Jag ser…

På nätet.
Hänger på nätet. Har jag gjort i många år nu, fick min första epost när jag började plugga på universitetet 1993, och i samband med det skaffade jag egen dator. När första barnet föddes 1999 var det Allt för föräldrar som gällde, sen snickrade samman en egen hemsida för att kunna dela mitt barns öden och äventyr med nära och kära. Startade ett Facebook-konto så tidigt att jag hann hålla mig därifrån i ett år eller två innan äldsta barnet suktade efter ett eget konto. Då väckte jag mitt nedsläckta konto till liv igen. Twittrat har jag också gjort, ja, gud vad jag twittrat! Var en av initiativtagarna till en sedermera landsomfattande rörelse som faktiskt föddes på Twitter. 15 februari 2013 klockan tio på kvällen. Ett födelsedatum jag har lika bra koll på som båda barnens dito.

Kostat på.
Jag har lärt mig mycket, skapat ett stort nätverk och byggt en handfull oerhört innerliga och givande nära relationer, tack vare sociala media. Men det har kostat på samtidigt. Att vara synlig, göra sin röst hörd, försöka röra runt i grytan låter sig inte göras ostraffat. Jag har, successivt, lärt mig se allt mer. I takt med att jag utvecklas och lär mig, har jag blivit allt bättre på självreflektion. 
Det gör att jag idag ser mycket i de mänskliga interaktionerna på nätet som gick mig helt förbi för bara ett par två-tre år sedan. För jag ser!

De utkastade. De uthängda.
Jag ser de som blir utkastade. De som blir uthängda. De som på något vis frångår normen, det slätstrukna, det lättsmälta. Som sagt vad de tycker, som står för det, och som – ofta – oförstående står där i en tsunami av inlägg och kommentarer, av repliker och privata meddelanden, ömsom vin ömsom vatten, ris och ros i en salig blandning. Stå där, till synes, med rumpan bar. Som vill försvara sig. Som hittar argument för varför hen inte gjort något fel överhuvudtaget, hur det är någon annan som gjort, sagt, tolkat, fel.

De som tystnat.
De som tystnat. De som tar det personligt. Som blir kränkta i detta de lättkränktas tidevarv. Som vuxit upp i ett tidevarv där de upplevt sig vara förringade, förnedrade, förtryckta. Som gått på pumpen så många gånger och möts av lilla gumman eller andra nedsättande invektiv, så de inte längre tror sig om att ha något att bidra med. Som tror att deras perspektiv inte är värt att lyssnas till.

Jag ser de som tystnat, som nu vågar sig fram, eftersom någon tagit action å deras vägnar. Tacksamheten för att någon annan agerat och åtminstone öppnat dörren på glänt åt dem igen. Jag är en av dem som tystnat läser jag om och om igen, och kan, till viss del, känna igen mig. Men inte av kränkthet (eller?), utan av utmattning.

Fast… nu glömmer jag bort mitt Jag, version 2015/16 skulle jag tro. Den Helena som twittrade dag och natt, och definitivt upplevde sig både stött, missförstådd och kränkt emellanåt. Så jodå. Jag får tillstå detta: även rollen av att vara den som tystnat har varit min.

Alfahannarna.
Men jag har också tagit rollen av den som tröttnat på att ständigt behöva fajtas för att göra sin röst hörd, som (alltför ofta kvinnor, precis som jag) sitter mitt i ett gäng alfahannar som tuppar sig, utan minsta självrannsakan. Till synes helt utan nyfikenhet, utan vanan eller ens impulsen att tystna, att släppa fram andra röster, kanske till och med bjuda in dem. Nu har jag gått på här en timme, vad tycker/tänker/känner/ser/hör du? Berätta och ge mig en chans att få andra perspektiv på saken! Som då lyssnar. Ödmjukt. Inte tystnar i två och en halv minut, för att sen ta till orda igen och förklara varför det nyss hörda inte stämmer, varför det är fel, som mer än gärna skjuter knappt hörda tankar i sank. Jodå, nog är detta personligt allt. Det här är mitt perspektiv. Eller åtminstone ett av mina perspektiv i denna typ av situationer. Som jag fajtats för att ta plats, låta min röst höras, fast besluten att övertyga och inte övertygas. Gått på många smällar, men också blivit lyssnad till. Men jag har tystnat. Orkar inte längre fajtas för att bli lyssnad till. Kostar för mycket energi. Så jag undviker den typen av sammanhang. Pallar inte längre. Detta är alltså en roll jag numera undviker att ikläda mig.

Ser rädslan.
Tupparna då? Jag ser dem också. Även om det kan vara svårt för mig, för att jag så ofta fajtats mot dem. Men ser dem gör jag. Ser rädslan. Skräcken för att inte vara tongivande. Är jag betydelselös då? Om jag inte besitter svaret, lösningen, mirakelkuren, är jag utan värde då? Med handen på hjärtat är detta också något jag upplevt själv. Rädslan jag känt över att inte alltid vara på topp, ha svaret som vore jag Encyclopedia Helenica, att jag har värde som människa enkom som allvetande sådan. Rädslan för att säga Jag vet inte. Kan du berätta, så kanske jag kan lära mig något nytt?

De som tar det personligt.
Jag ser de som inte förmår skilja på sak och person. Som läser nonsens eller dumheter eller fattar du ingenting som svar på en fråga, ett påstående, en åsikt eller en fundering de gjort, och tar det som en käftsmäll. Som om du, som frågat, påstått, delat din åsikt eller din fundering, är mindre värd, dum, korkad. Vissa blir offensiva, invektiven haglar och ingen blir varken lyckligare eller klokare. Andra blir defensiva; med svansen mellan benen slinker de undan och skäms… för att sedermera tystna?

Dramaträsket.
Jag ser de som kastar sig ner i dramaträsket, som vill försvara den som blivit uthängd, utkastad. Viljan att stå bredvid, solidariskt kroka arm med hen och högljutt vill låta hen veta att hen inte är ensam. Drivs av att förmedla att andra ser vad som händer, hur orättvist det är, som har långa och många tankar om hur fel det hela är.

Jag ser andra som också kastar sig ner i dramaträsket, i syfte att lyfta fram de förmenta offren. De som hävdar vikten av god ton och solidariskt krokar arm med de som tystnat. Vill visa dem sin sympati. Kanske även empati? Räcker upp handen även här – mången gång har jag gett röst åt denna rollen.

De som slätar över.
De som vill släta över. Dem ser jag också. De som känner sig obekväma med de starka ställningstaganden som görs. De som inte tycker att vi ska göra en stor grej av det hela, de lösningsfokuserade som kommer med en myriad av alternativa vägar framåt. Invånarna i mellanmjölkens land, som tycker att man måste väl inte hänga ut folk, inte kasta ut dem, inte stänga av på livstid, kan man inte bara ta bort dem från vänskapslistan, varna eller stänga av på visstid? Kan inte alla bara vara snälla?

De som kastat/hängt ut.
Jag ser den som kastat ut, hängt ut. Som slår sig på bröstet och med säkerhet vet att den inslagna vägen är den enda rätta. Som inte har ett tvivel i sin kropp. Fast är det egentligen bara en fasad för den andra typen av människa som hängt och/eller kastat ut? Den som våndats. Mycket. Som velat fram och tillbaka, vägt personliga tankar och omdömen med gruppens regler och gruppens bästa. Som så gärna vill moderera, lyfta de som tystnat så de börjar ta plats igen, fila av de vassaste kanterna på de som uttrycker sig rakt på sak, de som tycker att vi måste väl ha högt i tak och tar den slitna klyschan som ursäkt för att säga precis vad som helst hur som helst och som av andra lätt uppfattas kantiga och okänsliga. Och jodå. Här har jag också varit. Brutal ärlighet. Min rätt att yppa min åsikt. Absolut. Fast – varför? Om det är brutalt, måste jag hävda min synvinkel då?

Olika perspektiv.
Jag ser alla dessa olika perspektiv, och känner igen mig i de flesta, för att inte säga alla, för vid ett eller annat tillfälle har jag varit vart och ett av dem.

Jag ser alla dessa olika perspektiv, men jag ser ingen som lyfter dem. Vart och ett. Systematiskt. Som går igenom dem alla, som vill belysa. Kanske förstå, men det är inte ens nödvändigt egentligen, eller är det det? Jag måste kanske inte förstå allt och alla, men jag behöver se deras vinkel, deras perspektiv; att det finns. Att det inte är svart eller vitt, utan grått, en gråskala med många nyanser, som alla pekar på det faktum att man kan se saken från många olika vinklar. Det är en Sanning.

Släppa fram dem alla?
Vad händer, om vi inte sopar detta under mattan? Vad händer om vi släpper fram alla dessa perspektiv, inte för att döma vissa som rätt och riktiga, andra som fel och falska, utan bara för att se att det finns mer än ett sätt att se på saken. Fler än två. Fler än tre. Fler än tio till och med. Att alla har sitt livsberättigande i att de faktiskt existerar. Att någon upplever en situation på ett visst sätt gör ju att det är en sanning. Det är en upplevelse som upplevs. Kommer från tankar, som ger känslan. Ja. Och samtidigt: den enskilda upplevelsen är inte Sanning för det. För då skulle alla uppleva exakt samma sak och vi hade bara haft vitt. Eller svart. Inte ens bådeock. Men det är en sanning med litet s i så mån att det är upplevt. Ja!

Vad händer om vi förstår detta? Om vi tar höjd för det istället för sopar det under mattan, visslar och låtsas som ingenting? När vi sätter på oss skygglappar och tycker alla som inte tycker som just jag är dumma i huvudet och borde skjutas, eller åtminstone hålla käft – hur gagnar det någon?

Rollerna fyller en viktig funktion.
För jag ser också hur alla dessa roller fyller sin funktion. Hur jag, genom att kliva in i någon av alla dessa roller som finns, gagnar samfundet i stort. För problemet är inte rollerna. De är oss till gagn. Vi behöver alla dessa roller. De hjälper oss att beskriva vår gemensamma verklighet från så många perspektiv som möjligt. Var och en som kliver in i en roll bidrar, medvetet eller undermedvetet, till att vår syn på det som sker, på det som är, blir så komplett som möjligt. Problemet är när jag fastnar i en roll, inte förmår se andra perspektiv, inte inser att jag kan röra mig mellan roller. Jag måste inte alltid kliva in i en och samma. Gör jag det så stagnerar jag. Och jag hindrar också andras lärande om jag lägger beslag på en roll. Då ges ingen annan chansen att se hur världen ser ut, hur det känns, vad som händer i kroppen, utifrån denna roll.

Öppet forum.
Vad händer om vi låter alla de sagda och osagda perspektiven ta plats på arenan. Inte för att slitas i stycken – som under gladiatorernas kamp på Colosseum – utan för att synas i ett öppet forum, ett forum där alla vinklar bjuds in. Och mer än så, ett forum som enkom blir komplett om allas syn på det hela lyfts fram. Belyses. Kanske vågar inte alla göra sin röst hörd, och då måste vi andra lyfta den. Jag måste lyfta dem.  Med all min empatiska, inlyssnande och ödmjuka förmåga, med fantasi och inkänning, måste jag – och du? – lyfta fram de möjliga scenario jag kan förnimma. Kanske kan jag knappt sätta ord på det/dem, men då ska jag åtminstone försöka. Som att försöka fånga dimma, det låter sig inte göras, men kanske jag, om jag försöker, väcker någon annans tankegång, så att dimman lättar och perspektivet klarnar och blir lättare att förmedla, förnimma, ta del av?

Vad skulle bli möjligt då?

Vad ser du?

Förmåga till lärande och reflektion

Jag ser ännu en röd tråd: lärande. I olika former och färger. Och förändring som gagnar förutsätter förmåga till lärande och reflektion. Som du är mästare i. ❤️

Sara Modig, min själssöstra, skrev kommentaren på mitt inlägg Bästa föreläsaren!

Min röda tråd är förändring, det är vad jag sett. Men Sara har rätt, lärandet är på sätt och vis grundförutsättning för förändringen, precis som hon skriver. Jag vet hur skicklig hon är på det hon gör, där utforskande är grundbulten som löper som hennes röda tråd, med resiliens och hållbarhet i fokus. Saras spegling är därför värdefull för mig, inte minst eftersom hon följt mig nära i sex års tid.

Så. Jag testar. Leker med orden Sara gav mig. Smakar på dem, utforskar dem, känner efter vad som händer i mig när jag skriver och uttalar dem:
Förändring som gagnar förutsätter förmåga till lärande och reflektion. 

Jag vågade inte möta människor förut. Vändningen kom först när jag började beträda vägen jag gett namnet varsam samvaro med mig själv. Då kunde jag möta människor, på riktigt, släppa in och bli insläppt, glipan i pansarskalet växte och successivt började jag lära mig. Verkligen lära mig.

Innan dess så kunde jag lära mig på ytan. Men inte ta till mig. Inte ändra på mig, inte använda kunskaperna jag stötte på, helt enkelt för att jag inte vågade erkänna att jag inte redan ”var perfekt”. Med min hårda inre dialog var jag fast i en form av självskadebeteende som inte syntes utåt, men som gjorde mig illa inåt. Och självfallet påverkade det också alla nära och kära.

När jag släppte på förlåten och tog myrsteg på myrsteg mot en mer varsam samvaro med mig själv började jag också utveckla min förmåga till lärande och reflektion. Och därmed ökade min kompetens, som människa, som Helena. Och då fanns helt plötsligt grundförutsättningarna på plats för förändring, för reell utvecklig, för expansion som människa, ett utforskande genom upplevelser, samtal och varsam självsamvaro.

Så ja. Sara. Du sätter verkligen hammaren på spiken, det är förmågan till lärande och reflektion som möjliggör förändring som gagnar. Tack för den gåvan!

 

Barnexperimentet (bok 21 av 26)

Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall, av Per Kornhall. Fritt fall. Ord och inga visor. Publicerad 2013, och troligen införskaffad av mig något år senare, när jag var djupt insyltad i den svenska skoldebatten, i full färd med att köra gerillamarknadsföring i Almedalen för #skolvåren (där Per Kornhall för övrigt var dragplåster på en walk n talk 2014), twittra skola i parti och minut och tillsammans med andra drivna anordna #afk:er runt om i landet.

Ah.
”Den gamla goda tiden!”

Haha – nej. Så tänker jag inte. Det var himla roligt dock. Var sak har sin tid dock. Just då var jag så djupt engagerad att jag inte tog mig tid att läsa boken, men det har jag korrigerat nu. Och den är fortfarande läsvärd.

Kornhall är något av ett mysterium för mig – då han i en och samma stund är både ’traditionell och konservativ’ och samtidigt är väldigt öppen för mycket av de funderingar och förslag som ’traditionalisterna’ i skoldebatten ratar utan att överhuvudtaget ge frågeställningarna en chans. Och det gör boken till ganska spännande läsning, för jag tror ”båda sidor” i debatten (och ja, i skoldebatten kan man verkligen – tyvärr – tala om två sidor) kan hitta passager där de nickar bifall såväl som ilsket virar på huvudet i förnekelse. Och det är lite kul, ärligt talat! Han är något av en gränsgångare, den gode Kornhall.

Som twittrande #skolvårare stötte jag på synpunkten att ”skola är odiskutabelt” vilket chockade mig. Lärande är odiskutabelt, men skola är enkom en av människan skapt form för att normalisera och systematisera lärande. Även Kornhall uttrycker att lärandet är inbyggt i människan: Barn kan inte låta bli att lära sig. Det är helt enkelt biologiskt omöjligt för dem och det verkar finnas ett starkt inre belöningssystem som belönar dem när de härmar och lär sig av sin omgivning.” Däremot ställer jag mig tvivlande till följande slutsats: ”[…] det kan också bli så att ett barn lämnat åt sig själv inte kommer vidare, inte upptäcker några nya världar. Så är det redan i förskolan. Lämnade helt åt fri lek ”fastnar” barnen i samma lekar och behöver därför en förskollärares ledning för att stimuleras till nya lekar.”

Verkligen? Tillåt mig att tvivla. Mycket av den passivitet som både förskole- och skolbarn såväl som vuxna fastnar i, tror jag snarast handlar om att vi socialiseras in i att ”någon annan ska bistå oss att hitta vägen fram” oaktat om det handlar om lek, att lära sig skriva och läsa, ta reda på fakta om hur Nobelpriset i litteratur gjort avtryck (om något) i den svenska litteraturen eller luska ut hur man enklast köper bästa biljett till Australien. För mig krockar det sistnämnda med det förstnämnda. Om vi hela tiden får små knuffar i ”önskvärd riktning” redan som små barn, är det väl inte så underligt om människobarnet slutligen lär sig att vänta på knuffen, istället för att engagera sig själv och sin egen fantasi fullt ut?

#skolvåren ställde (den twitterifierade) frågan #VarförSkola, och Per Kornhall summerar anledningen väldigt väl i denna meningen: ”Man måste se på ett system som en helhet och inte addera saker utan att noggrant genomlysa konsekvenserna.” Senare i kapitlet lyfter han fram att ”vi kan nog behöva se över de sedimentära lagren i den svenska skolan”. Onekligen är det så!

I hela boken är just frågan varför skola återkommande, om än inte formulerar exakt så (fast bra nära emellanåt!). I slutet skriver Per Kornhall: ” Just nu är skolan ett lapptäcke av olika förhastade och ideologiska reformer. Vi måste börja ta ett helhetsgrepp och förstå att huvudmannaskap, läroplaner, läromedel, lärarutbildning, lärarlöner, kompetensutveckling med mera hänger ihop i ett enda system som måste byggas från grunden som en helhet utifrån skollagens krav.” Jag håller med, med tillägget att vi behöver titta även bortom skollagen till vilket samhälle i stort vi vill skapa (möjligen att skollagen är korrekt formulerad utifrån det Sverige vi vill till, men jag tar det inte föregivet innan vi har svaret på frågan). Vad ska vi med skolan till, vad är det egentliga syftet? Hur vill vi att Sverige ska vara om 10-50-100 år?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Växa – inte lyda (bok 20 av 26)

Växa – inte lyda. Lars H Gustafsson. 
En riktigt fin bok.
En bok jag inte trodde jag skulle hinna läsa, eftersom jag inte börjat med den när fredagen rullade in med två halvdags-workshoppar i Skurup på agendan innan kvällens introduktion till helgkursen i Embodied Intimacy jag anmält mig till. När jag väl anlände hem runt halv elva på kvällen kändes det stört omöjligt att mäkta med veckans söndagsbokblogg… Men. Tji fick jag och mina farhågor – fylld av energi vaknade jag tidigt både lördag och söndag och lyckades därför med god marginal läsa ut boken i morse och nu sitter jag här, redo för att blogga om den.

Efter en helg fylld av närhet och kontakt, är synkroniciteten omöjlig att notera, när jag läser Lars ord om vikten av mötet: ‘Allt verkligt liv är möte’, skriver den tysk-judiske filosofen Martin Buber i en av sina böcker, och det ordet har blivit något av ett mantra för mig. Jag tror, liksom Buber, att vi blir till i mötet. I mötet med andra människor, med naturen, med tillvarons mysterier och kanske med Gud. Allt är relation.” 

En helg fylld av alla de typer av möten som Lars H Gustafsson lyfter fram:
Det lärande mötet – där vi lär av varandra och skaffar oss den livskunskap vi behöver.
Det läkande mötet – där vi finner tröst och läkning för själens alla sår och skavanker.
Det livgivande mötet – där vi hämtar kraft och inspiration för skapande verksamhet i alla dess former.”

Jag har språkat under helgkursen. I ord. I rörelse. I dans. I stillhet, lek och omfamning. I djupa andetag och ljudande utandningar. Och i allt detta språkande – utnyttjande ett vitt register av olika former av språk, verbala, som icke-verbala – så har jag reflekterat. Getts stunder att reflektera, likväl som låtit reflektionen komma, när den knackat på.

”Utan språk, ingen reflektion. Och utan reflektion stannar människan i sin utveckling.”

Ibland delade reflektioner, insikter, upplevelser. Och nog har han rätt när han säger: ”När någon vill lyssna växer språket.”
Och inte bara språket. Jag växer. Vi växer. Tillsammans gör vi varandra bra.
”Släpp ungarna loss, det är vår! Lära – inte tutas i. Växa – inte lyda.”

”[…] jag har också ett eget budskap. Det handlar om hur viktigt det är att barn får möjligheter att utveckla en egen inre kompass och lära sig att följa den i stället för att inordna sig i leden eller följa de vindar som blåser för tillfället.”

Mycket av helgen har för mig handlat om att finna mitt Ja. Och mitt Nej. Men framför allt mitt Ja. Till det som lockar, som jag vill… och är rädd för att be om. Rädd för att fråga efter. Kanske också rädd för att ta emot? Min inre kompass har kalibrerats noggrannare i helgen – min förmåga att lyssna, på djupet, till den tysta inre rösten, till intuitionen, energiskiftningarna, har skärpts. Den inre kompassen. Ett instrument jag, likväl som barnen Lars H Gustafssons syftar till, behöver och vill både utveckla och följa i högre utsträckning. Kanske du vill göra mig sällskap på vägen?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Är du lika WEIRD som jag?

Läser ett citat som en vän länkar till på Facebook, och hajar till. Vill läsa mer. Klickar på länken. Väldigt lång artikel, står det, men värt besväret. Så jag sätter mig tillrätta i soffan och börjar läsa.

”…the available “data” that drives it is not, as a matter of fact, the “science of how people learn.” It is the “science of what happens to people in schools.”
This is when it occurred to me: people today do not even know what children are actually like. They only know what children are like in schools.

Det är Carol Black som skriver. Jag läser vidare och fastnar, om och om igen, för olika stycken i texten. Till exempel detta:

”Any wildlife biologist knows that an animal in a zoo will not develop normally if the environment is incompatible with the evolved social needs of its species. But we no longer know this about ourselves. We have radically altered our own evolved species behavior by segregating children artificially in same-age peer groups instead of mixed-age communities, by compelling them to be indoors and sedentary for most of the day, by asking them to learn from text-based artificial materials instead of contextualized real-world activities, by dictating arbitrary timetables for learning rather than following the unfolding of a child’s developmental readiness. Common sense should tell us that all of this will have complex and unpredictable results. In fact, it does. While some children seem able to function in this completely artificial environment, really significant numbers of them cannot.”

Om jag finge börja om som mamma så vette hundan om jag vallat in mina barn i den förväntade fållan som heter obligatorisk skolgång. Men det finge jag inte. Så istället fascineras jag av att läsa och lära mig mer om home schooling och än mer om unschooling. Och tänker samtidigt att jag inte vill förkasta allt som skola (det där som vi alla tänker på när vi tänker skola) är heller. Grå-skala helt enkelt. Det finns garanterat guldkorn att plocka lite varstans, och för mig är en av de viktigaste insikterna att Ett Rätt Sätt helt enkelt inte finns. Det finns många sätt, och vissa är bra för somliga och mindre bra för andra, andra funkar ibland, men inte alltid, osv. Helt enkelt för att lärande inte är en rak uppåtriktad linje:

”…any Maori mother knows that children do not learn in a straight upward line but in a stair-step pattern. They leap forward, then plateau for a while, then leap forward again. Their learning is an underground river, you can’t see it, can’t even feel it at times. Then suddenly they soar. You can’t control it; you can’t take credit for it. It’s theirs. You have to be there, providing warmth and stability, providing tools and resources, answering questions, telling stories, having meaningful adult conversations and doing meaningful adult work in their presence. But when they soar, it’s on their own wings.”

WEIRD då? Jo, det står för Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic societies, något som visat sig vara det minst representativa utsnittet av mänskligheten:

“members of WEIRD societies, including young children, are among the least representative populations one could find for generalizing about humans.”

BoldomaticPost_Experiment-Observe-Listen-CarDet är en lång artikel. Det stämmer. Men verkligen värt besväret. Läs den du med. När jag läser detta så är det så mycket i mig som börjar vibrera och falla på plats, samklang ljuder och ett harmoniskt lugn faller över mig.

Tiderna förändras. Paradigmskiftet är här. Vi är mitt uppe i det. Det är läge att testa, observera, lyssna. I det finns det ett lärande att återupptäcka.

Vad hör du?

Fler besök i verkligheten?

Igår bloggade jag om mitt besök på Lunds Waldorfskola. I höstas var jag på Västra Allé, en Pysslingen-skola i Helsingborg. Jag har också haft glädjen att hänga med Fröken Ann på Edboskolan, men den gången blev det bara en liten blänkare på bloggen. Jag och Lotta Karlsson, även känd som Fröken Flipp, har försökt få till en date länge nu men inte riktigt lyckats, så där får jag ta mig i kragen och helt enkelt försöka synka våra kalendrar. Och jag skulle så gärna hänga lite på Pusselbitens skola med Benita, så det ska jag också kolla om det kan lösas. (Alla dessa besök, utförda eller önskade, har en gemensam nämnare: Twitter! Det är via Twitter jag lärt känna alla dessa fantastiska skolledare och pedagoger runt om i landet!)

Jag är oerhört intresserad av skolutveckling, eller egentligen mer rättvisande att säga att jag är intresserad av samhällsutveckling. Jag tror att vårt lärandesystem är absolut avhängigt i skapandet av samhället och den kultur vi varje dag återskapar, och ibland omskapar. Därför har jag med glädje besökt lite olika verksamheter. BoldomaticPost_Skulle-du-vilja-visa-mig-runtOch vet du vad? Jag skulle gärna besöka fler verksamheter, alla möjliga sådana, allt som kan rymmas inom ramen för det svenska (tja, varför begränsa mig? Skulle gärna göra besök i andra länder också. Det har jag ju faktiskt gjort, i San Bernardino!) skolsystemet: allt från förskolor, grundskolor, fritidshem, gymnasier, universitet, högskolor, folkhögskolor till vuxenutbildning… har jag missat något? SFI vore ju också oerhört spännande att få en liten inblick i. Nått mer?

Jag befinner mig i Skåne, men ibland är jag ju på resande fot, så det behöver ju inte vara begränsat till Skåne. Enda önskemålet från mig är just att jag får lov att ta lite foton och blogga om mitt besök. Som ni ser från tidigare skolbesök så undviker jag att fota eleverna så man kan identifiera dem, finner det enklast så.

Så jag skickar ut frågan så här, helt enkelt:

Skulle du vilja visa mig runt på din arbetsplats – där lärande i någon form är i fokus – så kan du väl höra av dig till mig? 

 

Ord på sår

Jag vill att de ska förstå att det inte bara finns ett rätt svar som så ofta i skolans värld. Att det ska vara tillåtande att leka med språket via dikten. Tillåtande att låta det abstrakta samarbeta med det konkreta.

Ord på sår. En artikel i Sydsvenskans kulturdel som berör. En så ofantligt vacker och insiktsfull text om poesi, ord, lek & lärande, allvar och läkande, liv och död.

Jag har läst en text en tjej skrivit. Det kanske är det svartaste jag läst. Men jag ser det som ett friskhetstecken. Hon har upptäckt nyanserna i sitt språk och fäst sitt tankekaos på ett vitt papper. Jag uppmuntrar henne till att skriva. Skriv mot det svarta, för att komma till det ljusa!

Att sätta ord på sår. Artikeln jag lyfter fram bitar av, men den förtjänas att läsas i sin helhet. Så läs. Och låt dig beröras.

BoldomaticPost_Pa-alla-samtal-dar-vi-genom-d