…så skulle världen se helt annorlunda ut!

Hur många gånger har jag inte sagt Om bara alla fick insikt i detta, så skulle världen se helt annorlunda ut!

Om hur berättelsen jag berättar för mig själv styr hur mitt liv blir, om epidemin av inre-hård-dialog som rasar i världen och att det går att totalt ändra på, om förståelsen att tankar skapar känslor och inte tvärt om, hur förmågan att observera mig själv gjort all skillnad i världen för mig det är att leva mitt liv, eller för den delen mitt favoritcitat från Sydney Banks: If the only thing people learned was not to be afraid of their experience, that alone would change the world.

Så pretentiöst att vilja berätta för alla hur de ska göra, tänka, vara och leva sina liv, kanhända du tänker?Fast.
Det är inte det jag försöker göra.
Jag säger inte åt någon (åtminstone inte medvetet) hur de ska göra, tänka, vara och leva sina liv. Däremot delar jag med mig av det som funkar för mig. Sådant som gjort stor skillnad för mig, som gjort att min inre dialog helt har ändrat ton, som gett mig en mycket större distans till drama vilket gör att jag mycket sällan sveps med av känslostormar samtidigt som jag, paradoxalt nog, upplever allt så mycket starkare.

För kanske det som funkat för mig, kan funka även för dig? Antingen testar du rakt av och justerar vid behov, eller så inspireras du av min resa och hittar på egna experiment, där du kanske, kanske inte, använder delar av mina ingredienser eller så frifräser du helt på eget bevåg. Detaljerna spelar överhuvudtaget ingen roll.

Det jag vill, hoppas på och önskar är snarast att du ska våga testa. Nått nytt. Nått annorlunda. Nått du aldrig lekt med förut. Att mitt sätt är rätt sätt har jag slutat påstå (började skriva ”har jag aldrig påstått” men det stämmer inte. Det gjorde jag, under många herrans år. Men inte längre.). Mitt sätt är dock ett sätt som förhoppningsvis kan inspirera dig att hitta vad ditt sätt är? 

För mycket?

Detta ständiga tvivel.
Är jag för mycket?
Är jag för på?
Om jag säger vad jag vill – skrämmer det bort? Eller tvärt om, är det lockande? 

Och så andra sidan av myntet:
Ja, för i h-vete, klart jag är för mycket. Jag ÄR mycket. Punkt. Och stolt över det. Jag är inte för alla. An acquired taste, definitivt.
Och givet det, så är jag så inihelvete för liiiite på snarast än motsatsen.
De som skräms bort, ja, det är de som ska skrämmas bort. Det är de som inte förmår famna mig.
I allt jag är. Allt jag gör.
Jag. Med stort J. 

Och i nästa stund… men jag vet ju inte hur man gör?
Har inte lekt den här leken på många år… om ens någonsin, egentligen?
Tänk om det blir fel? Tänk om jag gör fel? Tänk om jag är fel?
Tabbar mig, trampar i klaveret, gör något som jag inte borde göra? 

Och sen, tillbaka upp igen:
Äsch, jag vill ju lära mig. Finns ju inget bättre tillfälle än just här, just nu, att lära mig.
Leka, experimentera, testa. I ord och handling.

I utforskandets namn – var går gränsen? Finns den? Skapar jag den inte själv? För jag har ju inte en susning om hur jag tas emot av någon annan, det enda jag kan, det enda jag ska, är att vara ärlig gentemot mig. I varsam samvaro med mig själv, lyhörd för nyfikenhet och behov, för begär likväl som rädslor. 

Vad jag lär mig mest av?
Ja. Inte är det av att hålla tillbaka.
Spela liten. Krympa mig. Eller den andre för den delen. 

Och ändock… nästan skrämmande så tydlig och ständigt pockande rösten inom är, den som säger: Akta akta, nu är du för på, nu vill du för mycket, lugna dig, du skrämmer bort om du är för på. Vänta på en krok från den andre! Kasta inte ut krokar själv, absolut inte uppenbara sådana, möjligen lite försynt smådolda, för då blir ditt budskap tveksamt och upp till tolkning. Och då kan du glida undan. Tryggt och bra. 

Jag är kvinna.
Detta mitt tvivel handlar om relationer. Om dejtande.
Om att sakteliga och trevande börja nosa på andra människor. 

Är det fler kvinnor som känner igen sig? Finns det kvinnor som inte känner igen sig? Och män? Är detta typiskt kvinnligt, eller är det allomgiltigt, oavsett könstillhörighet?

Och vad handlar det om egentligen?
Är jag (och du?) så subtilt hjärntvättade att göra oss själva små istället för att stråla, så där som bara jag (och du!) kan stråla?

Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]

Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

2019 – som jag är!

Som jag är. 

Jag frågade min fina vän D hur han skulle översätta ”gown off” vilket är ett begrepp som dök upp när jag hade mitt första coachsamtal med min nye coach. Beskrev lite hur vårt samtal gick, och D lyckas, som så ofta (alltid?), sätta ord på det outtalade.

Helt plötsligt har därför ”gown off” blivit ”som jag är”, och det känns helt rätt. Så kliver jag in i 2019, energifylld och nyfiken, med champagnebubblor som porlar upp och ner genom i hela kroppen, ivrig och pirrig att få uppleva allt som komma skall, ”som jag är”. Naket. Rått. Intimt. Med kraft och njutning.

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees
  • Headspace:a dagligen
  • springa minst 75 löprundor
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!)
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar.
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig
  • blogga dagligen
  • börja podda

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; att varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv!

2019. Här kommer jag. Som jag är. 

Dålig förlorare

I kvällningen spelas det sockminton (badminton med hemmagjord boll av en socka och ett hårband) över klädstrecket på Gula Hönan.

20130710-201143.jpg

Det blir, än en gång, uppenbart att en i familjen är dålig förlorare. Allra mest tydligt är det i singel-sporter, i lagsportsammanhang märks det inte lika väl.

Funderar över vilken jobbig känsla det där är och undrar hur jag som förälder kan hjälpa/stötta.

Kommer inte eg på något. Mer än det vi gör. Spelar fair, inga läggmatcher här inte. Snackar om att inte vara så hård mot sig själv. Kramar om och låter känslan ebba ut av sig själv. Försöker föregå med gott exempel vid både vinster och förluster och skrattar bort båda med en klackspark, för det är så roligt att bara umgås. Och kanske än mer, försöker att bara leka och spela utan att tävla.

Kanske är det också så att det finns fler dåliga förlorare i familjen, som bara lärt sig dölja det bättre?

Men, det gör varken till eller från, tycker jag. Hur hanterar man dåliga förlorare? Har du något tips?