Sista boken från Finistère (bok 3 av 12)

”Det tysta straffet, det värsta straff någon kan tvinga en annan att tjäna av.”

Har inte läst henne förut, Bodil Malmsten. Så när Sista boken från Finistère dök upp i loppisbokhyllan i församlingshemmet, en måndagkväll då jag övat klart med kören min, så slog jag till. Swishade fem kronor och stoppade ner boken i körkassen.

”Att ha någon att skylla på är ännu en av de mänskliga rättigheter som ingen har.”

Språket sticker ut. Vackert. Och ändå, på något underligt vis, alldeles extraordinärt ordinärt. Vanligt. Inte fyllt av massa svåra, krångliga, komplicerade och ovanliga ord. Vanligt.

”Det förflutna roterar i hjärnan, i medvetandet, i själen på den som har varit med om det.”

”Den som lever är i ständig förändring, vare sig den vill det eller inte vill.”

För att vara en bok fylld av en krypande ångest, en evig dans av undflyende och krasst konstaterande, så är den förbluffande livsbejakande. Paradoxalt.

”Människa är jag och som sådan i stånd till det värsta och värre ändå–att låta det värsta passera och inte säga ifrån.”

Jag läser mycket. Eller… det är ju relativt så klart.
Sista boken från Finistère var årets tionde bok, och årets bokläsarutmaning har jag satt till 65 böcker. Färre än förra årets 75, och de 100 jag hade som mål 2018. Så jag läser mindre än de senaste två åren.

Började googla för att se hur många böcker genomsnittssvensken läser årligen. Men hittar inget definitivt. 10-12 böcker/år verkar dock inte orimligt. I relation till den siffran läser jag ju mycket så klart.

Men jag läser inte bara mycket. Jag skriver mycket också. Om än att jag halkat ur det dagliga bloggandet, så har jag bloggat 33 av årets 60 dagar, och kanske är det därför jag fastnar för dessa rader ur Malmstens penna:
”Att formulera är att sätta form på, att göra befintligt, befästa och det räcker med den befästelse jag själv sitter inne med.”

Ska nog hålla koll i loppisbokhyllan framöver efter fler av Bodil Malmstens böcker. Sista boken från Finistère har gjort mig nyfiken, vill läsa mer.

”Den som vill mig väl ställer inga frågor. 
Haven andas–tidvatten in, tidvatten ut.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Kan alla människor förändras?

Kan alla människor förändras?
Ja. Så klart de KAN! Människan är i ständig förändring, oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Men huruvida alla är VILLIGA att förändras, medvetet, det är en helt annan fråga.

Det finns många talesätt som jag kopplar till det här med förändring, som jag reagerar på. Ett lyder Med ålder kommer visdom. Nej. Inte automatiskt. Ålder KAN leda till visdom, och för de flesta både hoppas och tror jag att det gör det, men för alla? Nej. Ålder leder i n t e per automatik till visdom.

Ett annat talesätt säger att Vi lär av våra misstag. Nej. Inte automatiskt. Ett misstag KAN göra att vi lär oss, och för de flesta hoppas och tror jag att det gör det, men för alla individer, vid varje misstag de gör? Nej. Så funkar det inte. Och jag är är den första att räcka upp handen här, för har jag gjort samma misstag fler än en gång? Jajamensan!

Förändring kräver en insats. Det blir inte bara (bortsett från den än så länge oundvikbara åldrandeprocessen). Och även om jag rationellt sett vet att alla människor inte kommer att välja förändring, så väjer jag inte från min medvetet naiva syn att tro gott om alla, även om deras förändringsbenägenhet och -vilja. Fast jag vet att sannolikheten för att det blir så är extremt låg.

Själv är jag väldigt glad i förändring, annars skulle jag inte älska att ge och få #tankespjärn på det vis jag gör. Jag vill gärna att det ska hända saker, vill utvecklas och expandera som person. På alla plan. Men jag har inte alltid varit sådan, långt från. Därför är det med stor empati och utifrån personlig erfarenhet som jag ser att det självfallet finns olika skäl – mer eller mindre relevanta – till varför människor medvetet motverkar förändring, men i grunden ligger det mycket (mest? bara?) rädsla bakom det.

Är det så enkelt att det handlar om ovana vid det okända? Känslan av förlorad kontroll? Att våga stå i jag vet inte vad detta kommer leda till utan att vända om, drämma igen dörren till det nya, och springa snabbt som ögat därifrån? Summerar talesättet Jag vet vad jag har, inte vad jag får människans förändrings-o-benägenhet? 

 

Förmåga till lärande och reflektion

Jag ser ännu en röd tråd: lärande. I olika former och färger. Och förändring som gagnar förutsätter förmåga till lärande och reflektion. Som du är mästare i. ❤️

Sara Modig, min själssöstra, skrev kommentaren på mitt inlägg Bästa föreläsaren!

Min röda tråd är förändring, det är vad jag sett. Men Sara har rätt, lärandet är på sätt och vis grundförutsättning för förändringen, precis som hon skriver. Jag vet hur skicklig hon är på det hon gör, där utforskande är grundbulten som löper som hennes röda tråd, med resiliens och hållbarhet i fokus. Saras spegling är därför värdefull för mig, inte minst eftersom hon följt mig nära i sex års tid.

Så. Jag testar. Leker med orden Sara gav mig. Smakar på dem, utforskar dem, känner efter vad som händer i mig när jag skriver och uttalar dem:
Förändring som gagnar förutsätter förmåga till lärande och reflektion. 

Jag vågade inte möta människor förut. Vändningen kom först när jag började beträda vägen jag gett namnet varsam samvaro med mig själv. Då kunde jag möta människor, på riktigt, släppa in och bli insläppt, glipan i pansarskalet växte och successivt började jag lära mig. Verkligen lära mig.

Innan dess så kunde jag lära mig på ytan. Men inte ta till mig. Inte ändra på mig, inte använda kunskaperna jag stötte på, helt enkelt för att jag inte vågade erkänna att jag inte redan ”var perfekt”. Med min hårda inre dialog var jag fast i en form av självskadebeteende som inte syntes utåt, men som gjorde mig illa inåt. Och självfallet påverkade det också alla nära och kära.

När jag släppte på förlåten och tog myrsteg på myrsteg mot en mer varsam samvaro med mig själv började jag också utveckla min förmåga till lärande och reflektion. Och därmed ökade min kompetens, som människa, som Helena. Och då fanns helt plötsligt grundförutsättningarna på plats för förändring, för reell utvecklig, för expansion som människa, ett utforskande genom upplevelser, samtal och varsam självsamvaro.

Så ja. Sara. Du sätter verkligen hammaren på spiken, det är förmågan till lärande och reflektion som möjliggör förändring som gagnar. Tack för den gåvan!

 

Bästa föreläsaren!

Bästa föreläsaren!

Sa de, ett par av eleverna när de kom fram för att säga hej då, efter nio dagar tillsammans utspritt över de senaste tre veckorna. Kartläggning och dokumentation av processer heter kursen, som jag hållit för andra gången på Newton Yrkeshögskola i Malmö. Jag gav dem en high-five och tackade så mycket för återkopplingen, som verkligen värmer. En annan elev hängde lite med huvudet när jag svarade nekande på frågan om de kommer ha mig i fler kurser. Det värmer det med.

Jag är lyckligt lottad som älskar det jag gör och den variation mitt yrkesliv bjuder på.
Fast egentligen är det inte tur det handlar om. För jag har medvetet skapat mitt yrkesliv: startat eget, fransat ut i kanten, gått från långa heltidsuppdrag som projektledare/valideringsingenjör och dylikt, till att göra väldigt mycket olika saker i kortare sprinter och/eller utspritt i både tid och omfattning: Att hålla GMP-utbildning, skräddarsydd för företagets specifika behov. Skapa en helt ny kvalitetsmanual för en verksamhet. Coacha individer, allt från enstaka tillfällen till klienten jag har som går en CoachWalk med mig ungefär en gång i kvartalet och har så gjort i fem-sex år. Att vara lärare på yrkeshögskolor, nu i Kartläggning och dokumentation av processer, tidigare har jag kört Grundläggande introduktion till kvalitets- och miljöledningssystem. Att köra Ringar på vattnet, namnet på den personliga grupputvecklingsprocess jag håller tillsammans med Pernilla Tillander, min kollega som jag lär mig oerhört mycket av. Nulägesanalyser och andra former av genomlysningar av verksamheter. Bloggar och vloggar.

Det där, och mycket mer, utgör min arbetsvardag. Och jag älskar det! Älskar att få arbeta med så många olika saker, så många olika människor, tvingas använda så stora delar av min repertoar, att utmana mig själv, att expandera genom att medvetet utsätta mig själv för nya saker.

Saknar du den röda tråden?
Jag ser den. Jag lever den.
För mig är den tydlig. Förändring.
Det är den gemensamma nämnaren i allt jag gör. Önskan att bidra till förändring som gagnar – individ såväl som organisation.

Engagemang (bok 22 av 26)

Engagemang. Per Grankvist. Det är bok nummer 22 på årets bokläsarutmaning, som närmar sig sitt slut.

Engagemang är en bok jag haft i bokhyllan sedan 2015, då jag köpte den av Per själv efter ett bokprat på Centralstationen i Malmö i samband med releasen av den uppdaterade och utökade utgåvan.

Det är de engagerade som driver och åstadkommer förändring i samhället.

Tyvärr är det en bok om engagemang, som inte engagerar mig så mycket. Trots att jag verkligen är intresserad av temat och även – både i egna och andras ögon – är en väldigt engagerad person. Visst finns det intressanta bitar, men som helhet kan jag inte säga att den gav mig så mycket matnyttigt. Tankespjärn levereras dock mig av vissa stycken som rör migration och integration. Visst är jag helt med på tåget om, annat får mig att tänka efter både en och två gånger. Och det tycker jag om!

På de platser där man ingår i ett nätverk av relationer byggda på förtroenden har man sitt hem. På alla andra ställen bor man bara. Det är skillnaden mellan att känna sig som malmöit och att vara Malmöbo.

Om förtroende är en förutsättning för att känna att vi tillhör ett sammanhang, ett samhälle, är rädslan dess nemesis och något som kan bryta ner ett samhälle. Beblandar vi oss inte med andra är risken större att vi så småningom skapar oss en felaktig bild av andra grupper, vilket senare kan övergå i en rädsla för det vi inte förstår. 

Utan socialt kapital utanför den egna gruppen uteblir både den psykologiska upplevelsen av att vara en del av samhället i det nya landet och den önskan om att kunna påverka som hänger samman med dem. Integration skapas inte genom att man kan tala flytande svenska, utan genom att man interagerar med det svenska samhället när man känner sig redo att göra det. 

Genom historien har vi européer givit oss själva den självklara rätten att upprätta vår egen hemvist på andra ställen i världen. Att underskatta eller försvåra nyanländas behov av att på samma sätt skapa sig ett nytt ”hemma” mitt bland oss är tyvärr inget annat än ett nedärvt uttryck för en nykolonial människosyn, där ”vi” värderas annorlunda än ”dom”. 

Den historiska paradoxen är alltså att man genom att tillåta ”isolering” i etniska enklaver i det korta perspektivet skapar förutsättningar för att nyanlända kan känna sig trygga och därigenom lägger grunden för en lyckad integration på längre sikt. 

Inte minst är det intressant att läsa detta efter att jag nyligen läst, och reflekterat kring, Åsne Seierstads Två systrar. Jag plockar också upp tråden från min reflektion efter att ha gjort seva, dvs a selfless act of service, under Amma-eventet i Köpenhamn i oktober 2018, och nickar och hummar när jag läser vad Per skriver på temat att göra gott, och att ha tillit och tilltro till mina medmänniskor: Om vi tror att de flesta andra kommer att agera solidariskt är vi beredda att göra detsamma, men om vi misstror andras intentioner har historien visat att vi är benägna att utföra såväl ondskefulla som opportunistiska handlingar. 

Jag ges också vatten på min kvarn att det är viktigt (för mig) att fortsätta tro på det goda i mina medmänniskor: Vi måste faktiskt tro på människans inneboende vilja att göra gott, oavsett vilka genetiska eller samhällsstrukturella skäl det kan finnas för att vi är snälla mot varandra. Slutar vi att tro på andras goda intentioner och börjar förutsätta att andra vill oss illa, upphör också tron på samhället som institution.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Creating transformative communities worldwide!

Det övergripande temat på årets online-möte, som organiseras av Center for Sustainable Change med Sheela Masand som presentatör och guide. Fem dagar med två sessioner per dag, som alla handlar om det övergripande temat om creating transformative communities worldwide, något som verkligen lockar mig! Jag är en av ”konverserarna” (vi är inte talare i vanlig ordning, utan jag och Brooke kommer ha ett samtal, med Sheela och dig, eftersom du kan delta genom att ställa frågor och/eller ge egen input) på tisdag den 28e februari på den dagens andra session kl 20:00 CET, på ämnet Connecting the spark in educationDet finns många andra spännande ämnen, så passa på att registrera dig (kostnadsfritt) för att lyssna och delta i de sessioner som lockar just dig.speaker-lineup-telesummit-2017Vikten av, och än mer, den påverkan som lokalsamfund har i att skapa varaktig förändring och förbättring, är något jag tycker vi lyfter fram allt för lite. Det finns dock fantastiska exempel, och jag skulle gärna se att vi samtalade mer om dessa, hjälptes åt att sprida ordet, och som ett resultat av det kanske inspirera andra människor att försöka något nytt i sina egna lokalsamfund.

Bright spots. Ljusglimtar, på svenska måhända? Bright spots är vad Dan och Chip Heath (som jag uppskattar dessa två bröder, och om du inte läst någon av deras böcker så rekommenderar jag det verkligen. Börja med Switch: How to change things when change is hard – på svenska heter den Byt spår! Skapa förändring genom att bryta invanda mönster.) kallar det. De små, och på ytan obetydliga sakerna, som kan göra sån enorm skillnad, ibland till och med utgöra skillnaden mellan liv och dör (läs boken, så kommer du läsa om det vietnamesiska exemplet med mödrar som blandade ut riset de gav till sina barn med grönt, till synes obetydliga mängder gröna blad och grönsaker. Det är ljusglimten som fastnade på min hornhinna när jag först läste boken för en 5-6 år sedan. Att dela dessa ljusglimtar som vi vet om, framför allt de som vi varit inblandade i, där vi sett skillnaden själva, är stärkande!

Så gör mig, och många andra runt om i världen, sällskap i samtal om olika aspekter av att skapa förändring över hela jordklotet, från söndag den 26e till torsdag den 2e mars. Du registrerar dig gratis här: http://www.centerforsustainablechange.org/global-telesummit#register

Förändringar på gång!

gate grindJag öppnar en dörr till något nytt. Snart, från 1e januari med lite tur, så kommer alla mina nya engelska blogginlägg att ligga på en ny hemsida och blogg. Jag har bestämt mig för att dela upp det från och med nu, eftersom jag inte är riktigt nöjd med den mix av svenska och engelska som har uppstått på denna blogg. Alla svenska inlägg kommer publiceras här, för stunden.

Jag ber dig att hjälpa mig att sprida ordet om den nya sidan, när jag väl publicerat den, och om du vill fortsätta läsa även mina engelska bloggtexter så hoppas jag att du prenumererar på den nya bloggen också. Ja, om du uppskattar de svenska inläggen så går det ju lika bra att prenumerera här!

Jag har inte riktigt bestämt mig för ett bloggschema än, men funderar över en fast struktur, där jag publicerar inlägg på givna veckodagar. Jag kommer inte försöka publicera dagligen på både engelska och svenska, så mycket vet jag. Men jag har för avsikt att fortsätta blogga dagligen, antingen här eller på den nya sidan, eftersom daglig bloggning är ett av mina bästa verktyg för självcoachning, och det vill jag inte gå miste om!

För första gången nånsin så kommer jag använda en självhostad WordPress-hemsida, och det har visat sig vara krångligare och mer tidskrävande än jag förväntade mig. Så jag snokade runt på fiverr.com häromdagen, och just nu, så sitter det en fiverr WP-guru som ger allt sin omsorg och expertis till min nya hemsida, hoppas jag.

Och vet du vad, jag är riktigt nöjd med det. Jag hade löst det förr eller senare (inte till första januari dock, och det är datumet jag föresatt mig!), men ärligt talat – varför skulle jag? Det finns sådant jag verkligen älskar att göra, och andra som jag inte alls älskar, som t ex att konfigurera en ny hemsida. Jag älskar att skriva, så att text på den nya sidan har jag skrivit. Jag älskar att fotografera, så alla foton är egna skapelser dessutom.

Är det inte bättre att jag gör det jag älskar, och låter andra göra det som de älskar, så säg?