Smått absurd känsla.
Sitter och läser Vägen av Cormac McCarthy vid nakenbryggan på Ribban, solen skiner, jag svalkar av mig med jämna mellanrum i havets silkeslena ljumma vatten, och krocken – kanske också chocken? – är total. Vägen är en förunderlig läsupplevelse. Svår bok, suggestiv. ”Förtätad” står det på baksidan. Det förstår jag.

”Folk gjorde sig jämt redo för morgondagen. Sådant trodde jag inte på. Morgondagen gjorde sig inte redo för dem. Den visste inte ens att de fanns.”

Läser ut den och ger den tre stjärnor av fem möjliga och får ett par timmar senare en fråga från en av mina Goodreads-vänner om det möjligen är en bok som drabbar män hårdare än kvinnor (han gav dem fem stjärnor)?

Spännande fråga, som gav mig lite extra anledning till navelskåderi. Vad var det som gjorde att jag gav den betyget tre? Och vad var det som gjorde att det inte kändes som om jag kom in i boken riktigt, utan snarast upplevde den där distansen mellan mig och karaktärerna/berättelsen som man får när en tittar på djur i bur på zoo? Och stämmer det – är det en bok som drabbar män hårdare? På grund av igenkänningsfaktorn månne?

Anledningen till att den får en trea av mig handlar nog mycket om språket. Det spelar stor  roll för hur jag tar till mig böcker. Finns ett antal böcker som slagit stort som jag upplever samma distans till (Elena Ferrante och hennes fantastiska vännina var det senaste exemplet jag kan påminna mig) eller där något skaver i sättet boken är skriven (Arundhati Roys små tingens gud t ex; som jag störde mig på hennes sätt att använda versaler stup i kvarten…). Vägen är skriven på ett mycket säreget vis, ett surrealistiskt flödande, narrationen påminner inte om nått annat jag läst; detta konstanta flöde av tankar, upplevelser och dialog under deras resa längs vägen, pappan och sonen.

Jag läser, och får inga svar.
Vad har hänt? Varför hände det? Är det något som skulle kunna hända ”på riktigt”?
Jag läser tills boken tar slut, sitter kvar med mina obesvarade frågor och en känsla av att jag inte riktigt hängt med. Nånstans på vägen tappade jag bort mig…

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.