12 svenska böcker att läsa under 2019

Förra årets delutmaning att läsa 26 svenska (likväl som 26 engelska) böcker gav mersmak och jag har därför valt ut 12 svenska (och 12 engelska) böcker som redan fanns i huset vid årsskiftet, att läsa under 2019. Dessa böckerna kommer jag, precis som 2018, att blogga om på söndagar, en gång/månad på respektive blogg. Utöver denna 12+12-utmaning har jag föresatt mig att läsa (minst) 75 böcker totalt under 2019, och du kan följa min läsresa på min Goodreads-profil.

Likt förra årets utvalda böcker är även årets en salig blandning och jag ser fram emot att göra dess bekantskap! En signifikant skillnad från förra året är att alla dessa, med möjligt undantag för Edris-boken, kom till mig 2018. Det är alltså inte hyllvärmare av rang, som många av föregående års böcker var, då de kunde ha värmt mina bokhyllor under både fem som tio år, om det ens räcker.

Vis av erfarenhet från 2018 kommer jag inte att avvakta att börja läsa ”de tyngre böckerna” tills slutet av året, om än att merparten av de tunga böckerna måhända finns i de engelska 12 snarast än bland dessa på svenska.

Strömbäck-boken har jag lånat av Caspian (och att välja den säkerställer att jag kommer att läsa den. Smart va?); Huxley blev jag inspirerad av Sara att plocka på mig när jag trillade över den på loppis; jag vill ge Marianne Fredriksson en chans till då jag fullkomligt avgudar hennes den som vandrar om natten samtidigt som jag aldrig lyckats ta mig igenom flera av hennes storsäljare; Lidman fick jag tips om på ett ChattyMeals jag höll på tema Älskade böcker; Rosling fick jag i julklapp av mor min (vilken lycka!); Igelkottens elegans har D pratat sig varm om i flera år liksom Vad jag älskadeTankar för dagen köpte jag (signerat ex, så klart!) av Bob på skrivarhelgen på Mundekulla 2018; Vaidya och Wainaina bryter av mot de övriga författarna; och slutligen Lekfull tantra av bästa väninnan och Mastermind-kollegan Charlotte, boken jag faktiskt läste en tidig version av, så jag ser med stor nyfikenhet fram emot att få sätta tänderna i den slutliga utgåvan!

Har du läst någon av böckerna ovan, och om så, vad tyckte du om den/dem?

Sajvva – dröm-värdigt!

Sajvva alltså, vilket ställe. Dagens upplevelse var dröm-värdig, både i bemötande, drinkar som förrätt, huvudrätt… och så desserten. Oh herre gud, desserten! Aldrig ätit godare chokladbaserad efterrätt, verkligen a l d r i g. Och när jag sa det till servitrisen sa hon ”Ska jag fråga om du kan få receptet?”. Då dog jag nästan…. fast trillade av pinn gjorde jag först tre minuter senare då hon kom. Med receptet. Nedskrivet på en liten lapp. Där dog jag lyckodöden! (Eller är det bara jag och Sara som tycker att det faktiskt sticker ut? Brukar restaurangkockar vara så generösa med sina recept?)

Dip n’ flip till förrätt Tropical Taco och Jamaican Jerk Skewers till huvudrätt

Varför Sajvva just ikväll? Jo, jag var bjuden på middag av och med söstra mi, Sara, som är nere på jobb i Skåneland – så vi passade på! Djupa, innerliga, öppna och nyfikna snirkelisnurklar under kvällens samtal (ja, Caspian, klart snirkelisnurklar är ett ord! Det ser du väl?) som löpte över allsköns ämnen, allt mellan Astrologi till Övergångsåldern.

Fylld av tacksamhet över att min och Saras vägar korsades för nästan exakt fem år sedan, i samband med #skolvåren:s födelse på Twitter 2013, fascineras jag över så mycket som hänt sedan dess. För oss båda. Vilken lycka det är att ha så fint stöd som finns där i livets alla upp- och nedgångar!

 

 

Vilka farledsmärken styr du efter?

Vännen Sara skriver om sådant som är viktigt och riktigt, och jag som följt hennes resa i fem års tid, blir tårögd när jag läser. Det är stort att bevittna hur människor växer, expanderar, blir mer av sina bästa jag; särskilt när jag ser hur individen i fråga själv ser och bevittnar sin egen expansion, och använder återkopplingen för att fortsätta att medvetet skapa det liv, de sammanhang, där det bästa jaget får optimal grogrund.

Hon avslutar med en rad frågor, som tarvar ett alldeles eget bloggsvar:
Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?Sitter på tåget till Helsingborg, för en rekreationsdag med bästa parhästen Pernilla, och stirrar ut genom fönstret. Frågan ljuder klangrikt inom mig: Vilka farledsmärken styr jag egentligen efter? Hur ska jag kunna förmedla dem, när de, inom mig, snarast känns än har benämningar?

I grunden ligger ”meningen med mitt liv”, som sedan knappa tio år tydligt varit formulerat som ”att göra ett positivt avtryck”. Vill, på alla sätt jag kan och förmår, lämna denna värld bättre än den varit utan mig. På många vis ligger det där som en underström, en moralisk kompass, som jag navigerar i livet utifrån.

Hur gör jag det då?

Tja… genom att vara observant och lyhörd, reflekterande med en så hög grad av medvetenhet (om mig själv så väl som om min omgivning) som jag förmår, men framför allt, genom att känna efter: känns det bra eller inte? Känslan jag har inom mig är i mångt ett mått på hur väl jag är i synk med mitt välmående, mina värderingar, med meningen i mitt liv. Känslorna varnar mig för att jag är på väg att köra i diket, om jag lyssnar till dem och agerar därefter. Lite som moderna bilar och varningssystemet som piper till när bilen körs för nära vägrenens väglinje. ”Fara å färde, det är dags att säkerställa att du håller rätt kurs!”

Är dessa farledsmärken samma som jag levt efter hela livet? Oh no, långt ifrån! De har verkligen förändrats; en förändring som inleddes innan min förstfödda tog plats på jorden, och sedan accelererade för tio-elva år sedan, med ytterligare ett ryck de senaste fem åren. Tidpunkterna sammanfaller med stora personliga händelser (vad annars?).
1999 föddes hon, min förstfödda, i samband med att ett tioårigt förhållande kraschade. Då tog jag tillfället i akt att fråga mig – och svara mig! – om jag tyckte om den jag var. (Svaret var nej, och på den vägen är det.)

Runt 2006/2007 började jag gå i terapi, för jag förmådde inte vara den förälder jag ville vara. Det föranledde det enormt avgörande skiftet från en grundläggande syn att jag är inte ok till jag är ok. Började resan att sluta banka på mig själv där och då.

2013 började jag blogga dagligen (reflektionen! Ovärderligt!), #skolvåren föddes, min Mastermind-grupp drog igång och jag började se annorlunda på typen av arbete jag utförde/typen av uppdrag jag tog i mitt företag. Jag började medvetet skapa sammanhang där min expansion som människa uppmuntrades. Här började jag – på riktigt – vara varsam med mig själv, något som jag hjälpt mig själv på traven med genom att sluta ta mig själv och mina tankar på så blodigt allvar.Ser fram emot att återbesöka dessa frågor om en tio-tjugo år eller så, för att se hur farledsmärkena fortsätter utvecklas, för det hoppas – och vet! – jag verkligen att de gör. Utvecklas, fördjupas, förtydligas, i takt med att jag fortsätter expandera som människa.

I hopp om att även du inspireras att sätta dig med dessa frågor, så avslutar jag med att ställa dig samma frågor som Sara ställde: Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad? 

Skrivretreat – älskar det!

På egenskapat skrivretreat, tillsammans med Sara, den goda, njuter jag av orden som trillar från himlen via mina fingrar ut på datorskärmen. Tankar som kommer till mig från universum, krokar fast i en känsla och formuleras i ord.

Vi har skapat en lista med ord att reflektera kring. Jag tittar över den och fångas av något. Börjar skriva. Ibland utan att ens ha fått syn på vad det egentligen var som krokade fast inom mig. Men ett tu tre så har orden bildat meningar, meningarna bildat stycken och vips är ett utkast på plats. 17 utkast

Och så börjar det om. Tittar på listan, fångas av ett nytt ord. Och på den vägen är det. Dagens skörd gav 17 utkast, vilket tillsammans med gårdagens ger vid hand att jag nu har 35 embryon att förfina, utveckla, förkasta eller haussa. Tillsammans med Saras skapelser har vi nu nästan en sjättedel av materialet i rå form. Känns suveränt. Inte minst för att vi har nästan en hel dag imorgon också till förfogande.

Om du sitter i skrivtankar så rekommenderar jag dig verkligen att skapa ditt eget skrivretreat, det har verkligen varit något jag, under det gångna året, haft stor behållning av. Testar du?

 

Orden kommer

När jag väl sätter mig, så kommer de. Orden. Tankarna som snurrar runt, en får fäste, fingrarna börjar löpa över tangentbordet. Och tre timmar senare är 18 utkast till den kommande boken på plats. Sara, den goda, sitter mittemot mig och låter sina fingrar löpa lika snabbt över sitt tangentbord.


Vad det ska bli? En bok. En jag själv skulle vilja ha och använda. Det dröjer lite tills den finns fysisk dock, vi har precis bara börjat skrivprocessen. Mersmak ger det. Så tur att vi ska vara här hela helgen!

Fördjupad kärleksrelation

Torkar mina tårar. Sliter av mig offerkoftan och sveper möjlighetsmanteln om mig. Tar chansen att fördjupa min kärleksrelation med mig själv. Vaknar på morgonen i ensam majestät. Slås jag av att jag gör det. Älskar mig. Har en kärleksrelation till mig själv, en relation jag inte värnat så mycket som den förtjänar. Det är nog lätt hänt att den får stå tillbaka – jag är säkert inte ensam om insikten att jag nånstans slutat visa mig själv min kärlek – men nu är det dags.

Står inför ett val. Det som varit är förbi. Att gå tillbaka finns inte.
Jag gläds åt det som varit, och möter nuet, och därmed framtiden, i nyfikenhet.kärleksrelation med migGes möjligheten att välja. Tar den. Väljer Mig.

Tar plats i mitt liv. Med nyfikenhet och värme inleder jag kurtisen, lockar, pockar, smeker varsamt, eggande. Får syn… på Mig. Vad jag vill. Tycker om. Önskar. Bejakar. Tar mig friheter. Flörtar, tittar mig djupt i ögonen och inleder djupa samtal om meningen med livet, om hur jag låter min onlyness (tack Nilofer Merchant för detta vackra ord och Sara för att du pekade mig i dess riktning!) blomma ut i full blom, och vad som faktiskt vill hända nu.

Väljer Mig. Fördjupar högst medvetet min kärleksrelation med Mig, och öppnar därmed för mer kärlek än vad som ryms inom den fysiska gräns min egen kropp utgör. Fördjupar min kärleksrelation till livet, till det som varit, det som är och det som blir. Omfamnar allt, i den varmaste djupaste omfamning jag förmår. Och jag förmår, var så säker!

Bokbloggsjerka 5 – 8 augusti på temat Semester

Inspirerad av Sara som i sin tur inspirerats av Annika att delta i bokbloggsjerka *vilken briljant idé!* gör jag raskt som Sara och funderar lite över det här med semesterläsningen. För vad vore egentligen en semester utan en bok eller två? För egen del vore det något oerhört udda, det kan jag ärligen tillstå, och dessutom inget jag suktar efter. Snarast tvärt om. Jag älskar att läsa, och har dessutom insett att jag favoriserar den fysiska boken framför läsplattan, men just vid längre resor så finns det många fördelar med en ebok, så är det.

När boken jag hade med mig på sommarsemestern till Seattle och Vancouver tog slut, loggade jag raskt in på Malmö Stadsbiblioteks hemsida och laddade ner en riktig tegelsten *även om den inte riktigt får samma tyngd som den fysiska* som jag njutit av ända till inflygningen till Kastrup förra veckan, då jag läste klart den. Det var sista delen i en trilogi av Ken Follett, Evighetens rand, som höll mig sällskap sena nätter och långa tåg- och flygresor.

#glömenbokSedan hemkomsten har semesterläsandet fortsatt. Först idag orkade jag dock plocka upp Krista Tippetts Becoming wise, som jag liksom Sara läser. Den är så rik, i betydelsen mäktig, att jag inte alltid orkar med den. Jag vill vara till fullo närvarande då jag läser den, allt annat gör den inte rättvisa, så under jetlaggens tidevarv har jag förlustat mig med lite mer lättsamma, men ändock läsvärda, böcker, så som Och snön faller på Hester Street av Daisy Waugh samt Fågelburen av Lisa Jewell. Dessa sistnämnda står båda i tur på att bli bortglömda någonstans i stan av mig, med en Var så god och ta med mig hem-hälsning instoppade bland sidorna med en referens till Facebook-gruppen #glömenbok.

Men idag vad det dags för lite vishet igen, efter att jag kärnat ur fyra yoghurtburkar med krikon och länsat både krusbärs-, svarta samt röda vinbärsbuskarna på bär. Så jag la mig på soffan under äppleträdet med blyertspennan i högsta hugg och njöt av att läsa om kärlek, om sammanhang och om relationer. Bläddrar nu igenom de sidor jag läste idag och det finns så många stjärnor, hjärtan, understrykningar, utropstecken och citat-markeringar att det är svårt, näst intill omöjligt, att välja ett enda som jag vill dela med mig av.

Väljer ett. Men nä.
Bläddrar vidare.
Hittar ett annat. Nä. För långt.
Och det där, är för kort utan sitt sammanhang… bläddrar fram och tillbaka innan jag landar i något jag vet är sant. Något jag skrev WOW om i bokmarginalen, för oj så viktigt det är, för mig, att hålla det i minnet:

We’re constantly making each other.

Vi skapar konstant varandra.

Tänk. Vad betyder det, för dig? Att vi konstant skapar varandra (och därmed oss själva)?