Etikettarkiv: Skurup

Uppföljning av 2018 års intentioner – oktober

Publicerad den av
5

Nu är jag på tårna till skillnad från de två föregående månaderna! Oktober är nätt och jämt slut (och jag trodde det var den förste november redan igår…) och medan jag har månaden färskt i minne kommer här oktober månads uppföljning av årets intentioner:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Insikten från föregående månadsuppföljning hänger i. Härligt!
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ Två sabbater under oktober månad, ett dygn mellan den 13-14 oktober och två dygn mellan den 23-25e. Siktar på digital sabbat 17-18e samt 23-24e november.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Inget i oktober månad heller. Har dock hoppat på en digital utmaning som varar 1-21 november, dock är den kostnadsfri så det räknas inte. #BusinessBoomUtmaning – kolla in, kanske något för dig med (givet att du är kvinna).
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla. 
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas. ⇒ I oktober körde vi första omgången av sista modulen med skolpersonalen.
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 21 Barnexperimentet och 22 Engagemang på svenska, samt bok nummer 20 The Law of Light och 21 The deep democracy of open forums på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 78 av 100 böcker lästa nu. Inte blev det några direkta lös-dagar i oktober inte, är fem böcker ”efter schemat” enligt Goodreads. Däremot så har jag plockat ett par pinnar på #läsaalfabetet2018-utmaningen, och siktar på att knäcka ”den gemensamma listan”.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Gitarr-plinkeplonk 9 gånger i oktober. Satsar på dagligt plinkeplonk under november.
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ ChattyMeals-podklubb i oktober på tema gränser och skiljelinjer, check på den. Och en inbokad för november – anmäl dig gärna, redan två platser av fem tagna: Samtal om samtal – en poddklubb.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ En per vecka – allt enligt plan.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Kassabok förs, in/ut-flöde undersöks nyfiket och med stort intresse.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ Utforskar. Ja! Expanderar – jajamensan! Fortsatt äppelringsfabrik på Hasselbacken, likväl som höstnjutande och vinterbad, födelsedagsfirande i dagarna flera, kram av gurun Amma och en Pernilla som faller pladask för Skurups skolpersonal!

 

Uppföljning av 2018 års intentioner – augusti

Publicerad den av
10

Redan tionde september och jag har inte kommit mig för att följa upp på årets intentioner för augusti månad. Men nu så:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Juli månads uppdatering får stå kvar som påminnelse och fråga till mig själv även nu: Som tidigare – både upp och ned. ”Bråkar” fortfarande inombords på något vis, vad vill jag egentligen med detta? Varför fastnar jag emellanåt i ett menlöst FB-scrollande istället för att gå och lägga mig och läsa bok? Och varför är det ett problem?
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ Siktade på digital sabbat både 4-5 och 18-19 och det höll jag med den äran. September månad kör jag på 3-5e och 22-23e.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Framgång!
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla. 
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas. ⇒ Jajamensan, i augusti månad genomförde vi fem stycken halvdags workshops med all skolpersonal i Skurups kommun. Två moduler till väntar om respektive fem workshops, så det kommer mera!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 16 Vägen och 17 Upplyst meditation på svenska, samt bok nummer 16 Sapiens – A brief history of humankind och 17 Outliers på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 62 av 100 böcker lästa vid månadsskiftet augusti/september. Ligger för stunden fyra böcker efter schemat enligt Goodreads, så jag får unna mig själv ett par läs-dagar!
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Dagligt gitarr-plinkeplonk fick en liten come-back under augusti med åtminstone 6 speltillfällen. Nu i september så börjar gitarrlektionerna igen och då avser jag bli mer aktiv plinkeplonkare igen!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ Inget ChattyMeals för mig i augusti, men i september så kör jag och Caspian en repeat (fast med nytt tema så klart) på podklubb via ChattyMeals, anmäl dig vettja!
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Hela fem löprundor under månaden.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Förra, förförra och förförförra månadens uppföljning kvarstår: På något vis går det framåt i detta, fast merparten av arbetet verkar ske på tankeplanet.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ En månad av sol och regn (äntligen!), barfotalöpning och promenerande, en liten roadtrip med kidsen till Österlen, smaskande på egenhändigt odlade tomater – för att inte tala om mullbären från Mr Bs namngivningsträd, gudagott! – en Stockholmsvisit och till sist en vecka med tre goda vänner – något jag kommer berätta mer om i nästa månads reflektion. Dessutom en fantastisk reseskildring från Better Globes kundresa i somras – en resa jag hoppas åka på nästa år – liksom tankespjärn i form av en bok som vände upp och ned på vad jag trodde jag visste.

 

Vill förklara mig!

Publicerad den av
5

Möte klockan nio i Skurup och det är halt ute. Planerar för att ta bussen för att undvika cykeln, gav mig ut en kortare sväng igår på den och det var lite läskigt (för ja, jag tycker det är otäckt att ramla, oavsett om jag är gående eller cyklandes). Bussen är två minuter sen redan vid min hållplats, som är en av de första på bussturen.

Äh, det är lugnt, det är ju 10 minuter mellan bussens ankomst på Triangeln och tågets avgång. Det är lugnt, tänker jag. Och följer i Skånetrafikens Reseplanerare på fånen hur förseningen ökar. Och ökar. När vi vid Värnhem är sju-åtta minuter sen börjar jag inse att det är både sannolikt och troligt att jag kommer missa tåget. Nåväl, det går fler tåg. Men jag ger inte upp utan en fight inte!

Så när vi kommer till triangeln har jag placerat mig strategiskt precis innanför bussdörrarna, så när de sakta glider upp tränger jag mig ut genom glipan och rusar till Triangel-stationen, studsar nerför rulltrapporna och kommer ner på perrongen… som är tom. Tåget har hunnit gå, en minut sent visserligen enligt Reseplaneraren, men faktum kvarstår: Jag har missat tåget.

Börjar skriva ett SMS till de jag skulle möta klockan nio.
Bussen tio minuter sen, missade tåget… 

Stoppar mig själv, ser vad jag skrivit. Jag försöker förklara (bort) det faktum att jag är sen. Frågan är: spelar det någon roll för mottagaren av SMS:et? Det hen behöver veta är att jag är sen, och när jag kommer. Varför jag är sen spelar inte så stor roll egentligen (bussförseningar, försov mig, hunden har ätit upp min läxbok… nej, visst ja, den kanske inte var helt relevant som bortförklaring i just detta fallet!), utan bortförklaringen är mer till för mig – den hjälper mig att döva mitt dåliga samvete över att jag inte kommer att komma till mötet i tid.

Så jag suddar ut det jag skrivit. Börjar skriva på nytt.
Kommer först 9:08 till Skurups station – bussförseningar.
Kommer knatande så fort jag kan. 

Inte ens på andra försöket lyckas jag med konststycket att undvika att lägga till bortförklaringen. Läser. Ser den. Känner hur det kryper inombords vid tanken på att ta bort det lilla ordet bussförseningar som ju är räddaren i nöden för mig, det som ligger utanför mig själv, det jag kan skylla på, det jag kan låta ta ansvaret för att jag kommer bli femton minuter sen till mötet.

Så jag är snäll mot mig själv. Jag låter det står kvar. Trycker på Skicka och får omgående Då vet vi och en smiley tillbaka. Andas ut, tar en promenad runt stationen och med ett par minuter tillgodo står jag tillslut på perrongen igen, i väntan på nästa tåg österut.

 

Arbetsmarknadscoaching (bok 1 av 26)

Publicerad den av
4

Först ut i 2018 års bokläsningsutmaning är alltså boken Arbetsmarknadscoaching av Karin Tenelius, en vis kvinna jag träffat tack vare en vis man som kopplade samman oss. Och det gjorde han helt rätt i, eftersom Karins klokskaper är både inspirerande och utmanande!

Boken fick jag med mig som en gåva efter vårt samtal, och nu har jag så äntligen kommit mig för att läsa den (undrar hur många av de 26 x 2 böckerna i utmaningen jag kommer säga – eller åtminstone tänka – det om; en majoritet skulle jag tro!), bland annat för att jag i veckan som kommer ska hänga lite med arbetsförmedlare. Så jag tänkte det kunde ge mig en bra grund att stå på. Och Karin levererade, det må jag lova.

Boken är konkret och tydligt skriven, med en grundtes i botten (på temat Know thyself för att kunna bistå någon annan) som jag skriver under på alla dagar i veckan, gott om exempel som fördjupar budskapet och dessutom många övningar vars syfte är just att lära känna sig själv bättre som människa för att därmed i sin roll som arbetsmarknadscoach kunna agera än mer professionellt.

Otaliga var ställena där jag nickade bifall, där jag kände igen egna tankar och upplevelser även om Karin ibland använder andra ord för att ge sin syn på saker och ting. Inte minst så lyfter Karin vikten av att vara ärlig och tala klarspråk, något jag, under mitt år tillsammans med Pernilla Tillander i förskolan inom ramen för ESF-projektet Inkludera & Mötas i Skurup, har hamrat in även där: tydlighet är lika med snällhet.

Likaså är hon benhård vad gäller undertext, utan att använda det Pernilla Tillanderska begreppet direkt. Om jag, som arbetsmarknadscoach (och handen på hjärtat: detta gäller alla i relation till en annan person!), har en undertext om individen jag ska coacha, som säger att hen inte duger, är hopplös, inte har en chans att komma in på arbetsmarknaden eller dylikt, så skriver Karin:
Om du ska fortsätta att coacha den här personen innebär det att du måste rannsaka dig själv och överväga möjligheten att personen du har framför dig har kapacitet som just nu inte visar sig. Om du inte kan överväga detta, avbryt coachingen, för nu är det din syn på den du coachar som är det största hindret för personens framgång!

Dessutom är boken späckad av små underfundiga uppmaningar som verkligen sticker ut. Som t ex:
Sluta tänk!
Sluta prestera!
Inse att du inte lyssnar!
Och många många fler.

Nu är kanske ”arbetsmarknadscoaching” som begrepp inte längre aktuellt i sig (boken är skriven 2010), men principerna som boken lyfter fram i syfte att hjälpa folk i olika jobbsökningssituationer är i allra högsta grad relevanta än idag. Arbetar du med människor som söker jobb, eller för den delen, om du har som uppgift att stötta andra i sin utveckling – då är detta en bok jag rekommenderar. Fast grundförutsättningen för att den ska ge dig något är att du testar – att du läser, och börjar öva – för så och endast så, kommer bokens innehåll att kunna ge dig och de människor du stöter på något av värde!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Löjligt roligt!

Publicerad den av
6

Så har jag och Pernilla Tillander än en gång varit i Skurup en heldag för två stycken workshoppar med Skurups Förskola och all dess personal – eller ja, sista tredjedelen träffar vi på måndag, men två grupper träffade vi idag, och likt tidigare gånger så tycker jag det är så löjligt roligt och givande. Och jag ser hur personalen växer, vågar, testar och tillåter sig själva att vara nybörjare. Helt fantastiskt är vad det är! Och utifrån återkopplingen vi får så är det en känsla vi delar med deltagarna, vilket ju är A och O för att det ska ge några Ringar på vattnet (vilket, fyndigt nog, är just vad vår insats heter).

Fotograferar Pernilla som fotograferar deltagarna som kommit riktigt riktigt nära vita tavlan för en genomgång om feedback – beteende känsla konsekvens i jagform.

Idag har vi skrattat, ja götapetter som vi skrattat – ett härligt sätt att avsluta veckans arbete på, och jag ser verkligen fram emot att få inleda nästa arbetsvecka på samma vis!

Jag älskar det jag gör!

Publicerad den av
26

Har haft en fantastiskt underbart härlig dag, som började med en CoachWalk med den klient som hängt med allra längst på min resa som coach. Att få börja dagen med att gå bredvid en individ som får insikt på insikt är stort.

Sen kom Pernilla Tillander för en snabb lunch innan vi satte oss i bilen på väg till Skurup där vi kör insatsen ”Ringar på vattnet – vi gör bättre när vi kan” för all förskolepersonal i kommunen, inom ramen för ESF-projektet ”Inkludera och mötas”, ett fantastiskt initiativ som Annhild Månsson roddar. Utifrån den insatsen har vi också fått till stånd en fördjupning för förskolechefer och enhetsutvecklare. Under eftermiddagen körde vi den andra av fyra workshops med detta något mindre gäng.

Och oj vad jag älskar, älskar, älskar det jag gör alltså! Att se människor kliva fram, steppa upp, dela med sig, våga blotta sig, ställa den där frågan som skaver, bjuda på sig själva och försöka, försöka igen, brista ut i asgarv åt hur tokigt det kan bli och sen köra tredje gången gillt och bara sätta det klockrent – det är en ynnest, och jag blir rörd till tårar, får gåshud med jämna mellanrum, skrattar så jag får magknip och njuter av att se människor växa.

Som bonus (och detta ”ska man inte egentligen avslöja, men det skiter jag i”) så växer jag själv! Jag får hjälp, insikter, utmanas och bekräftas och lär mig varje gång jag möter (på riktigt: möter!) människor på detta viset. Och så är det så himla roligt att arbeta ihop med Pernilla ska ni veta – detta är ett samarbete som ger mersmak och jag ser med pirr och glädje och stor dos nyfikenhet fram emot vad mer vi kommer hitta på tillsammans.

Att våga göra, med gitarren i knät

Publicerad den av
12

För ett år sedan började jag spela gitarr, varannan måndag fyrtio minuter. Så mycket mer blev det inte, trots målbilden att kunna sitta runt en lägereld på stranden och plinkeplonka och sjunga. Det ser så himla härligt ut. Som barn spelade jag piano, men ett är säkert: pianot tar man inte med sig ner till lägerelden på stranden.

I somras bestämde jag mig för att lägga tjugo minuter per dag i sextio dagar på gitarrspelande, och det gav ganska snabbt resultat. Så pass att jag, när jag hörde Mandy Harvey sjunga Try på America’s got talent, googlade upp nötterna online och skrev ut dem. Klurade ut ett enkelt gitarrkomp och började traggla.

I ensamhet – inga problem. Då sjunger och spelar jag av hjärtats fulla lust. Men så fort jag skulle köra mina tjugo dagliga minuter i sällskap (närmsta familjen typ) så kände jag mig antingen extremt självmedveten – så pass att jag liksom bara försökte sjunga och spela, istället för att faktiskt bara spela och sjunga – eller så bangade jag helt enkelt från dagens övning.

Men när vi fick tillfällig vardagsrumsgäst en vecka i väntan på nyckelöverlämning till studentlägenhet så bestämde jag mig för att sluta med det där ”försökandet”. Så jag satte mig resolut med gitarr och nötter och började spela och sjunga. På riktigt. (Och jodå, fick allt ett omdöme i stil med ”Du är ju inte helt oäven på det där, asså!” dessutom.)

Samma vecka hade vi yngsta brorsdottern på besök dessutom, så när de tre ynglingarna var upptagna med att kolla YouTube, spela spel och gosa med katten Pop, så drog jag fram gitarren och körde mina dagliga tjugo. När jag satte undan gitarren igen vände sig brorsdottern till mig och sa ”Oh så mysigt det där var!”, och gav mig lite lägereld-vid-stranden-vibbar för framtiden.

Så i torsdags kom jag på det: Den ultimata utmaningen för mig! Satte larmet med en påminnelse att ta med gitarren på fredagsmorgon. Så när Pernilla Tillander kom körande för att plocka upp mig för dagens två (likadana) workshops i Skurups kommun, för förskolepersonalen, så öppnade jag bakdörren och hivade in gitarren. Pernilla vände sig om och sa ”En gitarr? Spännande!” varpå jag drog min plan:

Vi pratar ju om mod, och att agera förebild, och tom att våga göra fast man inte är fullfjädrat proffs, så jag tänkte att jag ska sjunga och spela låten Try, vad tror du om det? 

Pernilla är ju som Pernilla är, så hon var så klart helt med på noterna!

Så i fredags satt jag båd’ förmiddag och eftermiddag framför dryga fyrtio respektive femtio personer, och sjöng, efter att jag dragit denna berättelsen. Och vet du? Jag dog inte, inte en enda gång. Och inte trillade himlen ner, för den delen. Och inget av det inträffade idag heller, då jag körde en repeat performance inför den sista gruppen – om dryga sjuttio personer!

Om jag både sjöng och spelade fel?
Jajamensan, flera gånger. Det bjuder jag på!
Om det kände mindre och mindre nervöst för varje gång?
Jajamensan, idag var rösten väsentligt mer stadig än i fredags. 
Om jag nu har sjungit och spelat gitarr inför ganska stora grupper?
Jajamensan. Sanslöst!
Om jag kan tänka mig att göra det igen?
Jajamensan!

Korrekturläser bok.

Publicerad den av
9

Fått ett nytt uppdrag, att ”tekniskt korrekturläsa” en satt men ännu inte tryckt bok. Det vill säga, en bok som är redo för tryckning, men ska genomgå en sista syning för att försöka hitta, och eliminera, alla dubbla mellanrum, borttappade punkter, dubbelord och allt sånt där som är så retligt att finna efter att boken väl gått i tryck. Får en slant för arbetet jag lägger ned, vilket betyder att detta är första gången jag får betalt för att läsa en bok kan man väl säga. Bara det är ju lite roligt.

Och vilken bok sedan!

Tänker inte avslöja den än, det får komma när den släppts, men oj, så bra skriven. Vilken distinkt tonart (ja. Faktiskt. Språket är mycket speciellt, inte vackert, snarast målande och oerhört rakt-på-igt på ett smocka-i-magen-vis). Och ödet sen. Ja, gisses, min själ, vad människor får stå ut med. Det är inte klokt, vad vi människor kan göra mot andra människor – jag vet att vi är kapabla till det mest vedervärdiga, och likförbannat blir jag chockerad och indignerad varje gång jag ställs inför faktum. Bortsett från de gånger då jag bara blir in-i-hjärteroten-ledsen och börjar gråta.

För ja, det är en självbiografisk bok. Och den griper tag i mig så mycket att jag – efter att ha suttit i fem timmar igår med pennan i högsta hugg och följt ord för ord i texten, så att jag mäktat med att korrekturläsa hela två tredjedelar av den – när jag vaknade och skulle iväg till Skurup för ett helt annat uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander, var lockad att ta med utskriften i bilen.

Korrekturläsning pågår.

Det gjorde jag nu då inte. Men när jag väl blivit hemskjutsad av Pernilla efter två intensiva 3,5-timmes-workshops på för- respektive eftermiddag, gått en promenad, fått i mig lite mat, låtit barnen bubbla av sig, sedan drog fram luntan när klockan var åtta så är det inte utan att ni borde förstå att detta är en bok i särklass. Trött som få, men helt enkelt för nyfiken på hur det går – vill veta! – för att låta dagen gå helt utan en djupdykning ned i berättelsen. Efter trekvart har jag korrekturläst totalt fyra femtedelar av boken och kanske kanske jag kan nå i hamn imorgon?