Arbetsmarknadscoaching (bok 1 av 26)

Först ut i 2018 års bokläsningsutmaning är alltså boken Arbetsmarknadscoaching av Karin Tenelius, en vis kvinna jag träffat tack vare en vis man som kopplade samman oss. Och det gjorde han helt rätt i, eftersom Karins klokskaper är både inspirerande och utmanande!

Boken fick jag med mig som en gåva efter vårt samtal, och nu har jag så äntligen kommit mig för att läsa den (undrar hur många av de 26 x 2 böckerna i utmaningen jag kommer säga – eller åtminstone tänka – det om; en majoritet skulle jag tro!), bland annat för att jag i veckan som kommer ska hänga lite med arbetsförmedlare. Så jag tänkte det kunde ge mig en bra grund att stå på. Och Karin levererade, det må jag lova.

Boken är konkret och tydligt skriven, med en grundtes i botten (på temat Know thyself för att kunna bistå någon annan) som jag skriver under på alla dagar i veckan, gott om exempel som fördjupar budskapet och dessutom många övningar vars syfte är just att lära känna sig själv bättre som människa för att därmed i sin roll som arbetsmarknadscoach kunna agera än mer professionellt.

Otaliga var ställena där jag nickade bifall, där jag kände igen egna tankar och upplevelser även om Karin ibland använder andra ord för att ge sin syn på saker och ting. Inte minst så lyfter Karin vikten av att vara ärlig och tala klarspråk, något jag, under mitt år tillsammans med Pernilla Tillander i förskolan inom ramen för ESF-projektet Inkludera & Mötas i Skurup, har hamrat in även där: tydlighet är lika med snällhet.

Likaså är hon benhård vad gäller undertext, utan att använda det Pernilla Tillanderska begreppet direkt. Om jag, som arbetsmarknadscoach (och handen på hjärtat: detta gäller alla i relation till en annan person!), har en undertext om individen jag ska coacha, som säger att hen inte duger, är hopplös, inte har en chans att komma in på arbetsmarknaden eller dylikt, så skriver Karin:
Om du ska fortsätta att coacha den här personen innebär det att du måste rannsaka dig själv och överväga möjligheten att personen du har framför dig har kapacitet som just nu inte visar sig. Om du inte kan överväga detta, avbryt coachingen, för nu är det din syn på den du coachar som är det största hindret för personens framgång!

Dessutom är boken späckad av små underfundiga uppmaningar som verkligen sticker ut. Som t ex:
Sluta tänk!
Sluta prestera!
Inse att du inte lyssnar!
Och många många fler.

Nu är kanske ”arbetsmarknadscoaching” som begrepp inte längre aktuellt i sig (boken är skriven 2010), men principerna som boken lyfter fram i syfte att hjälpa folk i olika jobbsökningssituationer är i allra högsta grad relevanta än idag. Arbetar du med människor som söker jobb, eller för den delen, om du har som uppgift att stötta andra i sin utveckling – då är detta en bok jag rekommenderar. Fast grundförutsättningen för att den ska ge dig något är att du testar – att du läser, och börjar öva – för så och endast så, kommer bokens innehåll att kunna ge dig och de människor du stöter på något av värde!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Löjligt roligt!

Så har jag och Pernilla Tillander än en gång varit i Skurup en heldag för två stycken workshoppar med Skurups Förskola och all dess personal – eller ja, sista tredjedelen träffar vi på måndag, men två grupper träffade vi idag, och likt tidigare gånger så tycker jag det är så löjligt roligt och givande. Och jag ser hur personalen växer, vågar, testar och tillåter sig själva att vara nybörjare. Helt fantastiskt är vad det är! Och utifrån återkopplingen vi får så är det en känsla vi delar med deltagarna, vilket ju är A och O för att det ska ge några Ringar på vattnet (vilket, fyndigt nog, är just vad vår insats heter).

Fotograferar Pernilla som fotograferar deltagarna som kommit riktigt riktigt nära vita tavlan för en genomgång om feedback – beteende känsla konsekvens i jagform.

Idag har vi skrattat, ja götapetter som vi skrattat – ett härligt sätt att avsluta veckans arbete på, och jag ser verkligen fram emot att få inleda nästa arbetsvecka på samma vis!

Jag älskar det jag gör!

Har haft en fantastiskt underbart härlig dag, som började med en CoachWalk med den klient som hängt med allra längst på min resa som coach. Att få börja dagen med att gå bredvid en individ som får insikt på insikt är stort.

Sen kom Pernilla Tillander för en snabb lunch innan vi satte oss i bilen på väg till Skurup där vi kör insatsen ”Ringar på vattnet – vi gör bättre när vi kan” för all förskolepersonal i kommunen, inom ramen för ESF-projektet ”Inkludera och mötas”, ett fantastiskt initiativ som Annhild Månsson roddar. Utifrån den insatsen har vi också fått till stånd en fördjupning för förskolechefer och enhetsutvecklare. Under eftermiddagen körde vi den andra av fyra workshops med detta något mindre gäng.

Och oj vad jag älskar, älskar, älskar det jag gör alltså! Att se människor kliva fram, steppa upp, dela med sig, våga blotta sig, ställa den där frågan som skaver, bjuda på sig själva och försöka, försöka igen, brista ut i asgarv åt hur tokigt det kan bli och sen köra tredje gången gillt och bara sätta det klockrent – det är en ynnest, och jag blir rörd till tårar, får gåshud med jämna mellanrum, skrattar så jag får magknip och njuter av att se människor växa.

Som bonus (och detta ”ska man inte egentligen avslöja, men det skiter jag i”) så växer jag själv! Jag får hjälp, insikter, utmanas och bekräftas och lär mig varje gång jag möter (på riktigt: möter!) människor på detta viset. Och så är det så himla roligt att arbeta ihop med Pernilla ska ni veta – detta är ett samarbete som ger mersmak och jag ser med pirr och glädje och stor dos nyfikenhet fram emot vad mer vi kommer hitta på tillsammans.

Att våga göra, med gitarren i knät

För ett år sedan började jag spela gitarr, varannan måndag fyrtio minuter. Så mycket mer blev det inte, trots målbilden att kunna sitta runt en lägereld på stranden och plinkeplonka och sjunga. Det ser så himla härligt ut. Som barn spelade jag piano, men ett är säkert: pianot tar man inte med sig ner till lägerelden på stranden.

I somras bestämde jag mig för att lägga tjugo minuter per dag i sextio dagar på gitarrspelande, och det gav ganska snabbt resultat. Så pass att jag, när jag hörde Mandy Harvey sjunga Try på America’s got talent, googlade upp nötterna online och skrev ut dem. Klurade ut ett enkelt gitarrkomp och började traggla.

I ensamhet – inga problem. Då sjunger och spelar jag av hjärtats fulla lust. Men så fort jag skulle köra mina tjugo dagliga minuter i sällskap (närmsta familjen typ) så kände jag mig antingen extremt självmedveten – så pass att jag liksom bara försökte sjunga och spela, istället för att faktiskt bara spela och sjunga – eller så bangade jag helt enkelt från dagens övning.

Men när vi fick tillfällig vardagsrumsgäst en vecka i väntan på nyckelöverlämning till studentlägenhet så bestämde jag mig för att sluta med det där ”försökandet”. Så jag satte mig resolut med gitarr och nötter och började spela och sjunga. På riktigt. (Och jodå, fick allt ett omdöme i stil med ”Du är ju inte helt oäven på det där, asså!” dessutom.)

Samma vecka hade vi yngsta brorsdottern på besök dessutom, så när de tre ynglingarna var upptagna med att kolla YouTube, spela spel och gosa med katten Pop, så drog jag fram gitarren och körde mina dagliga tjugo. När jag satte undan gitarren igen vände sig brorsdottern till mig och sa ”Oh så mysigt det där var!”, och gav mig lite lägereld-vid-stranden-vibbar för framtiden.

Så i torsdags kom jag på det: Den ultimata utmaningen för mig! Satte larmet med en påminnelse att ta med gitarren på fredagsmorgon. Så när Pernilla Tillander kom körande för att plocka upp mig för dagens två (likadana) workshops i Skurups kommun, för förskolepersonalen, så öppnade jag bakdörren och hivade in gitarren. Pernilla vände sig om och sa ”En gitarr? Spännande!” varpå jag drog min plan:

Vi pratar ju om mod, och att agera förebild, och tom att våga göra fast man inte är fullfjädrat proffs, så jag tänkte att jag ska sjunga och spela låten Try, vad tror du om det? 

Pernilla är ju som Pernilla är, så hon var så klart helt med på noterna!

Så i fredags satt jag båd’ förmiddag och eftermiddag framför dryga fyrtio respektive femtio personer, och sjöng, efter att jag dragit denna berättelsen. Och vet du? Jag dog inte, inte en enda gång. Och inte trillade himlen ner, för den delen. Och inget av det inträffade idag heller, då jag körde en repeat performance inför den sista gruppen – om dryga sjuttio personer!

Om jag både sjöng och spelade fel?
Jajamensan, flera gånger. Det bjuder jag på!
Om det kände mindre och mindre nervöst för varje gång?
Jajamensan, idag var rösten väsentligt mer stadig än i fredags. 
Om jag nu har sjungit och spelat gitarr inför ganska stora grupper?
Jajamensan. Sanslöst!
Om jag kan tänka mig att göra det igen?
Jajamensan!

Korrekturläser bok.

Fått ett nytt uppdrag, att ”tekniskt korrekturläsa” en satt men ännu inte tryckt bok. Det vill säga, en bok som är redo för tryckning, men ska genomgå en sista syning för att försöka hitta, och eliminera, alla dubbla mellanrum, borttappade punkter, dubbelord och allt sånt där som är så retligt att finna efter att boken väl gått i tryck. Får en slant för arbetet jag lägger ned, vilket betyder att detta är första gången jag får betalt för att läsa en bok kan man väl säga. Bara det är ju lite roligt.

Och vilken bok sedan!

Tänker inte avslöja den än, det får komma när den släppts, men oj, så bra skriven. Vilken distinkt tonart (ja. Faktiskt. Språket är mycket speciellt, inte vackert, snarast målande och oerhört rakt-på-igt på ett smocka-i-magen-vis). Och ödet sen. Ja, gisses, min själ, vad människor får stå ut med. Det är inte klokt, vad vi människor kan göra mot andra människor – jag vet att vi är kapabla till det mest vedervärdiga, och likförbannat blir jag chockerad och indignerad varje gång jag ställs inför faktum. Bortsett från de gånger då jag bara blir in-i-hjärteroten-ledsen och börjar gråta.

För ja, det är en självbiografisk bok. Och den griper tag i mig så mycket att jag – efter att ha suttit i fem timmar igår med pennan i högsta hugg och följt ord för ord i texten, så att jag mäktat med att korrekturläsa hela två tredjedelar av den – när jag vaknade och skulle iväg till Skurup för ett helt annat uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander, var lockad att ta med utskriften i bilen.

Korrekturläsning pågår.

Det gjorde jag nu då inte. Men när jag väl blivit hemskjutsad av Pernilla efter två intensiva 3,5-timmes-workshops på för- respektive eftermiddag, gått en promenad, fått i mig lite mat, låtit barnen bubbla av sig, sedan drog fram luntan när klockan var åtta så är det inte utan att ni borde förstå att detta är en bok i särklass. Trött som få, men helt enkelt för nyfiken på hur det går – vill veta! – för att låta dagen gå helt utan en djupdykning ned i berättelsen. Efter trekvart har jag korrekturläst totalt fyra femtedelar av boken och kanske kanske jag kan nå i hamn imorgon?