Växa – inte lyda (bok 20 av 26)

Växa – inte lyda. Lars H Gustafsson. 
En riktigt fin bok.
En bok jag inte trodde jag skulle hinna läsa, eftersom jag inte börjat med den när fredagen rullade in med två halvdags-workshoppar i Skurup på agendan innan kvällens introduktion till helgkursen i Embodied Intimacy jag anmält mig till. När jag väl anlände hem runt halv elva på kvällen kändes det stört omöjligt att mäkta med veckans söndagsbokblogg… Men. Tji fick jag och mina farhågor – fylld av energi vaknade jag tidigt både lördag och söndag och lyckades därför med god marginal läsa ut boken i morse och nu sitter jag här, redo för att blogga om den.

Efter en helg fylld av närhet och kontakt, är synkroniciteten omöjlig att notera, när jag läser Lars ord om vikten av mötet: ‘Allt verkligt liv är möte’, skriver den tysk-judiske filosofen Martin Buber i en av sina böcker, och det ordet har blivit något av ett mantra för mig. Jag tror, liksom Buber, att vi blir till i mötet. I mötet med andra människor, med naturen, med tillvarons mysterier och kanske med Gud. Allt är relation.” 

En helg fylld av alla de typer av möten som Lars H Gustafsson lyfter fram:
Det lärande mötet – där vi lär av varandra och skaffar oss den livskunskap vi behöver.
Det läkande mötet – där vi finner tröst och läkning för själens alla sår och skavanker.
Det livgivande mötet – där vi hämtar kraft och inspiration för skapande verksamhet i alla dess former.”

Jag har språkat under helgkursen. I ord. I rörelse. I dans. I stillhet, lek och omfamning. I djupa andetag och ljudande utandningar. Och i allt detta språkande – utnyttjande ett vitt register av olika former av språk, verbala, som icke-verbala – så har jag reflekterat. Getts stunder att reflektera, likväl som låtit reflektionen komma, när den knackat på.

”Utan språk, ingen reflektion. Och utan reflektion stannar människan i sin utveckling.”

Ibland delade reflektioner, insikter, upplevelser. Och nog har han rätt när han säger: ”När någon vill lyssna växer språket.”
Och inte bara språket. Jag växer. Vi växer. Tillsammans gör vi varandra bra.
”Släpp ungarna loss, det är vår! Lära – inte tutas i. Växa – inte lyda.”

”[…] jag har också ett eget budskap. Det handlar om hur viktigt det är att barn får möjligheter att utveckla en egen inre kompass och lära sig att följa den i stället för att inordna sig i leden eller följa de vindar som blåser för tillfället.”

Mycket av helgen har för mig handlat om att finna mitt Ja. Och mitt Nej. Men framför allt mitt Ja. Till det som lockar, som jag vill… och är rädd för att be om. Rädd för att fråga efter. Kanske också rädd för att ta emot? Min inre kompass har kalibrerats noggrannare i helgen – min förmåga att lyssna, på djupet, till den tysta inre rösten, till intuitionen, energiskiftningarna, har skärpts. Den inre kompassen. Ett instrument jag, likväl som barnen Lars H Gustafssons syftar till, behöver och vill både utveckla och följa i högre utsträckning. Kanske du vill göra mig sällskap på vägen?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Det mellanmänskliga

Lånade en bok på bibblan, kallad Det mellanmänskliga, skriven av Martin Buber för drygt sextio år sedan. Tror det var ett tips jag fick på Twitter, som jag agerade på. Och boken är en liten juvel. Tunn, stor text, och djupt filosofisk. Tar inte lång tid att läsa, men är djup och tarvar omläsning både en och flera gånger.

20140408-085013.jpg

Det mellanmänskliga, av Martin Buber

Läste den för första gången i helgen och njöt. Skrev ned sidor att gå tillbaka till, meningar att fördjupa mig i, tankar att utveckla.

Jag har talat, tänkt och bloggat om mellanrum mer än en gång. Det mellanmänsklga uppfattar jag som just en typ av mellanrum. Men Martin Buber hävdar att det mellanmänskliga mellanrummet i det närmaste blir till, tillkommer som en egen identitet, att det nästan blir något påtagligt, ett tredje väsen som föds, då äkta och ärliga möten äger rum.

Han skriver om att detta kan vara något vi skyggar från. Det kan uppstå då två främlingar får ögonkontakt på en buss, men pga konvention och normer, så kanske endera parten, eller båda, viker ned blicken, det blir för mycket, det mellanmänskliga tar för stor plats, kännas för verkligt och äkta, Men tänk om vi vågade stanna kvar i det?

Han gör också en mycket intressant distinktion mellan två människotyper, högst generellt. Mellan de som ser sig som de ÄR, kallad väsensmänniskan, och de som ser sig som de skulle vilja uppfattas som, bildmänniskan. Väsensmänniskan är i sitt väsen, sitt varande, medan bildmänniskan önskar projicera en bild, en mask, så som hen vill bli uppfattad av andra. När en av vardera människotyp möts, visar Martin Buber på hur många människor som faktiskt möts… och det blir ett intressant litet tankeexperiement, som du får läsa om i boken.

För detta är en bok som ska läsas. Inte tu tal om det. Det är en bok jag aldrig hört talas om, och det gör mig lite beklämd, för det är verkligen en riktig juvel. Det är en bok som vore intressant att läsa med ungdomar. För den pekar i en riktning, visar på vad som är möjligt, och det inger mig med hopp. Och mod.

Mod att fortsätta skala bort mina egna lager, pålagda av mig själv och samhället, konventionerna, så här ska man vara för att passa in-mönsterna, och att bli ännu mer mig, bli allt mer av en väsensmänniska. Men jag ser det inte som att jag måste ändra på mig för att jag inte duger. Jag tror snarast det är som att återvända hem. För jag tror att just detta, att vara jag, vara den jag är, är människans utgångspunkt, i mångt och mycket. Bildmänniska blir vi – kanske? – då vi reagerar på samhället runt omkring?

I takt med att jag blir och vågar vara, mer ärlig med mig själv och vem jag är, så kanske jag vågar stanna i känslan av det mellanmänskliga allt mer?