Mitt inlägg om att provtänka drog igång en lång tråd på Facebook. Vännen Jonny skrev något oerhört klokt, som jag vill dela med er:

Det där satte igång en massa i mig, och jag fylls av tacksamhet för att Jonny delade detta med mig. Skriver det en gång för att verkligen känna på varje ord:

Man kan se sig själv i en spegel och berätta vad man ser. Det är lättare om man själv håller i spegeln. Om en annan håller upp spegeln framför dig blir det svårare. Självreflektion på eget initiativ är inte samma sak som självreflektion på uppmaning.

Har själv upptäckt, inser jag nu, vilken enorm skillnad det är på självreflektion på eget initiativ, eller på någons anmodan. Handlar det måhända om rädsla? Triggas mer rädslor vid en uppmaning till reflektion, än om jag själv håller upp spegeln? Kan det vara så att om jag fattar ett grepp om spegeln själv, så har jag redan kommit en bra bit på vägen, och räds inte mig själv så mycket längre?

Kanske är det meningslöst att hålla upp spegeln framför någon annan i hopp om att de ska reflektera? Om vederbörande inte är intresserad, lär det inte ske, eller hur? Men kanske att jag, genom att ställa en väl vald fråga, eller genom att vara tyst vid rätt tillfälle, kan skapa utrymme för en annan individ att åtminstone ta en snabbtitt i spegeln som jag håller upp, eller räcker fram?

Jag påminns om talesättet, ”Du kan leda en häst till vatten men du kan inte tvinga den att dricka” och tänker att det ligger mycket i det. I mina blogginlägg så avslutar jag ofta med en fråga eller två, och kanske någon uppfattar dem som uppmaningar? Om så är fallet vill jag förtydliga att det inte är min avsikt, inte alls. Oftast är frågorna riktade till mig själv, de ger mig nya saker att fundera kring när jag tittar mig i spegeln. Och kanske att de kan göra att någon annan gör detsamma. Fast det är säkert lika sannolikt att motsatsen sker, och spegeln resolut läggs undan. Vilket är helt ok och fullt förståeligt, eftersom det är ditt liv och din resa, likväl som det är mitt liv och min resa, så vi får alla ta det i den takt vi mäktar med som individer.

Vem håller spegeln?