Mål bör vara specifika och mätbara

”Mål bör vara specifika och mätbara.”

Ja. Jag vet.
SMARTa mål ska det vara:
Specifika. Mätbara. Accepterat. Realistiska. Tidssatta.

Problemet är bara att jag inte direkt går igång på SMARTa mål (längre).

Däremot går jag verkligen igång på aktiviteter som jag i någon mån kan kvantifiera. Att läsa 100 böcker under 2018. Att läsa alfabetet. Att springa en gång/vecka. Eller aktiviteter som jag kan logga antal dagar i sträck på, som min dagliga morgonsjua (idag genomförde jag, med smärtande ländrygg, sjua nummer 1593 på raken), min Headspace-meditation (idag nummer 104, har hållit på lika länge som morgonsjuan men missat en dag emellanåt, varvid jag bara plockar upp tråden dagen efter igen) och min tysk-kurs i DuoLingo (154 dagen idag).

Vad leder det till då? Varför sätter jag inte bara SMARTa mål som i nedbruten form kan uppnås genom dessa kvantifierbara aktiviteter?

Bra fråga.

Morgonsjuan, löpningen och meditationen bidrar till fysisk och själsligt välbefinnande. Och det är ju fint nog, men långt ifrån SMART formulerat.

Läsandet och språkkursen bidrar till mental spänst. och det är också fint nog, men lika långt ifrån SMART formulerat.

Måhända att jag under 2019 kommer att sätta ett ekonomiskt mål (ja, ett SMART sådant) för mitt företag. Måhända? Jamen jo. Jag ska det. Jag har nog redan satt det när jag tänker efter. Och det känns bra. Det kommer generera underliggande aktiviteter som alla syftar till att hjälpa mig uppnå mitt SMARTa ekonomiska mål. Och ja, det är så klart kvantifierbart och enkelt att logga på det där viset som kittlar mig.

Men detta är verkligen ett undantag. Det är precis som om jag tycker om, och går igång på, de kvantifierbara aktiviteterna, likväl som jag kan gå igång på ännu mer högflygande intentioner, som i min värld befinner sig steget ovanför mål. Lite flummigare, lite mer odefinierade, inte så planlagda och strukturerade. Som SMARTa mål betraktade i alla fall. Titta bara på min intention för 2018, att leva ett medvetet digitalt och analogt liv. Inte är det SMART formulerat, och det är inte de underliggande aktiviteterna heller. Men oj vad mycket av det som jag genomfört!

Så. Visst b ö r mål vara SMART formulerade, men inte bara-för-att. Det köper jag inte. Hjälper det mig att formulera mål SMART och/eller att sätta kvantifierbara aktivitetsutmaningar och/eller högtflygande intentioner, så kör! Spelar ingen roll vad ”man bör” eller inte, om det hjälper är det till gagn, om det stjälper är det inte till gagn. Och vi är alla olika, så ock inom ramen för samma individ. Det fanns en tidpunkt i livet då SMARTa mål kittlade mig, och då var de ju verkligen till gagn för mig, likväl som intentionssättandet vuxit fram i takt med att målsättande slutade kittla.

Summan av kardemumman: Testa! Lek! Experimentera! Se vad som funkar och inte funkar, vad som är till gagn eller ej, och inte minst, var öppen för att utvärdera ”ditt sätt” med jämna mellanrum, för vi är alla stadda i förändring, och det bör även våra system vara, annars riskerar de att leda till stagnation snarare än expansion.

Lilla jågel – en kärleksförklaring

Den dök upp i mitt Facebook-flöde i höstas. Åsa Anevik, fritidspedagog och vän från sociala media, är också konstnär, och la upp ett par skisser hon gjort under dagen.

Jag. Föll. Som. En. Fura.
Handlöst förälskad.

Jag hade just upplevt något ofantligt stort, när jag löstes upp i beståndsdelar och blev en del av alltet, och när jag såg denna grå lilla jågel, lätt suddig i konturen, så var det som att jag såg mig själv. Igenkänningen var totalt, och jag frågade om jag fick köpa den.

Det fick jag. Lycka!

Nu är lilla jågeln inramad och ska få en plats i mitt hem, nånstans där jag ser henne, ofta, dagligen, som en påminnelse om att jag finns i allt likväl som alltet finns i mig. Lilla jågel, du är värd min kärlek, du förtjänar en kärleksförklaring.

lilla jågeln

Lilla jågel – jag tittar på dig och ser mig själv.

På väg, men samtidigt just precis där du är. Lite fransig i kanten, och likväl så distinkt.
Ditt öga. Näbben som ropar ut ett kvidevitt till världen. Som säger ”Här, här är jag!”.

Vingen som anger en riktning, expansion, nya upptäckter.

Ut på huppegupptäcksfärd, lilla jågel, ut och flyg, vida omkring!

Bär mig med dig, bär mig i ditt hjärta, låt mig flyga på dina vingar, så bär jag dig i mitt hjärta här nere på jorden. På det viset får vi det bästa av två världar, du finns i mig, och jag finns i dig, och därmed finns vi i alltet, båda två. 

2016 – mitt år att skeppa!

De senaste åren har jag satt en intention för det kommande året. Som att vända blad, blankt, vitt papper, helt öppet för nya möjligheter. Oändliga potential att fylla det med precis vad som helst.

2013 handlade om Skolutveckling.
2014 fokuserade jag på Transformation.
2015 var mitt år av Expansion.

När jag tittar tillbaka på dessa år, så kan jag se hur jag expanderat. Expansion är ett ord som för mig har stor betydelse. Det har blivit en del av mitt liv, på daglig basis. Varje morgon, när jag gör min Headspace, påminns jag om expansion, för varje andetag jag tar. Varje gång jag andas ut, påminns jag att för att kunna expandera, måste jag släppa taget om visst. Sådant som inte längre gagnar mig. Sådant jag är klar med. Minnena består, och lärdomarna. Med saken, handlingen, vanan har passerat bäst-före datum och det är tid att släppa taget.

2016 kommer vara mitt år att Skeppa.2016

Julkalendern på temat #SethinLondon har med all säkerhet inspirerat mig att formulera just den här intensionen, men det har inte varit en aktiv process. Jag vaknade, arla morgonstund, den 30 december. Och där var det. Att skeppa. Det är vad 2016 ska handla om.

Som att räckas en gåva från Universum.

Skeppa.

Det är som en hägring på horisonten, glimrar och vibrerar.
Inga detaljer. Det behövs inte. Det är inte detaljerna i vad jag ska skeppa under 2016 som spelar roll. Det är vanan att skeppa. Att skapa, och släppa lös i världen. Högt och tydligt, med en rejäl smäll, så ingen kan undgå att märka att något just har tagit plats i världen. Eller väldigt väldigt tyst. Som en viskning, en ljuv bris, som smeker kinden din så mjukt och försiktigt att du inte riktigt vet om luften faktiskt rörde sig.

Hur jag skeppar spelar mindre roll, än Att jag skeppar.
Kan du se skillnaden? Kan du förstå varför?

Being aware – reflection #3

Am down with a cold. Feeling very unaware of most things outside of the discomfort of a sore throat, raspy cough and an aching head. But still, why not just move ahead with the reflections on being aware

Does being aware have a color?
Instinctively, what comes to mind is transparency. Any color, but transparent, not being a hindrance for going past it, through it.

A symbol?
A symbol…. does being aware have a symbol? Just the one?
I don’t know. Possibly the third eye? But then again, isn’t than an old symbol, with a lot of different connotations, with awareness (increased perception) being one?

What is the language of awareness? Does it exist?
Or will we – together – make the language of being aware come to form?
The language of awareness cannot be a language of but one component, such as speech. A language of awareness must be a multifaceted language utilizing all senses, opening up for an experience of sound and silence, visual and intuitive aspects as well as movement and touch. If it exists? Who knows… But yeah, I would like to think it’s out there and probably has since the beginning of time. Not sure if it’s come fully into form yet. It’s more like something wanting to happen, popping up here and there, in quick bursts of connection and awareness. Wanting to be seen, felt, heard, sensed by a larger number of humankind. Do you think we can help it come into form, making it easier for more people to discover it?

opening up

Are there any rituals connected to being aware?
Or might we – together – create some?
I’m certain there are a multitude of rituals. Some widely shared and spread across the globe, some might be absolutely unique to a specific individual.
A wise woman told me yesterday of the eternal circle of expansion -> stability -> expansion -> stability and so on. She explained how there’s expansion, with intake, new learnings, input and information, expanding in all senses…. and how there’s a need for all those new sensations to stabilize and sink in, enabling me to become grounded in what I know. And once stability has been reached, a new expansion phase can begin. I’m sure we could find rituals for both phases, expansion as well as stability, but am equally certain we could come up with new rituals around these phases.
Personally, I know I have some rituals that have definitely helped me be more aware, and I’m doing one of those things right this minute. Blogging for me, is both a self-coaching tool and a way for me to reflect and discover myself, my beliefs, my understanding. Blogging is one way for me to stabilize what I take in during the day.

Do you have any favorite rituals you’d like to share with me?

Welcome 2015!

In 2014, transformation was the word of the year for me and what a transformative year it proved to be. Regardless of the ups and downs I’ve experienced during 2014, overall my experience of life has been enjoyable, and that’s probably one of last year’s great insights: you can feel good even when life is tough and everything feels messed up in the moment. It’s fascinating to experience that after forty-two years of believing the opposite.

expansion But now it’s 2015 and a new year is here (given that year as such is just a man-made construct, just like the concept of time). Ahead lies many moments of Now, and my only resolve for 2015 is rooted in the word EXPANSION.

Somebody tweeted about different concepts of integration, assimilation, inclusion, exclusion during the fall and I involved in the thread…. and suddenly the word expansion popped up, and something happened within, there was a click and things fell into place.

Since then I’ve returned time and again to that particular word, expansion, both in thinking and in conversation, even though it has yet to reach my writings. But now I am beginning to put words to my thoughts and I hope to return to the concept of expansion a number of times during the coming year.

I’m also very curious to find out what a year with the intent of EXPANSION will lead to. Do you have any resolve for the new year that is upon us, opening up one moment of Now after the other?

Välkommen 2015!

Under 2014 hade jag transformation som ledord och vilket år det visat sig vara sen. Oaktat upp- och nedgångar under året har jag överlag mått ofantligt  väl, och det är väl en av föregående års stora insikter: det går att må väl även när livet är tufft och allt mest känns för jävligt i stunden. Fascinerande att få uppleva det efter fyrtiotvå år av att tro på motsatsen.

expansionMen nu är det 2015 och ett nytt år stundar (givet att år är en konstruktion av människan, liksom begreppet tid). Ofantligt många ögonblick av Nu ser jag framför mig, och har endast en föresats som bottnar i ordet EXPANSION.

Jag vet inte vem som twittrade om olika begrepp som integration, assimilation, inkludering, exkludering under hösten men jag fastnade i tråden…. och helt plötsligt dök ordet expansion upp i sammanhanget, och det hände något i mig. Det klickade till och saker och ting föll på plats.

Har senaste halvåret återkommit gång efter annan till just det ordet, expansion, i tanke och samtal, om än inte direkt skriftligt. Än så länge. Men nu börjar jag sätta ord till tanke och jag hoppas återkomma till begreppet ett antal gånger under året.

Jag är dessutom väldigt nyfiken på vad ett år med föresatsen EXPANSION kommer leda till. Har du någon föresats för det nya år som stundar, som öppnar sig som en hel räcka Nu på varandra?