Växa – inte lyda (bok 20 av 26)

Växa – inte lyda. Lars H Gustafsson. 
En riktigt fin bok.
En bok jag inte trodde jag skulle hinna läsa, eftersom jag inte börjat med den när fredagen rullade in med två halvdags-workshoppar i Skurup på agendan innan kvällens introduktion till helgkursen i Embodied Intimacy jag anmält mig till. När jag väl anlände hem runt halv elva på kvällen kändes det stört omöjligt att mäkta med veckans söndagsbokblogg… Men. Tji fick jag och mina farhågor – fylld av energi vaknade jag tidigt både lördag och söndag och lyckades därför med god marginal läsa ut boken i morse och nu sitter jag här, redo för att blogga om den.

Efter en helg fylld av närhet och kontakt, är synkroniciteten omöjlig att notera, när jag läser Lars ord om vikten av mötet: ‘Allt verkligt liv är möte’, skriver den tysk-judiske filosofen Martin Buber i en av sina böcker, och det ordet har blivit något av ett mantra för mig. Jag tror, liksom Buber, att vi blir till i mötet. I mötet med andra människor, med naturen, med tillvarons mysterier och kanske med Gud. Allt är relation.” 

En helg fylld av alla de typer av möten som Lars H Gustafsson lyfter fram:
Det lärande mötet – där vi lär av varandra och skaffar oss den livskunskap vi behöver.
Det läkande mötet – där vi finner tröst och läkning för själens alla sår och skavanker.
Det livgivande mötet – där vi hämtar kraft och inspiration för skapande verksamhet i alla dess former.”

Jag har språkat under helgkursen. I ord. I rörelse. I dans. I stillhet, lek och omfamning. I djupa andetag och ljudande utandningar. Och i allt detta språkande – utnyttjande ett vitt register av olika former av språk, verbala, som icke-verbala – så har jag reflekterat. Getts stunder att reflektera, likväl som låtit reflektionen komma, när den knackat på.

”Utan språk, ingen reflektion. Och utan reflektion stannar människan i sin utveckling.”

Ibland delade reflektioner, insikter, upplevelser. Och nog har han rätt när han säger: ”När någon vill lyssna växer språket.”
Och inte bara språket. Jag växer. Vi växer. Tillsammans gör vi varandra bra.
”Släpp ungarna loss, det är vår! Lära – inte tutas i. Växa – inte lyda.”

”[…] jag har också ett eget budskap. Det handlar om hur viktigt det är att barn får möjligheter att utveckla en egen inre kompass och lära sig att följa den i stället för att inordna sig i leden eller följa de vindar som blåser för tillfället.”

Mycket av helgen har för mig handlat om att finna mitt Ja. Och mitt Nej. Men framför allt mitt Ja. Till det som lockar, som jag vill… och är rädd för att be om. Rädd för att fråga efter. Kanske också rädd för att ta emot? Min inre kompass har kalibrerats noggrannare i helgen – min förmåga att lyssna, på djupet, till den tysta inre rösten, till intuitionen, energiskiftningarna, har skärpts. Den inre kompassen. Ett instrument jag, likväl som barnen Lars H Gustafssons syftar till, behöver och vill både utveckla och följa i högre utsträckning. Kanske du vill göra mig sällskap på vägen?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Min dröm om dig

Vilken vacker berättelse i bokform. Som den berörde mig. En vackert varvad historia, nutid samsas med irländska landsbygden under den stora svälten, orsakad av potatispesten, gav mig en inblick i en period som jag inser jag inte stött på mer än högst rudimentärt i historieböckerna under grundskola och (eller kanske bara?) gymnasietiden. Nu levandegjord, med ett språk som flera gånger fick mig att stanna upp, för att bara njuta av de vackert sammansatta meningarna med en högst påtaglig förnimmelse av en djupare betydelse.

min dröm om dig

En av meningarna var alldeles särskilt vacker, och ovanligt nog skrev jag inte ser sidnumret utan la in en liten lapp vid sidan. Några dagar senare berättade jag för maken om boken och gav den till honom för att han skulle få läsa baksidestexten. Då han bläddrade i den föll lappen bort… och sen har jag bläddrat och sökt efter den där vidunderligt vackra meningen men utan att lyckas. Tänker att det kanske var en sån där upplevelse som endast ska finnas kvar i minnet, lite lätt diffus, eftersom jag inte minns meningen i fråga längre.

Boken heter Min dröm om dig, av Nuala O’Faolain, och är garanterat en av böckerna jag fått med mig hem från min pocketsbokslukande mamma. Eftersom jag kör #cleanse4expansion-projektet fullt ut just nu försöker jag läsa böcker jag har hemma så jag kan skänka bort eller glömma dem (stolt medlem av Facebook-gruppen #glömenbok – bli medlem du med!) nånstans. Kanske finns det någon som läser detta som skulle vilja ha just denna boken? Jag skänker den gärna vidare till någon av er, för den var verkligen läsvärd. Och dessutom är den tydligen slutsåld och slut på förlaget.

Är det månne du som vill ta över denna fina berättelse?