Inkludera och Mötas – slutfört med den äran!

Igår tog jag del i slutkonferensen för ESF-projektet Inkludera & Mötas i Skurups kommun, som både skapats och projektletts av Annhild Månsson. Slutkonferensens rubrik löd: Vad gör vi bättre nu när vi kan? och programmet för dagen gav både en historik över projektet, summerade dess resultat som gav nytt tankespjärn framöver till alla deltagarna. Inkludera & Mötas har, med en budget på 11 miljoner kronor, haft över 900 unika deltagare som genomgått ca 27 000 kompetensutvecklingstimmar.

Marie Cornmark har varit processledare för min och Pernilla Tillanders projektinsats Ringar på vattnet för förskolorna. Hon tog del i den inledande panelen, och hon personifierade essensen av vårt budskap när hon erkände att det var läskigt att tacka ja till att sitta i panelen inför 500 personer och att hon utmanade sig själv och tackade ja. Vikten av att ”förebilda” har landat så fint i Marie, som kliver fram, testar, lär sig, utvecklas, och, som hon uttryckte på scen: vågar titta på sig själv och ta ansvar för sin egen utveckling.

Doodle över inledande panel och Anna Tebelius Bodin om Hjärnan – vad alla borde veta!

Efter förmiddagsfikan var det dags för Anna Tebelius Bodin att äntra scenen, på temat: Hjärnan, vad alla borde veta! Mycket spännande; insikter såväl som konkreta tips fick jag mig till dels under detta pass – t ex tumregeln att aldrig låta folk sitta ner mer än maximalt 30 minuter (och helst bara hälften av det). När vi ställer oss upp aktiveras hjärnan som förberedelse på att vara i rörelse, när vi sitter ner går den i viloläge. Och vikten av att ge input mitt eget uttryck för att överhuvudtaget ha en chans att minnas några av de 11 miljonerna input min bakre hjärnhalva tar emot, varje sekund! Eget uttryck är precis vad jag gör med mina doodlar.

På förmiddagens valbara pass lyssnade jag till Verenice Bengtsson som talade om Välkommen – är du redo för inkludering? Om drivkrafter och passioner, om relationer och mänskliga rättigheter, och inte minst insikten att mångfald inte är ett mål utan ett medel för att nå andra mål.

Efter en sagolikt god lunch var det dags för eftermiddagens valbara pass: Kunskapsverkstad och framtidsforum med Magnus Eriksson. Givande att i mindre grupper av salig blandning få problematisera, spåna och lyfta erfarenheter och lärdomar både från projektet i sig som för vad som kan vara av intresse framöver.

Doodle över Verenice Bengtsson om inkludering och kunskapsverkstad med Magnus Eriksson.

Därefter återsamlades vi allesammans (över femhundra deltagare!) i stora salen för att under en och en halvtimme få skratta, förvirras och beröras av Sara Lund. Strålande genomfört! Stående ovationer efteråt, högst välförtjänt. (Inte för inte Sara nominerats till Årets Talare av Talarforum 2018!) Börjar jag fråga ”Källa på det?” framöver kan det direkt härledas till dessa 90 minuterna med SaraClaes.

Doodle över Sara Lunds fantastiska avslut på slutkonferensen.

Och sen var det slut efter avtackning av projektteamet som med den äran genomfört en riktigt bra slutkonferens men än viktigare: roddat hela detta projekt av modell större i hamn. Det har varit en ynnest att vara en del i projektet (på många olika vis!) och det är min absoluta förhoppning att lärdomarna från Inkludera & Mötas fortsätter sprida ringar på vattnet under lång tid framöver.

Adventslyft nr 22 – Utveckling

utvecklingUTVECKLING. Fastnar i ordet i sig. Utveckling. Att vecka ut något. Lite som en solfjäder. Eller påfågelns stjärtfjädrar. Ser inte mycket ut för världen när de går där och släpar den efter sig… men så vecklar de ut den och helt plötsligt står man inför ett slags sagoväsen, som bär med sig en tablå, med ett mönster som på den vackraste tavla. Fantastiskt.

Och det är ju det som utveckling syftar till. Att locka dig att veckla ut dig, att visa upp dig, i all din prakt och rikedom. Och så tänker jag att det där både kan vara fysiskt och psykiskt. För det finns många sätt att inte ta plats. Och lika många sätt att ta plats.

Jag lyssnar mycket på podcasts, och detta årets absoluta favoritpodcast blir podden The One You Feed. Och det är just utveckling den allt som oftast handlar om. Människor som delar med sig av sin story, hur de vecklat ut sig, och vad som händer när de gör det. Det är inspirerande att lyssna till, inte minst för att jag plockar hem vissa saker, tar dem in i mig, reflekterar, funderar, agerar. Idag lyssnade jag till avsnittet med Todd Henry, och det rekommenderar jag verkligen, men det finns många andra som också verkligen fått mig att veckla ut mig, lite till, och pyttelite mer, och ännu lite grann. Och det är de små förändringarna som på sikt kan göra så otroligt stor skillnad!

Utveckling – jag tänker på påfåglar och podcasten The One You Feed.
Utveckling – vem eller vad tänker du på?

Skolmässandet

I måndags lyssnade jag till Richard Gerver som talade passionerat och engagerat om vikten av en vision och att våga gå sin egen väg utan att efterapa andra (läs Finland, Singapore osv). Jag taggade mina tweets med #HuddingeVisar, vilket bara är en av en uppsjö olika hashtags som figurerar denna höstlovsvecka. De visar alla på lärande, tankespjärn och möjlighet till utveckling och utväxling inom skolSverige, men jag kunde inte hålla mig från en liten reflektion igår förmiddags:

Nr ett och tvåNr tre och fyraNr fem och sexJag har fått lite svar, funderingar och kommentarer på Twitter, men vore väldigt intresserad av att få ännu lite mer. Kanske någon kommun eller organisation faktiskt gjort en analys av detta?

Och nu när jag läser mitt orerande från igår så tänker jag att den allra viktigaste aspekten kanske är nummer tre – vad kommer du göra annorlunda när du är åter på jobb, som skiljer sig från senast du jobbade? För var hamnar vi om svaret på frågan är ”Inget”?

Provtänka

En av de saker jag verkligen varit mig behjälplig är den ökade möjligheten som sociala media och digitala verktyg rent generellt ger mig att provtänka tillsammans med andra. På Twitter kan ett samtal flöda fram och tillbaka nästan på samma sätt som afk, och att tex samskriva ett dokument på Google Drive där flera individer kan samskapa i realtid är helt underbart. Jag älskar det och det har hjälpt mig få ofärdiga tankar att bli flygfärdiga.

Redan för ett år sen skrev jag ett litet upprop och bad om att få testa mina tankar, men på sistone så upplever jag att det blivit än svårare att provtänka just på Twitter, de ofärdiga tankarna där jag blir så hjälpt av att få tänka tillsammans med andra, tas emot så hårdhänt på något vis. Men som Troed Troedson kommenterade på blogginlägget för ett år sen, så ligger det ju på mig, dvs, jag får ta mitt ansvar för hur jag tar emot omgivningens reaktioner. Om jag låter mig sänkas av dem, eller fortsätter framåt, det är upp till mig.

Tror dock fortfarande det vore enklare att få fler att våga provtänka om man inte vore så rädd för hur omgivningen skulle fara fram. Men jag kan ju inte förändra någon annan, bara mig själv. Så jag beslutar mig nu för att:
1) fortsätta provtänka även publikt
2) vara varsam med andras provtankar
3) vara varsam överlag med andras tankar, eftersom jag egentligen tror alla (?!) tankar är provtankar, för de har alla möjlighet att växa vidare
4) vara lika varsam med mina egna tankar, för de är ju också under utveckling!

20140622-093818-34698679.jpg

Och varsam, vad menar jag egentligen med det då? Blev det mesigt och snömosigt nu månne?
Jo, jag menar att jag inte behöver ta fram stridsyxan så fort en tanke dyker upp, i mig eller utanför mig, utan åtminstone ge den lite tid att testa sina vingar. Göra en provflygning eller två. Störtar den så dyker nästa tanke säkert upp inom kort, och då gäller det att vara varsam med den. Och så snurrar det på. De ofärdiga tankarna får en chans att utveckla sin flygfärdighet eller bevisa sin flygoduglighet. På det viset borde jag gå miste om färre tankar med inneboende flygfärdighet, eller hur?

Hur och var provtänker du allra bäst?

Stolt över min utveckling!

Fick ett mail från Susanne Tobiasson, 20140111-135042.jpgen fantastisk kvinna jag lärt känna tack vare #skolvåren. Under hösten har jag coachat Susanne, och i samband med ett jobbyte nu vid terminsstart så mailade hon mig sin reflektion av höstens coachingresa.

Hennes ord gjorde mig oerhört berörd, och jag frågade om jag fick lov att dela hennes reflektion. Tacksam för att jag fick det! Frågade även om hon ville vara namngiven eller anonym och fick ett rappt svar att hon självfallet ska vara namngiven, för hon är ju stolt över sin utvecklig. Och det, min vän, det ska du verkligen vara!!

Så här skriver Susanne:

Tack för en fantastisk coachhöst Helena. Det är knappt jag förstår hur stort det påverkat mig. Jag har ju pratat om hur osynkad jag är i min bild av mig själv och att jag i många lägen aldrig tvekar det minsta på att jag fixar allt, men i andra är helt utan tro på min förmåga. Det glappet är väldigt mycket mindre nu och det syns verkligen i jobb-bytet.

Du är magiskt bra på det du gör!! Det du lyft upp och som vi pratat om är verkligen genomlyst och satt åt sidan.

– Susanne Tobiasson

Jag gläds åt människans utveckling, ibland synliggjord, ibland dold, någon gång går den med raketfart och andra stunder går det långtsamt långsamt. Men utvecklas, det gör vi. Allesammans. Oavsett om vi tar hjälp eller inte. Finns inga rätt eller fel där. Men jag vet, av personlig erfarenhet, att professionell coaching verkligen kan göra att man levlar upp rejält. Men det kan så klart ske på andra sätt också.

Vad är ditt bästa knep för att levla upp i din personliga utveckling?

Kan en människa påverka?

Intervjuar deltagare och personal på en skola i utvärderingssyfte av verksamheten. Det är fantastiskt roligt, men samtidigt väldigt krävande. Efter en dag full av intervjuer är skallen full och psyket trött. Men det väcker massa tankar i mig, och det älskar jag!

En fråga jag ställer handlar om hur man upplever att man påverkar utvecklingen av samhället genom sitt deltagande på skolan, och där får jag svar från 0-100. Det vill säga, vissa säger sig aldrig ha tänkt tanken och ser inte heller att de skulle kunna påverka utvecklingen av samhället, medan andra med emfas trycker på alla de sätt de påverkar samhället, här och nu, i det nära och lilla såväl som i det fjärran och stora.

Tänkte på det imorse när jag hörde att Nelson Mandela dött (må han vila i frid!), denna gigant till människa, som väl mer än någon annan visat att en människa verkligen kan påverka utvecklingen av ett samhälle, och som tur är, gjorde han det på ett sätt som gagnat oss alla. 20131206-102816.jpgBlir ledsen då jag hör människor säga att de inte kan påverka samhället. Lika glad blir jag när jag ser de, vars ögon börjar gnistra när jag ställer frågan, och jag riktigt ser deras kraft! Den är fysiskt påtaglig!

Hur får vi fler att inse att En människa, i stort som smått, kan påverka samhället, och att den personen är just Du?

Klivstenar

Har ägnat dagen åt en visionär spånskiva tillsammans med 9 av totalt 13 skolvisionärer i projektet Skolvision2013.

Dagen har väckt många tankar kring modet att våga släppa, att lita till processen, och inte gå i fällan att göra som det alltid har gjorts. Och det är tydligtvis fler än jag som upplever detsamma, Christer Hellberg summerar dagen så här:

Målet är vägen framåt – det finns inget problem att lösa eller destination utan målet är att komma i rörelse framåt i olika riktningar!

20130904-221907.jpgJag älskar möten som går på djupet, och det är verkligen vad denna dagen möjliggjort. Människor är så intressanta och ger mig möjlighet till insikt, igenkänning och lärande. Att träffa folk som genom att de delar sina tankar, funderingar, frågor och upplevelser, kan agera klivstenar för mig och mina tankar – det är ju så vi föder utveckling!

Mina tankar klättrar på andra människors tankegångar, använder dem som klivstenar, som skulle jag vara i färd med att korsa en flod. Är floden tillräckligt bred, så kommer jag inte från strandkanten kunna bestämma mig i förväg för vilka stenar jag ska kliva på. Likadant är det med ett tillräckligt stort mål/vision, något jag vill uppnå/åstadkomma. Lätt att vilja ha hela planen klar, veta exakt vilka steg som krävs, för att våga påbörja resan. Livet fungerar inte så. Jag kommer inte kunna veta exakt hur, och det behöver jag inte, för när tanken växer så visar det sig under resan var kliven behöver tas.

Vem agerar du klivsten till?