Barnexperimentet (bok 21 av 26)

Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall, av Per Kornhall. Fritt fall. Ord och inga visor. Publicerad 2013, och troligen införskaffad av mig något år senare, när jag var djupt insyltad i den svenska skoldebatten, i full färd med att köra gerillamarknadsföring i Almedalen för #skolvåren (där Per Kornhall för övrigt var dragplåster på en walk n talk 2014), twittra skola i parti och minut och tillsammans med andra drivna anordna #afk:er runt om i landet.

Ah.
”Den gamla goda tiden!”

Haha – nej. Så tänker jag inte. Det var himla roligt dock. Var sak har sin tid dock. Just då var jag så djupt engagerad att jag inte tog mig tid att läsa boken, men det har jag korrigerat nu. Och den är fortfarande läsvärd.

Kornhall är något av ett mysterium för mig – då han i en och samma stund är både ’traditionell och konservativ’ och samtidigt är väldigt öppen för mycket av de funderingar och förslag som ’traditionalisterna’ i skoldebatten ratar utan att överhuvudtaget ge frågeställningarna en chans. Och det gör boken till ganska spännande läsning, för jag tror ”båda sidor” i debatten (och ja, i skoldebatten kan man verkligen – tyvärr – tala om två sidor) kan hitta passager där de nickar bifall såväl som ilsket virar på huvudet i förnekelse. Och det är lite kul, ärligt talat! Han är något av en gränsgångare, den gode Kornhall.

Som twittrande #skolvårare stötte jag på synpunkten att ”skola är odiskutabelt” vilket chockade mig. Lärande är odiskutabelt, men skola är enkom en av människan skapt form för att normalisera och systematisera lärande. Även Kornhall uttrycker att lärandet är inbyggt i människan: Barn kan inte låta bli att lära sig. Det är helt enkelt biologiskt omöjligt för dem och det verkar finnas ett starkt inre belöningssystem som belönar dem när de härmar och lär sig av sin omgivning.” Däremot ställer jag mig tvivlande till följande slutsats: ”[…] det kan också bli så att ett barn lämnat åt sig själv inte kommer vidare, inte upptäcker några nya världar. Så är det redan i förskolan. Lämnade helt åt fri lek ”fastnar” barnen i samma lekar och behöver därför en förskollärares ledning för att stimuleras till nya lekar.”

Verkligen? Tillåt mig att tvivla. Mycket av den passivitet som både förskole- och skolbarn såväl som vuxna fastnar i, tror jag snarast handlar om att vi socialiseras in i att ”någon annan ska bistå oss att hitta vägen fram” oaktat om det handlar om lek, att lära sig skriva och läsa, ta reda på fakta om hur Nobelpriset i litteratur gjort avtryck (om något) i den svenska litteraturen eller luska ut hur man enklast köper bästa biljett till Australien. För mig krockar det sistnämnda med det förstnämnda. Om vi hela tiden får små knuffar i ”önskvärd riktning” redan som små barn, är det väl inte så underligt om människobarnet slutligen lär sig att vänta på knuffen, istället för att engagera sig själv och sin egen fantasi fullt ut?

#skolvåren ställde (den twitterifierade) frågan #VarförSkola, och Per Kornhall summerar anledningen väldigt väl i denna meningen: ”Man måste se på ett system som en helhet och inte addera saker utan att noggrant genomlysa konsekvenserna.” Senare i kapitlet lyfter han fram att ”vi kan nog behöva se över de sedimentära lagren i den svenska skolan”. Onekligen är det så!

I hela boken är just frågan varför skola återkommande, om än inte formulerar exakt så (fast bra nära emellanåt!). I slutet skriver Per Kornhall: ” Just nu är skolan ett lapptäcke av olika förhastade och ideologiska reformer. Vi måste börja ta ett helhetsgrepp och förstå att huvudmannaskap, läroplaner, läromedel, lärarutbildning, lärarlöner, kompetensutveckling med mera hänger ihop i ett enda system som måste byggas från grunden som en helhet utifrån skollagens krav.” Jag håller med, med tillägget att vi behöver titta även bortom skollagen till vilket samhälle i stort vi vill skapa (möjligen att skollagen är korrekt formulerad utifrån det Sverige vi vill till, men jag tar det inte föregivet innan vi har svaret på frågan). Vad ska vi med skolan till, vad är det egentliga syftet? Hur vill vi att Sverige ska vara om 10-50-100 år?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Växa – inte lyda (bok 20 av 26)

Växa – inte lyda. Lars H Gustafsson. 
En riktigt fin bok.
En bok jag inte trodde jag skulle hinna läsa, eftersom jag inte börjat med den när fredagen rullade in med två halvdags-workshoppar i Skurup på agendan innan kvällens introduktion till helgkursen i Embodied Intimacy jag anmält mig till. När jag väl anlände hem runt halv elva på kvällen kändes det stört omöjligt att mäkta med veckans söndagsbokblogg… Men. Tji fick jag och mina farhågor – fylld av energi vaknade jag tidigt både lördag och söndag och lyckades därför med god marginal läsa ut boken i morse och nu sitter jag här, redo för att blogga om den.

Efter en helg fylld av närhet och kontakt, är synkroniciteten omöjlig att notera, när jag läser Lars ord om vikten av mötet: ‘Allt verkligt liv är möte’, skriver den tysk-judiske filosofen Martin Buber i en av sina böcker, och det ordet har blivit något av ett mantra för mig. Jag tror, liksom Buber, att vi blir till i mötet. I mötet med andra människor, med naturen, med tillvarons mysterier och kanske med Gud. Allt är relation.” 

En helg fylld av alla de typer av möten som Lars H Gustafsson lyfter fram:
Det lärande mötet – där vi lär av varandra och skaffar oss den livskunskap vi behöver.
Det läkande mötet – där vi finner tröst och läkning för själens alla sår och skavanker.
Det livgivande mötet – där vi hämtar kraft och inspiration för skapande verksamhet i alla dess former.”

Jag har språkat under helgkursen. I ord. I rörelse. I dans. I stillhet, lek och omfamning. I djupa andetag och ljudande utandningar. Och i allt detta språkande – utnyttjande ett vitt register av olika former av språk, verbala, som icke-verbala – så har jag reflekterat. Getts stunder att reflektera, likväl som låtit reflektionen komma, när den knackat på.

”Utan språk, ingen reflektion. Och utan reflektion stannar människan i sin utveckling.”

Ibland delade reflektioner, insikter, upplevelser. Och nog har han rätt när han säger: ”När någon vill lyssna växer språket.”
Och inte bara språket. Jag växer. Vi växer. Tillsammans gör vi varandra bra.
”Släpp ungarna loss, det är vår! Lära – inte tutas i. Växa – inte lyda.”

”[…] jag har också ett eget budskap. Det handlar om hur viktigt det är att barn får möjligheter att utveckla en egen inre kompass och lära sig att följa den i stället för att inordna sig i leden eller följa de vindar som blåser för tillfället.”

Mycket av helgen har för mig handlat om att finna mitt Ja. Och mitt Nej. Men framför allt mitt Ja. Till det som lockar, som jag vill… och är rädd för att be om. Rädd för att fråga efter. Kanske också rädd för att ta emot? Min inre kompass har kalibrerats noggrannare i helgen – min förmåga att lyssna, på djupet, till den tysta inre rösten, till intuitionen, energiskiftningarna, har skärpts. Den inre kompassen. Ett instrument jag, likväl som barnen Lars H Gustafssons syftar till, behöver och vill både utveckla och följa i högre utsträckning. Kanske du vill göra mig sällskap på vägen?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Är du lika WEIRD som jag?

Läser ett citat som en vän länkar till på Facebook, och hajar till. Vill läsa mer. Klickar på länken. Väldigt lång artikel, står det, men värt besväret. Så jag sätter mig tillrätta i soffan och börjar läsa.

”…the available “data” that drives it is not, as a matter of fact, the “science of how people learn.” It is the “science of what happens to people in schools.”
This is when it occurred to me: people today do not even know what children are actually like. They only know what children are like in schools.

Det är Carol Black som skriver. Jag läser vidare och fastnar, om och om igen, för olika stycken i texten. Till exempel detta:

”Any wildlife biologist knows that an animal in a zoo will not develop normally if the environment is incompatible with the evolved social needs of its species. But we no longer know this about ourselves. We have radically altered our own evolved species behavior by segregating children artificially in same-age peer groups instead of mixed-age communities, by compelling them to be indoors and sedentary for most of the day, by asking them to learn from text-based artificial materials instead of contextualized real-world activities, by dictating arbitrary timetables for learning rather than following the unfolding of a child’s developmental readiness. Common sense should tell us that all of this will have complex and unpredictable results. In fact, it does. While some children seem able to function in this completely artificial environment, really significant numbers of them cannot.”

Om jag finge börja om som mamma så vette hundan om jag vallat in mina barn i den förväntade fållan som heter obligatorisk skolgång. Men det finge jag inte. Så istället fascineras jag av att läsa och lära mig mer om home schooling och än mer om unschooling. Och tänker samtidigt att jag inte vill förkasta allt som skola (det där som vi alla tänker på när vi tänker skola) är heller. Grå-skala helt enkelt. Det finns garanterat guldkorn att plocka lite varstans, och för mig är en av de viktigaste insikterna att Ett Rätt Sätt helt enkelt inte finns. Det finns många sätt, och vissa är bra för somliga och mindre bra för andra, andra funkar ibland, men inte alltid, osv. Helt enkelt för att lärande inte är en rak uppåtriktad linje:

”…any Maori mother knows that children do not learn in a straight upward line but in a stair-step pattern. They leap forward, then plateau for a while, then leap forward again. Their learning is an underground river, you can’t see it, can’t even feel it at times. Then suddenly they soar. You can’t control it; you can’t take credit for it. It’s theirs. You have to be there, providing warmth and stability, providing tools and resources, answering questions, telling stories, having meaningful adult conversations and doing meaningful adult work in their presence. But when they soar, it’s on their own wings.”

WEIRD då? Jo, det står för Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic societies, något som visat sig vara det minst representativa utsnittet av mänskligheten:

“members of WEIRD societies, including young children, are among the least representative populations one could find for generalizing about humans.”

BoldomaticPost_Experiment-Observe-Listen-CarDet är en lång artikel. Det stämmer. Men verkligen värt besväret. Läs den du med. När jag läser detta så är det så mycket i mig som börjar vibrera och falla på plats, samklang ljuder och ett harmoniskt lugn faller över mig.

Tiderna förändras. Paradigmskiftet är här. Vi är mitt uppe i det. Det är läge att testa, observera, lyssna. I det finns det ett lärande att återupptäcka.

Vad hör du?

Fler besök i verkligheten?

Igår bloggade jag om mitt besök på Lunds Waldorfskola. I höstas var jag på Västra Allé, en Pysslingen-skola i Helsingborg. Jag har också haft glädjen att hänga med Fröken Ann på Edboskolan, men den gången blev det bara en liten blänkare på bloggen. Jag och Lotta Karlsson, även känd som Fröken Flipp, har försökt få till en date länge nu men inte riktigt lyckats, så där får jag ta mig i kragen och helt enkelt försöka synka våra kalendrar. Och jag skulle så gärna hänga lite på Pusselbitens skola med Benita, så det ska jag också kolla om det kan lösas. (Alla dessa besök, utförda eller önskade, har en gemensam nämnare: Twitter! Det är via Twitter jag lärt känna alla dessa fantastiska skolledare och pedagoger runt om i landet!)

Jag är oerhört intresserad av skolutveckling, eller egentligen mer rättvisande att säga att jag är intresserad av samhällsutveckling. Jag tror att vårt lärandesystem är absolut avhängigt i skapandet av samhället och den kultur vi varje dag återskapar, och ibland omskapar. Därför har jag med glädje besökt lite olika verksamheter. BoldomaticPost_Skulle-du-vilja-visa-mig-runtOch vet du vad? Jag skulle gärna besöka fler verksamheter, alla möjliga sådana, allt som kan rymmas inom ramen för det svenska (tja, varför begränsa mig? Skulle gärna göra besök i andra länder också. Det har jag ju faktiskt gjort, i San Bernardino!) skolsystemet: allt från förskolor, grundskolor, fritidshem, gymnasier, universitet, högskolor, folkhögskolor till vuxenutbildning… har jag missat något? SFI vore ju också oerhört spännande att få en liten inblick i. Nått mer?

Jag befinner mig i Skåne, men ibland är jag ju på resande fot, så det behöver ju inte vara begränsat till Skåne. Enda önskemålet från mig är just att jag får lov att ta lite foton och blogga om mitt besök. Som ni ser från tidigare skolbesök så undviker jag att fota eleverna så man kan identifiera dem, finner det enklast så.

Så jag skickar ut frågan så här, helt enkelt:

Skulle du vilja visa mig runt på din arbetsplats – där lärande i någon form är i fokus – så kan du väl höra av dig till mig? 

 

Ord på sår

Jag vill att de ska förstå att det inte bara finns ett rätt svar som så ofta i skolans värld. Att det ska vara tillåtande att leka med språket via dikten. Tillåtande att låta det abstrakta samarbeta med det konkreta.

Ord på sår. En artikel i Sydsvenskans kulturdel som berör. En så ofantligt vacker och insiktsfull text om poesi, ord, lek & lärande, allvar och läkande, liv och död.

Jag har läst en text en tjej skrivit. Det kanske är det svartaste jag läst. Men jag ser det som ett friskhetstecken. Hon har upptäckt nyanserna i sitt språk och fäst sitt tankekaos på ett vitt papper. Jag uppmuntrar henne till att skriva. Skriv mot det svarta, för att komma till det ljusa!

Att sätta ord på sår. Artikeln jag lyfter fram bitar av, men den förtjänas att läsas i sin helhet. Så läs. Och låt dig beröras.

BoldomaticPost_Pa-alla-samtal-dar-vi-genom-d

 

Adventslyft nr 17 – Kapacitet

kapacitetKAPACITET. Ett ord jag levt med, tom identifierat mig med. Jag har hög kapacitet och har alltid haft det. Men detta ska inte handla om mig som tur är, utan om lärarna Therese Linnér och Fröken Ann. För där kan vi snacka kapacitet!

Jag har lärt känna båda två via #skolvåren, och säger det igen: Jag tackar gudarna för allt jag fått tack vare mitt engagemang, och dessa två är två av de absoluta juvelerna ska ni veta.

Fröken Ann har ett djup som imponerar på mig, hon förbluffar mig, vänder upp och ned på mina sanningar, argumenterar för sin sak sakligt, tydligt och passionerat. Och skickligt! Jag undrar om inte många förringar henne, inte för att jag eg vet varför de skulle göra det, men när man lär känna henne, så som jag gjort, så finns det inte på kartan att inte lyssna väldigt noga på vad hon tycker och tänker. För även om jag inte håller med om allt (bara nästan) så vet jag att jag kan lära mig nått av att lyssna till henne. Fröken Anns stringens och fingertoppskänsla, kopplad till hennes inneboende spindoctor-förmåga gör henne ovärderlig.

Och sen har vi Therese Linnér. Och då tappar jag nästan talförmågan. Jag vet inte hur jag ska förmedla det jag känner för Therese. Jag vet bara att om mina barn hade haft henne som lärare så skulle jag tackat gudarna. Hennes förståelse för och kärlek till lärande, utveckling, forskning, att vända och vrida på saker, i tur och ordning, en sak i taget…. med en slags lågmäld passion, som jag tror egentligen döljer en gigantisk vulkan med en oändlig mängd lava aka passion. Ja, mållös. Och det är ju lite snurrigt när jag ska försöka skriva något, men…. jag hoppas jag lyckas synliggöra min vördnad för henne ändå.

Kapacitet – lärarna och älskade vännerna Therese Linnér och Fröken Ann får personifiera detta begreppet för mig just nu. Tack för allt ni gör för världen!
Kapacitet – vem eller vad tänker du på?

Skolmässandet

I måndags lyssnade jag till Richard Gerver som talade passionerat och engagerat om vikten av en vision och att våga gå sin egen väg utan att efterapa andra (läs Finland, Singapore osv). Jag taggade mina tweets med #HuddingeVisar, vilket bara är en av en uppsjö olika hashtags som figurerar denna höstlovsvecka. De visar alla på lärande, tankespjärn och möjlighet till utveckling och utväxling inom skolSverige, men jag kunde inte hålla mig från en liten reflektion igår förmiddags:

Nr ett och tvåNr tre och fyraNr fem och sexJag har fått lite svar, funderingar och kommentarer på Twitter, men vore väldigt intresserad av att få ännu lite mer. Kanske någon kommun eller organisation faktiskt gjort en analys av detta?

Och nu när jag läser mitt orerande från igår så tänker jag att den allra viktigaste aspekten kanske är nummer tre – vad kommer du göra annorlunda när du är åter på jobb, som skiljer sig från senast du jobbade? För var hamnar vi om svaret på frågan är ”Inget”?