Växa – inte lyda (bok 20 av 26)

Växa – inte lyda. Lars H Gustafsson. 
En riktigt fin bok.
En bok jag inte trodde jag skulle hinna läsa, eftersom jag inte börjat med den när fredagen rullade in med två halvdags-workshoppar i Skurup på agendan innan kvällens introduktion till helgkursen i Embodied Intimacy jag anmält mig till. När jag väl anlände hem runt halv elva på kvällen kändes det stört omöjligt att mäkta med veckans söndagsbokblogg… Men. Tji fick jag och mina farhågor – fylld av energi vaknade jag tidigt både lördag och söndag och lyckades därför med god marginal läsa ut boken i morse och nu sitter jag här, redo för att blogga om den.

Efter en helg fylld av närhet och kontakt, är synkroniciteten omöjlig att notera, när jag läser Lars ord om vikten av mötet: ‘Allt verkligt liv är möte’, skriver den tysk-judiske filosofen Martin Buber i en av sina böcker, och det ordet har blivit något av ett mantra för mig. Jag tror, liksom Buber, att vi blir till i mötet. I mötet med andra människor, med naturen, med tillvarons mysterier och kanske med Gud. Allt är relation.” 

En helg fylld av alla de typer av möten som Lars H Gustafsson lyfter fram:
Det lärande mötet – där vi lär av varandra och skaffar oss den livskunskap vi behöver.
Det läkande mötet – där vi finner tröst och läkning för själens alla sår och skavanker.
Det livgivande mötet – där vi hämtar kraft och inspiration för skapande verksamhet i alla dess former.”

Jag har språkat under helgkursen. I ord. I rörelse. I dans. I stillhet, lek och omfamning. I djupa andetag och ljudande utandningar. Och i allt detta språkande – utnyttjande ett vitt register av olika former av språk, verbala, som icke-verbala – så har jag reflekterat. Getts stunder att reflektera, likväl som låtit reflektionen komma, när den knackat på.

”Utan språk, ingen reflektion. Och utan reflektion stannar människan i sin utveckling.”

Ibland delade reflektioner, insikter, upplevelser. Och nog har han rätt när han säger: ”När någon vill lyssna växer språket.”
Och inte bara språket. Jag växer. Vi växer. Tillsammans gör vi varandra bra.
”Släpp ungarna loss, det är vår! Lära – inte tutas i. Växa – inte lyda.”

”[…] jag har också ett eget budskap. Det handlar om hur viktigt det är att barn får möjligheter att utveckla en egen inre kompass och lära sig att följa den i stället för att inordna sig i leden eller följa de vindar som blåser för tillfället.”

Mycket av helgen har för mig handlat om att finna mitt Ja. Och mitt Nej. Men framför allt mitt Ja. Till det som lockar, som jag vill… och är rädd för att be om. Rädd för att fråga efter. Kanske också rädd för att ta emot? Min inre kompass har kalibrerats noggrannare i helgen – min förmåga att lyssna, på djupet, till den tysta inre rösten, till intuitionen, energiskiftningarna, har skärpts. Den inre kompassen. Ett instrument jag, likväl som barnen Lars H Gustafssons syftar till, behöver och vill både utveckla och följa i högre utsträckning. Kanske du vill göra mig sällskap på vägen?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Bygger regler inre självkännedom?

alex1Inga-Lill Lellky pingade mig på Twitter och undrade vad jag tyckte om Alex Schulmans krönika till svar på Fredrik 2.0, FB-statusen som snurrat runt i sociala media senaste veckan. Jag läste Fredrik 2.0 (och det är medvetet jag inte länkar och inte heller har delat inlägget) förra veckan och blev matt, men framför allt rädd. Rädd för vad jag läser in i det där, hans uppgivenhet inför vad det egentligen är han som lärare är där för, men än värre, rädd för tron att ordning och reda, att veta hut, att minsann lyda när någon pekar med hela handen, är lösningen, svaret på alla problem… Och i den fällan faller Alex Schulman också.

alex2Jag reagerar på dessa eviga krav på mer regler. Fler. Tydligare. Allomfattande. Det ska finnas regler för allt! Det är för mig ett rop på symtomlindring, istället för att gå på djupet och förstå vad problemet egentligen är och hur vi åtgärdar det.

Nämligen förståelse, eller kanske snarast brist på förståelse. Förståelse för och kontakt med min egen känsla av respekt, omsorg, kärlek. För är det inte det som dessa rop på hjälp egentligen syftar till? Är det inte det både Fredrik 2.0 och Alex önskar? Jag tror och hoppas det.

Den riktigt intressanta frågan blir ju då om regler bygger förståelse? 

Jag tror inte det. Jag tror inte regler bygger respekt, kärlek och inre självkännedom. Inte per automatik åtminstone. De kan vara en hjälp på vägen, visst. Men de är väl reaktiva till sin natur, är de inte det? Först när något inte fungerar som tänkt, kommer vi på tanken att skapa en regel för det, eller hur?

Alex3Inga bollar på gräsmattan. Din mamma jobbar inte här så städa undan efter dig i köket på jobb. Inga barnvagnar inne på caféet. Ta inte mer mat än du orkar äta upp. Räck upp handen om du vill prata i klassrummet, för du får absolut inte bara prata rätt ut. Ät inte med öppen mun. Bada inte förrän tidigast en timme efter du ätit.

Många regler blir det. Så lyckliga vi måste vara som har så många regler – vissa tydligt uttalade och andra outtalade – att förhålla oss till. Att lyda. Blint. För det måste väl vara poängen va?

Så hur gör man då när vi rör oss i sammanhang där det saknas tydliga och uttalade regler? Hur gör man då? Då är det grönt ljus, fritt fram för vadsomhelst, right? Eller neeeeeej, för höge farao, tänk själv! Men – hur ska jag kunna tänka själv om jag hårddrillats till att lyda, att följa regler? Hur gör man då? Ropar på än fler regler måhända? Och handen på hjärtat, jag är den förste att erkänna att det är ett ganska enkelt sätt att hantera det hela. Jag gör det själv. Om något är fel – skapa en regel. Stökigt i klassen? Skapa en regel som säger att det ska vara lugn och ro, tyst i klassrummet, händer i vädret om du vill säga något, ingen får komma försent osv osv osv. Det är garanterat jobbigare att ta reda på vad det där egentligen handlar om, anledningen till stöket. Ska man dessutom behöva titta inåt, fundera över varför jag har så lätt att ropa på fler regler, strängare krav, fundera över vad det egentligen handlar om, var kommer det ifrån inom mig? Jobbigt, var ordet. alex4

Istället för ropa efter hårdare tag och fler regler, är det inte den inre kompassen vi önskar att alla människor ska komma i kontakt med? Och där kan absolut regler fylla en funktion. Men då är det ju processen kring dem, samtalet om dem (Varför är de relevanta? Hur gör man för att vara i enlighet med dem? När är de tillämpliga? Ska jag blint följa dem, eller är det också något jag behöver lära mig?), både det inre och det yttre samtalet, som är viktigt. Det är ju där förståelsen kommer in. Insikten att jag är en människa, och det är du med. Förståelsen för det mellanmänskliga, vanan vid att både ta ansvar för mig och för oss. Inte att luta mig tillbaka i tron att någon annan ansvarar för ordning och reda. För det är risken jag ser. Att dessa krav på hårdare tag bara föder än mer passivitet, nånannanism och empatiskt outvecklade människor, som i sin tur ropar på än hårdare krav…. en ond spiral. En cirkel jag inte önskar. Jag önskar dess motsats. Jag vill se mer respekt för allt och alla, kärlek och inre självkännedom.

Och för dig som läser in i ovanstående att jag är helt emot regler och lagar, tycker vi ska vara helt fria att göra precis som vi vill när och var vi vill det: Nej, det är inte vad jag säger, inte alls. Jag säger bara att världen jag tror på, en mer kärleksfull värld, med respekt och inre självkännedom, inte skapas av tuffare tag. Jag ser inte hur det skulle leda till den värld jag önskar. Den värld där vi respekterar oss själva och varandra och för oss i världen utifrån en välfungerande inre kompass.

Hur skapar vi den världen? Är svaret på frågan verkligen mer regler och hårdare tag?