att läsa så mycket som jag vill. Fast jag inte förmår prioritera att göra sånt jag ”vet jag egentligen vill göra” eftersom mer akuta saker är högre prioriterade av mig. Fast jag definitivt inte ger mig utrymme att bara vara, på det vis som jag vet jag mår så himla bra av.

Och det är ok.
För det går. Jag kan.
Men inte för länge. En månad. Två. Tre till och med. Så länge det emellanåt finns ladda-batterierna-dagar insprängda i att det febrila görandet, så går det, trots att sirenens sång lockar och pockar… Och det går eftersom jag vet att jag har en enorm kapacitet och dessutom inte kommer köra på i detta tempot för evigt. Snart stundar sommarsemester under ett par veckors tid, och innan dess ska jag till Kenya, vilket kommer att vara ett rejält avbräck i allt som är invant och bekant.

Kapacitet, som sagt. Vi har den och då gör vi bäst i att verkligen nyttja den emellanåt!

En miljard tankar

Märker hur tankarna drar igång, denna eviga karusell, som ger en sjunkande känsla i maggropen, den där olustkänslan som sakta men säkert tar tag i hela min kropp; duns, så är jag nere i källarhålan. Ensam. Oälskad. Bortvald.

Och det enda (!) som skiljer detta tillfälle från stunden tre minuter innan, då jag glad i hågen var i full färd med att laga middag, är en fråga, ett svar, och en miljard tankar.

Frågan skapar inte känslan. Svaret skapar inte heller känslan. Men tankarna gör. Det är tankarna kring svaret som sänker mig. Mina tankar, kring svaret. Inte svaret. Utan den historia jag hittar på om vad svaret kanske eventuellt möjligen skulle kunna tänkas betyda.

Som tur är har jag övat länge på att fånga mig själv när jag börjar spinna iväg i fantasin, på detta sätt som på intet vis gagnar mig (och inte någon annan heller, inte minst personen jag frågade och fick ett svar från). Så ock denna gång. Jag får syn på den sjunkande Helena, och trycker på Paus-knappen. Resonerar med mig själv:

Stopp och belägg. Hörrururu Helena, är fantasin du skapar inom dig verkligen sann? Och hur gagnar detta dig? Du känner att du är på väg neråt, känslan av olust växer och växer och försöker, på alla sätt och vis, få dig att förstå att detta inte är vägen fram. (Snarast vägen ner.) Följer du denna väg, kommer du uppleva mer olust, mer känsla av ensamhet, mer rädsla för att bli och vara bortvald. Och de tankarna ger inte upphov till god känsla inombords. Tvärt om. Ska du verkligen vandra vidare på den inslagna vägen?

Nej.
Det ska jag inte.

Så jag släpper taget.
Undviker att göra en stor sak av det. Ringer ingen. Messar ingen. Undviker att göra ett stort drama av det hela (ni vet: Jag frågade detta, och då sa hen det här, och då tänker jag x, y och z, är det inte hemskt, hur ska det bli, tror ni hen någonsin kommer att vilja vara med mig igen eller är jag bortvald nu, för evigt?).

Sakta men säkert släpper jag taget om fantasin som inte gagnar mig.
Sakta men säkert återgår jag (hela systemet, kropp och knopp) till mitt medfödda välbefinnande, den sköna känslan som jag vet alltid finns där, om jag bara förmår undvika sirenens sång.