Innovationsspiralen!

Jag är i färd med att kläcka ett nytt koncept, erbjuda en tjänst jag inte tidigare erbjudit, något som känns som en given grej utifrån min personliga och yrkesmässiga resa sedan 5-10-15 år.

Jag bubblade om detta på dagens Hyvens nätverksfrukost och fick tankehjälp av Helena Kurki som studsade fram till whiteboardtavlan och ritade innovationsspiralen som hon sen berättade insiktsfullt och inspirerande om.

Poängen med innovationsspiralen är, som jag ser det, tvåfaldig:
För det första, vikten av korta cykler (eller loopar) – att det inte är ett linjärt tillvägagångssätt som funkar bäst i en innovationsprocess, utan mer av design thinking, med iterativa design- och prototypfaser med mycket lärande som gör nästa loop än bättre.

För det andra, vikten av att inte försöka detaljplanera kommande steg alltför tidigt. Jag känner själv hur lätt det är att redan nu gå vilse bland alla möjliga Hur gällande min nya idé. Som tur är så fångar jag mig själv när jag går vilse bland Hur-alternativen, och leder mig själv hem till källan igen. Jag är precis i begynnelsen av denna process, och känner att det är mitt grundläggande Varför som jag behöver sätta, så jag grundar resten av utvecklings- och prototyparbetet på ett syfte jag kan stå för, fullt ut.

Föga förvånande är detta även temat på dagens live:

Förmåga till lärande och reflektion

Jag ser ännu en röd tråd: lärande. I olika former och färger. Och förändring som gagnar förutsätter förmåga till lärande och reflektion. Som du är mästare i. ❤️

Sara Modig, min själssöstra, skrev kommentaren på mitt inlägg Bästa föreläsaren!

Min röda tråd är förändring, det är vad jag sett. Men Sara har rätt, lärandet är på sätt och vis grundförutsättning för förändringen, precis som hon skriver. Jag vet hur skicklig hon är på det hon gör, där utforskande är grundbulten som löper som hennes röda tråd, med resiliens och hållbarhet i fokus. Saras spegling är därför värdefull för mig, inte minst eftersom hon följt mig nära i sex års tid.

Så. Jag testar. Leker med orden Sara gav mig. Smakar på dem, utforskar dem, känner efter vad som händer i mig när jag skriver och uttalar dem:
Förändring som gagnar förutsätter förmåga till lärande och reflektion. 

Jag vågade inte möta människor förut. Vändningen kom först när jag började beträda vägen jag gett namnet varsam samvaro med mig själv. Då kunde jag möta människor, på riktigt, släppa in och bli insläppt, glipan i pansarskalet växte och successivt började jag lära mig. Verkligen lära mig.

Innan dess så kunde jag lära mig på ytan. Men inte ta till mig. Inte ändra på mig, inte använda kunskaperna jag stötte på, helt enkelt för att jag inte vågade erkänna att jag inte redan ”var perfekt”. Med min hårda inre dialog var jag fast i en form av självskadebeteende som inte syntes utåt, men som gjorde mig illa inåt. Och självfallet påverkade det också alla nära och kära.

När jag släppte på förlåten och tog myrsteg på myrsteg mot en mer varsam samvaro med mig själv började jag också utveckla min förmåga till lärande och reflektion. Och därmed ökade min kompetens, som människa, som Helena. Och då fanns helt plötsligt grundförutsättningarna på plats för förändring, för reell utvecklig, för expansion som människa, ett utforskande genom upplevelser, samtal och varsam självsamvaro.

Så ja. Sara. Du sätter verkligen hammaren på spiken, det är förmågan till lärande och reflektion som möjliggör förändring som gagnar. Tack för den gåvan!

 

Inkludera och Mötas – slutfört med den äran!

Igår tog jag del i slutkonferensen för ESF-projektet Inkludera & Mötas i Skurups kommun, som både skapats och projektletts av Annhild Månsson. Slutkonferensens rubrik löd: Vad gör vi bättre nu när vi kan? och programmet för dagen gav både en historik över projektet, summerade dess resultat som gav nytt tankespjärn framöver till alla deltagarna. Inkludera & Mötas har, med en budget på 11 miljoner kronor, haft över 900 unika deltagare som genomgått ca 27 000 kompetensutvecklingstimmar.

Marie Cornmark har varit processledare för min och Pernilla Tillanders projektinsats Ringar på vattnet för förskolorna. Hon tog del i den inledande panelen, och hon personifierade essensen av vårt budskap när hon erkände att det var läskigt att tacka ja till att sitta i panelen inför 500 personer och att hon utmanade sig själv och tackade ja. Vikten av att ”förebilda” har landat så fint i Marie, som kliver fram, testar, lär sig, utvecklas, och, som hon uttryckte på scen: vågar titta på sig själv och ta ansvar för sin egen utveckling.

Doodle över inledande panel och Anna Tebelius Bodin om Hjärnan – vad alla borde veta!

Efter förmiddagsfikan var det dags för Anna Tebelius Bodin att äntra scenen, på temat: Hjärnan, vad alla borde veta! Mycket spännande; insikter såväl som konkreta tips fick jag mig till dels under detta pass – t ex tumregeln att aldrig låta folk sitta ner mer än maximalt 30 minuter (och helst bara hälften av det). När vi ställer oss upp aktiveras hjärnan som förberedelse på att vara i rörelse, när vi sitter ner går den i viloläge. Och vikten av att ge input mitt eget uttryck för att överhuvudtaget ha en chans att minnas några av de 11 miljonerna input min bakre hjärnhalva tar emot, varje sekund! Eget uttryck är precis vad jag gör med mina doodlar.

På förmiddagens valbara pass lyssnade jag till Verenice Bengtsson som talade om Välkommen – är du redo för inkludering? Om drivkrafter och passioner, om relationer och mänskliga rättigheter, och inte minst insikten att mångfald inte är ett mål utan ett medel för att nå andra mål.

Efter en sagolikt god lunch var det dags för eftermiddagens valbara pass: Kunskapsverkstad och framtidsforum med Magnus Eriksson. Givande att i mindre grupper av salig blandning få problematisera, spåna och lyfta erfarenheter och lärdomar både från projektet i sig som för vad som kan vara av intresse framöver.

Doodle över Verenice Bengtsson om inkludering och kunskapsverkstad med Magnus Eriksson.

Därefter återsamlades vi allesammans (över femhundra deltagare!) i stora salen för att under en och en halvtimme få skratta, förvirras och beröras av Sara Lund. Strålande genomfört! Stående ovationer efteråt, högst välförtjänt. (Inte för inte Sara nominerats till Årets Talare av Talarforum 2018!) Börjar jag fråga ”Källa på det?” framöver kan det direkt härledas till dessa 90 minuterna med SaraClaes.

Doodle över Sara Lunds fantastiska avslut på slutkonferensen.

Och sen var det slut efter avtackning av projektteamet som med den äran genomfört en riktigt bra slutkonferens men än viktigare: roddat hela detta projekt av modell större i hamn. Det har varit en ynnest att vara en del i projektet (på många olika vis!) och det är min absoluta förhoppning att lärdomarna från Inkludera & Mötas fortsätter sprida ringar på vattnet under lång tid framöver.

Adventslyft nr 22 – Utveckling

utvecklingUTVECKLING. Fastnar i ordet i sig. Utveckling. Att vecka ut något. Lite som en solfjäder. Eller påfågelns stjärtfjädrar. Ser inte mycket ut för världen när de går där och släpar den efter sig… men så vecklar de ut den och helt plötsligt står man inför ett slags sagoväsen, som bär med sig en tablå, med ett mönster som på den vackraste tavla. Fantastiskt.

Och det är ju det som utveckling syftar till. Att locka dig att veckla ut dig, att visa upp dig, i all din prakt och rikedom. Och så tänker jag att det där både kan vara fysiskt och psykiskt. För det finns många sätt att inte ta plats. Och lika många sätt att ta plats.

Jag lyssnar mycket på podcasts, och detta årets absoluta favoritpodcast blir podden The One You Feed. Och det är just utveckling den allt som oftast handlar om. Människor som delar med sig av sin story, hur de vecklat ut sig, och vad som händer när de gör det. Det är inspirerande att lyssna till, inte minst för att jag plockar hem vissa saker, tar dem in i mig, reflekterar, funderar, agerar. Idag lyssnade jag till avsnittet med Todd Henry, och det rekommenderar jag verkligen, men det finns många andra som också verkligen fått mig att veckla ut mig, lite till, och pyttelite mer, och ännu lite grann. Och det är de små förändringarna som på sikt kan göra så otroligt stor skillnad!

Utveckling – jag tänker på påfåglar och podcasten The One You Feed.
Utveckling – vem eller vad tänker du på?

Skolmässandet

I måndags lyssnade jag till Richard Gerver som talade passionerat och engagerat om vikten av en vision och att våga gå sin egen väg utan att efterapa andra (läs Finland, Singapore osv). Jag taggade mina tweets med #HuddingeVisar, vilket bara är en av en uppsjö olika hashtags som figurerar denna höstlovsvecka. De visar alla på lärande, tankespjärn och möjlighet till utveckling och utväxling inom skolSverige, men jag kunde inte hålla mig från en liten reflektion igår förmiddags:

Nr ett och tvåNr tre och fyraNr fem och sexJag har fått lite svar, funderingar och kommentarer på Twitter, men vore väldigt intresserad av att få ännu lite mer. Kanske någon kommun eller organisation faktiskt gjort en analys av detta?

Och nu när jag läser mitt orerande från igår så tänker jag att den allra viktigaste aspekten kanske är nummer tre – vad kommer du göra annorlunda när du är åter på jobb, som skiljer sig från senast du jobbade? För var hamnar vi om svaret på frågan är ”Inget”?

Provtänka

En av de saker jag verkligen varit mig behjälplig är den ökade möjligheten som sociala media och digitala verktyg rent generellt ger mig att provtänka tillsammans med andra. På Twitter kan ett samtal flöda fram och tillbaka nästan på samma sätt som afk, och att tex samskriva ett dokument på Google Drive där flera individer kan samskapa i realtid är helt underbart. Jag älskar det och det har hjälpt mig få ofärdiga tankar att bli flygfärdiga.

Redan för ett år sen skrev jag ett litet upprop och bad om att få testa mina tankar, men på sistone så upplever jag att det blivit än svårare att provtänka just på Twitter, de ofärdiga tankarna där jag blir så hjälpt av att få tänka tillsammans med andra, tas emot så hårdhänt på något vis. Men som Troed Troedson kommenterade på blogginlägget för ett år sen, så ligger det ju på mig, dvs, jag får ta mitt ansvar för hur jag tar emot omgivningens reaktioner. Om jag låter mig sänkas av dem, eller fortsätter framåt, det är upp till mig.

Tror dock fortfarande det vore enklare att få fler att våga provtänka om man inte vore så rädd för hur omgivningen skulle fara fram. Men jag kan ju inte förändra någon annan, bara mig själv. Så jag beslutar mig nu för att:
1) fortsätta provtänka även publikt
2) vara varsam med andras provtankar
3) vara varsam överlag med andras tankar, eftersom jag egentligen tror alla (?!) tankar är provtankar, för de har alla möjlighet att växa vidare
4) vara lika varsam med mina egna tankar, för de är ju också under utveckling!

20140622-093818-34698679.jpg

Och varsam, vad menar jag egentligen med det då? Blev det mesigt och snömosigt nu månne?
Jo, jag menar att jag inte behöver ta fram stridsyxan så fort en tanke dyker upp, i mig eller utanför mig, utan åtminstone ge den lite tid att testa sina vingar. Göra en provflygning eller två. Störtar den så dyker nästa tanke säkert upp inom kort, och då gäller det att vara varsam med den. Och så snurrar det på. De ofärdiga tankarna får en chans att utveckla sin flygfärdighet eller bevisa sin flygoduglighet. På det viset borde jag gå miste om färre tankar med inneboende flygfärdighet, eller hur?

Hur och var provtänker du allra bäst?

Stolt över min utveckling!

Fick ett mail från Susanne Tobiasson, 20140111-135042.jpgen fantastisk kvinna jag lärt känna tack vare #skolvåren. Under hösten har jag coachat Susanne, och i samband med ett jobbyte nu vid terminsstart så mailade hon mig sin reflektion av höstens coachingresa.

Hennes ord gjorde mig oerhört berörd, och jag frågade om jag fick lov att dela hennes reflektion. Tacksam för att jag fick det! Frågade även om hon ville vara namngiven eller anonym och fick ett rappt svar att hon självfallet ska vara namngiven, för hon är ju stolt över sin utvecklig. Och det, min vän, det ska du verkligen vara!!

Så här skriver Susanne:

Tack för en fantastisk coachhöst Helena. Det är knappt jag förstår hur stort det påverkat mig. Jag har ju pratat om hur osynkad jag är i min bild av mig själv och att jag i många lägen aldrig tvekar det minsta på att jag fixar allt, men i andra är helt utan tro på min förmåga. Det glappet är väldigt mycket mindre nu och det syns verkligen i jobb-bytet.

Du är magiskt bra på det du gör!! Det du lyft upp och som vi pratat om är verkligen genomlyst och satt åt sidan.

– Susanne Tobiasson

Jag gläds åt människans utveckling, ibland synliggjord, ibland dold, någon gång går den med raketfart och andra stunder går det långtsamt långsamt. Men utvecklas, det gör vi. Allesammans. Oavsett om vi tar hjälp eller inte. Finns inga rätt eller fel där. Men jag vet, av personlig erfarenhet, att professionell coaching verkligen kan göra att man levlar upp rejält. Men det kan så klart ske på andra sätt också.

Vad är ditt bästa knep för att levla upp i din personliga utveckling?