Omfamna, bejaka, älska än mer?

Cyklade som en gnu, sen som vanligt. Kom fram andfådd och svettig. Möttes i dörren av två katter och Ingela. Lite småprat så där, det var ett tag sedan vi sågs. Jag klädde av mig och hon drog ner persiennerna lite grann. Satte mig på soffan, näck som dagen jag föddes, och Ingela tog upp skissblocket och ett kol. Började rita. Jag satt, stilla, och medan hon ritade så stämde vi av lite, vad det var som gjorde att hon kastat ut den där efterlysningen på Facebook. Den där jag såg, om att stå krokimodell, som jag omedelbart svarade Ja på.

Första krokiteckningen klar. Fin. Känner igen mig. Påminner mig om den lerskulptur som står på (barnens) momos spiselkrans, skapt av min momo. En av dem som jag alltid tyckt så mycket om. Berättar för Ingela, att min momo var konstnär, hur jag ofta satt modell för henne som litet barn. Påklädd. Läsande en bok. I rittagen. Stående i trädgården redo för skolavslutning, finklädd med ros i hand att ge till fröken på avslutningsdagen.

Nästa posering. Står upp. Foten på soffkanten. Tänker att benet jag står på kommer ge vika först, men det är faktiskt händerna som börjar pirra när jag poserat en stund.

Dags för nästa pose. Vi enas om att jag ska ligga på soffan, men hur? Lite busigt, ber Ingela. Hm. Hur då då? På ett sätt som jag kan klara av att hålla stilla i en fem-tio minuter…. Vi får till det och Ingela skissar vidare. Får sprattla loss med benen emellanåt, då blodet inte riktigt förmår ta sig ända upp i fötterna, som sticker upp högt över huvudet mitt. Ingela hummar nöjt och uppskattar, med rätta, resultatet.

Din kropp passar mig. Jag hittar linjerna i din kropp, säger hon där hon sitter bakom staffliet och tittar fram emellanåt.

Blir glad av att höra det, för jag hade liksom det på känn. Berättade faktiskt för EB i höstas att jag har ”stå krokimodell” på min Bucket List (långt innan Ingela la ut sin efterlysning med andra ord, något jag nu kan bocka av!), och hon uppmuntrade mig. Sa att jag hade en kropp som skapt att teckna av, med bra kurvor.

Ja, säger Ingela, jag håller med henne. Du har en kropp som gör det enkelt att ta ut svängarna med, medan hon testar två vitt-på-svart-teckningar. Helt annat, inte bara tvärt om, utan verkligen något helt annat än svart-på-vitt. Hon tecknar och tecknar, och när jag får se skisserna blir jag förvånad. Såg ut som hon satte många mer streck på det svarta pappret, men det var nog som hon suddade fram skuggor med fingrarna istället.

Någon av skisserna av mig kommer, säger hon, att finnas med på vernissaget och utställningen 50 shades of white som kan ses i Lund 7-19 januari. Ta dig dit och se om du kan hitta mig! (På väggarna, alltså.)50 shades of whiteVi gör en sista posering, Ingela skissar vidare, och sen klär jag på mig. Nöjd. Glad. Tacksam för erbjudandet och att jag tog tillfället i akt. Jag har haft som tanke att kontakta studieförbunden och se om de har behov av en krokimodell, länge länge. Har aldrig gjort något av den tanken, men Ingela ger mig en boost och säger att det tycker hon bestämt att jag ska.krokimodell

En tacksamhetens tanke går till de krokimodeller som min momo tecknade och skulpterade av, som gav upphov till tavlor och skulpturer som minner om momo, om hennes konsnärliga öga och förmåga, Alla dessa alster som förgyller månget hus och hem. Tänk om jag skulle kunna göra detsamma för andra konstnärer? Och jo, på kuppen får även jag något. Tror jag. Vet kanske? En mer avslappnad relation till min kropp, min nakna kropp, med alla dess kurvor och veck. Ett sätt att uppskatta min kropp än mer, genom att se hur andra ser den. Släppa lite på förlåten. Omfamna, bejaka, älska än mer?

Växtkraft, del tre

Sonen förändras dag för dag, jag ser hans drag växa till sig, allt mer av de barnsliga dragen försvinner, och i dess ställe träder något annat fram. Som en skugga av framtiden. Jag börjar, allt mer tydligt, se glimtar av mannen han kommer att växa upp till. Jag önskar och hoppas den vuxna mannen tar med sig det bästa av de drag han hittills visat upp i världen, under sina första elva år på jorden.

Ömheten, kärleksfullheten, humorn. Förmågan att njuta, av beröring, av en kram, av att gosa med katt eller hund.

Det konstnärliga, skapelsekraften, färgkoordineringen och förmågan att se och själv skapa vackra mönster.

Intellektet, snabbt, porlande, med en stor vilja att lära. Läser, tittar, fingrar nyfiket på världen.växtkraft sonDet fysiska. I besittning av en fysisk säkerhet jag är avundsglad över, något jag ser i honom som jag aldrig själv upplevt. Tryggheten, vissheten i vad hans kropp och psyke förmår göra, och inte förmår. Han är säker till hand och fot, utmanar sig, men inte dumdristigt. Han vet sina nuvarande gränser och hedrar dem. Sträcker sig lite grann utanför dem, och tänjer därmed sakta men säkert ut gränsen för vad han fysiskt förmår göra.

Sonen min, du vackra själ.
Jag älskar dig. Bebisen du var, mannen du kommer bli.
Och mest av allt, den du är, i just denna stund.

Seven

Trillade över ett tweet för ett tag sedan, någon som twittrade ut att de klarat av dagens sjua. Blev lite nyfiken, kollade in appen som tweetet länkade till och laddade ner den. Bestämde mig för att testa. Appen SEVEN är en motionsapp, eller vad man ska kalla det, som kort går ut på att man hoppar på en utmaning att göra (minst) 7 minuters gymnastiserande per dag under sju månader. Tänkte att det där var något för mig, eftersom jag föll tillbaka i ett icke-rörelsemönster efter Inas WODar.

Sagt och gjort, jag började sprida att jag ville hoppa på utmaningen och att jag gärna ville ha sällskap. Så nu är vi ett gäng som kör Seven, och det verkar som det sprider sig i vänskapskretsen också. Det är gott eftersom vi då blir flera som kan hjälpa varandra med pepp och stöd.

För mig passar detta som hand i handske, för är det något jag undviker så är det att gå på pass på gym. Det händer någon enstaka gång, men rent generellt tycker jag det är trist, blir för inrutat och tar för mycket tid när det väl är dags. Men att istället börja varje dag med ett sju-minuters-pass som ger en snabb genomkörare av kroppen, det är helt rätt för mig. Det finns ett grundprogram i appen som man kan börja med, om man inte vill köpa loss de övriga varianterna som finns. De låses annars upp efter två månaders dagliga sjuor. Jag kan också bygga egna program utav de övningar som ingår i appen, vilket jag tänkte testa vad det lider.

SEVEN

Att jag nu gör en sjua om dagen, vilket ger lite övning för mage, rygg, arm, ben, tillsammans med alla de coachwalks jag går, plus cyklandet, gör att jag känner att jag rör på mig hyfsat bra för tillfället. Och jag märker ju hur mycket bättre min kropp mår av det, så där har jag motivation nog att fortsätta. Plus att jag lovat mig själv och de jag utmanade att köra en sjua om dagen i sju månader. Så nu kan jag ju inte banga. Och för den delen har jag redan kört i över 40 dagar redan, så jag är en bra bit på väg till månad två.

Det jag verkligen önskar göra är att jag bara fortsätter köra när de sju månaderna är slut. Och jag vet att det enda som är i vägen för mig är mig själv, så jag tänkte försöka se till att jag snarast hjälper än stjälper mig att fortsätta köra en sjua om dagen!

Om du skulle sätta samman ett pass bestående av 12 stycken trettio-sekunders-delar, hur skulle det se ut då?

Bara för en dag eller två?

Urk.

Livsfarligt var ordet, som någon använde. Läser om smalhets på Instagram, och blir ledsen. Drömmer mig bort. Önskar något annat.

20140418-064424.jpgFör snälla världen, dvs du, jag, och alla andra, kan vi inte åtminstone testa att skita i utseende för en dag eller två?

För yta är just bara det. Yta. Ett skal. Du, och jag, och alla andra, är så mycket mer.

Fast det är kanske en utopi att ens tro att vi kan gå en dag utan att bry oss om vårt utseende? Människan blir på något vis till när vi blir sedda av en annan människa. Och det verkar vara jakten på det där, som gjort att yta tar upp så mycket av vår tid, vårt bryderi och vår osäkerhet. Och när blir det för mycket? Vem kan avgöra det? Finns det ett recept?

(Svar nej, så klart inte. Jag är unik, och behöver det jag behöver. Du är unik du med, och behöver det du behöver. Att tro på Ett sätt som funkar rakt av, för alla, det är verkligen att göra det för enkelt! Så naiv är inte ens jag.)

Men tja du… *uppgiven suck* Vad vet jag. Jag är ju som du. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut. Fast… med så mycket mer kärlek till mig själv idag, än tidigare.

Jag sminkar mig inte längre. Körde med läppstift under många år, men det har jag också lagt av med. Jag har inte slutat sminka mig för någon annan. Utan det har varit en gradvis process, under många år, där jag själv blir mer och mer bekväm (och lat) utan smink, och mindre lockad av det. Men visst är det uppmuntrande med en make som säger Du är som vackrast när du är dig själv, utan smink. För det gör han. Säger det alltså. Örhängen dock, det använder jag, nästan dagligen. Det är nog det främsta sätt jag smyckar mig på idag. Och jag gillar örhängen, har alltid gjort! Så jag använder dem i största utsträckning för att de gläder mig. Kläder däremot lockar mig väldigt lite. Bryr mig inte liksom, och vi ska inte snacka om att shoppa. Huvaligen, hemska tanke.

Jag är väl ungefär som Karlsson på taket, en vacker och genomklok och lagom tjock kvinna i mina bästa år. Knatar, cyklar och rör mig, mest för att jag lockas av det, det är skönt, det ger mig något. Inte – handen på hjärtat, kanske en liiiiten gnutta finns där nånstans – för att man ska vara smal. Jag är ju inte det. Thigh gaps som artikeln lyfter fram, ja, det är en gren jag inte ställer upp i. Nope. Går inte, finns inte.

Kan känna en önskan efter att röra mig mer, bli starkare, smidigare, för att jag känner att kroppen önskar det. Det finns en önskan i mig att ta bättre hand om min kropp, att kunna använda den mer, på det sätt som kroppar är avsedda att användas. Fysiskt. Längtan kommer ur mig, för mig.

Och thigh gaps. Nä. Inte en chans. Och så tänker jag – att jag är skapt som jag är skapt. Och då ingår inte thigh gaps. Men jag känner ju människor som är byggda så, där thigh gaps liksom ingår i skapelsen. Vad skulle det kunna leda till om jag med kärlek accepterar att jag är jag. Utan thigh gaps. (Ja, nu blev det lite teoretiskt, för just DET har jag aldrig brytt min hjärna om, lovar! Men du fattar vad jag menar, tror jag?!) Och du, du accepterar med kärlek att du är du. Med thigh gaps. Vore inte det befriande så säg?

För är det inte det som är poängen egentligen? Att se skönheten, sådan den är. Unik i mig. Unik i dig. Att jag attraheras till någons yta är ju fullt naturligt. Men om ytan och innehåll inte är i balans och harmoni, så skaver det. Då skorrar det falskt. Men när ytan och innehåll är ett, då börjar vi snacka attraktivt på riktigt.

Så snälla världen, dvs du, jag, och alla andra, kan vi inte åtminstone testa att skita i utseende för en dag eller två och istället välja kärlek?

 

Eldsjäl?

Är du en eldsjäl? Vill du ens vara en eldsjäl, eller kallas för det?
Detta begrepp har figurerat mycket på sistone, och jag, jag är definitivt en eldsjäl! Och dessutom väldigt stolt och nöjd över det!
Hamnade i en diskussion på Twitter om eldsjälar, där det påstods att det var givet att en eldsjäl brinner upp. Själv håller jag inte med. Visst, en eld kan brinna upp, men det beror ju på bränsletillförseln!

20130927-053943.jpg

20130927-053957.jpg

20130927-054008.jpgJag är en av Skolvisionärerna i projektet Skolvision, och de konventdagar vi anordnar i november riktar sig till eldsjälar i skolans värld (hela skolsystemet!). Känner du dig träffad, eller för den delen har en önskan att blåsa lite liv i en inre pyrande glöd, så föreslår jag att du anmäler dig.

Skolvisions konvent för eldsjälar 2014Jag tror på att det bor en eldsjäl i oss alla. Vi besitter alla en inre glöd. Ibland får den lufttillförsel och blommar ut i fullfjädrad passion, ibland ligger den där bara och glöder, redo om det blir läge att ta fart på riktigt. Den dör aldrig, utan finns där så länge du finns.

När elden tar fyr på riktigt och växer så du blir en eldsjäl – och då är det av absolut vikt att du själv ser till att fortsätta lägga på bränsle på brasan. Så ta hand om dig, ladda batterierna, vad observant på signaler från kropp och knopp. På det viset kan du köra fullt ös, utan att behöva ‘hålla tillbaka för att hålla ett helt arbetsliv’, som många verkar ha som strategi. Inget fel i det, om det är ett medvetet val – dock upplever jag att du då undanhåller både världen och dig själv ditt bästa jag. Och det vet jag inte om vi har råd med.

I vilket stadie befinner sig din inre glöd?

 

Inlägg uppdaterat nov 2013 med ny bild över konventen som Skolvision anordnar, framflyttade till vårvinter 2014.

Tupplur

Tar en tupplur – och njuter av att tillåta mig själv att ge efter för kropp och sinne när båda önskar vila.

20130710-210038.jpg

Tillåta förresten. Underligt ordval. Låter det stå kvar dock, för det var ordet jag skrev.

Är det kanske ett av problemen i dagens samhälle? Att det behov av vila som kropp och sinne upplever är något jag är så ovan vid att lyssna till, att det gått från att vara en naturlig del av livet till något som ska tillåtas?! Hm. Där finns det nog mer att fundera kring. En annan gång.

Tar du dig en tupplur ibland?

Träningsvärk i olika former

Det är inte smärtfritt att växa och utvecklas – men det är lite som träningsvärk, den där känslan att ha utmanat mina muskler (mentalt eller fysiskt!) och att de känner av det liksom. Jag älskar den känslan – men det kan vara skönast när värken försvinner och jag kan titta tillbaka på den.

Häromdagen sa en kär närstående ”Det känns som jag varit ute och sprungit”, efter ett särdeles ansträngande mentalt träningspass. Så jag är inte ensam om min upplevelse. Och visst är det så att både knopp och kropp behöver motioneras och hållas igång likväl som de behöver variation i utmaningar och även vila. För träningsvärk är inte förbehållet fysisk aktivitet. 

20130522-193413.jpg

Min vän Torgny Steen har, tillsammans med Inger Knutsson, skrivit en bok med 18 enkla smarta rörelser, som jag varmt rekommenderar, för där kombineras verkligen knopp och kropp på ett bra sätt.

Vad gör du för att utmana både din knopp och kropp dagligdags?