Under omformning

Under omformning. Så känner jag mig. Alla delar av mig, uppkastade i luften, och på nervägen finns chansen att välja. Ett medvetet val jag har möjlighet att göra. Byta ut någon del? Möblera om deras inbördes ordning? Ta in något nytt, en joker, esset i rockärmen kanske ska ligga synligt i centrum, istället för att ligga dold i väntan på att användas?

Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara? 

Jag har – inser jag – alltid möjligheten att vara i omformning. Och kanske är jag – människan? – alltid det, men i det lilla. Det lilla som omfamnar vardagslunken och därför knappt syns. Inget jag lägger märke till i alla fall. Men nu. Under denna separation är möjligheten större. Syns mer. Den möjliga omformningen är större, som om vardagslunken är den stilla kvällsbrisen en sommarnatt, och separationen är höststormen, som river och sliter i mig. Som drar bort större sjok och kastar upp dem i luften.

Lite som att det är svårt att se att ens barn växer, men mor- och farföräldrar som träffar dem med lite längre mellanrum ser direkt hur de vuxit.

Lite som skillnaden mellan vardagsstädning och storstädning. Och det som storstädningen ger mig, är inte chansen att rata, döma, föraktfullt kasta åt sidan. Så har jag levt livet och det vill jag inte åter till. Det är viktigt för mig! Varsamheten med mig själv är en del av mig som jag inte släpper taget om. Så storstädningen ger mig snarast chansen att värdera, till fullo, det som är så värdefullt, så givande och viktigt, att jag för att ge det tillräckligt utrymme att växa, med stor omsorg väljer vad annat jag ska släppa taget om. För endast genom att låta något gå, ger jag utrymme för något nytt och annat att växa och ta plats.

Jag har tagit mig hit. Fyrtiofyra år på denna jord, och jag har, under årens lopp, valt att släppa taget om saker, personlighetsdrag, vanor, vänner, arbetsplatser och talesätt. Och mycket mycket mer. Inte för att det är dåligt, undermåligt, odugligt. Utan för att det tagit mig dit det förmådde, och inte längre gagnar mig. För att det krävs utrymme, öppningar, för något nytt. Att testa. Se, om det gagnar det mig mer, att släppa taget, och låta något nytt komma till mig. Något nytt som kan följa med mig, en bit på min färd som människa. Och en dag kanske stunden kommer, då det igen är dags att släppa taget, om det som inte längre är nytt utan invant.

Under omformning. Det är jag. Och det är spännande. Med tacksamhet och den största vördnad tittar jag på den Helena som tagit mig hit, och lyssnar till vad som vill ske.

Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara?

boldomaticpost_fragar-i-syfte-att-slappa-tageStäller inte frågorna för att jag ska besvara dem under idogt slit. Jag avser inte att försöka kreera svar till dessa frågor, genom tankeverksamhet och blod, svett och tårar. Frågar i syfte att släppa taget, kastar ut frågorna i universum, och ser vad som kommer i retur. Svar? Fler frågor? Med nyfikenhet möter jag det som kommer till mig, det som vill hända nu. Njuter av det, nuet. Gläds åt det, nuet. Och är lite pirrigt nyfiken på vad morgondagens nu måhända bär med sig! Kanske – troligen – växlar svaren på frågorna, över tid. Kanske lyser svaren med sin frånvaro, och jag ges än mer möjlighet att öva mig i hur det är – att leva i det okända. Utan svar. Utan säkerhet. I tvivel och tvekan och fullständig tillit. Paradoxalt? Eller kanske bara så som livet är?

För vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara?

One thought on “Under omformning

  1. Ping: Adjö 2016! | HERO – the coach

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s